Jag är uppvuxen med hund så jag har varit med några gånger nu och det blir lättare att fatta beslutet (när det är dax) men själva separationen, att inte få träffa dem igen, är precis lika svårt. Vissa lämnar också djupare avtryck än andra.
Du kommer att överleva det här, lite lyckligare för att han var med dig en tid och du fick förmånen att umgås med honom. Men den förmånen gör också att hålet de lämnar efter sig blir desto svårare att fylla. Själva tiden och rollen går att fylla med en ny individ, men just den platsen i hjärtat är för alltid upptagen.
Efter ett tag kan jag glädjas åt minnena, men det tar ofta ett tag innan det kommer till den rena glädjen över tanken. I början är det så mycket svart saknad i vägen...
Så klokt!
Jag har förlorat två egna hundar, 2004 och nästa gång 2014, och senaste kan jag än i dag bli tårögd över när jag får upp något minne eller när jag väl öppnar hans fotoalbum. Sen är det mycket skratt och roliga minnen nu för tiden, inte alls bara sorg som det var första åren. Vi minns och pratar, och skrattar och ruskar våra huvuden.
Har även varit med när hunden jag växte upp med och flyttade hemifrån ifrån, och nu senaste mammas hund som jag hundvaktat mycket. Det gör ont även det.
Det blir som du säger inte lättare med sorgen, alla har ju sin speciella plats i hjärtat, och man vänjer sig inte med känslan att bli utan just den eller den hunden. Alla gör lika ont, men alla ger också lika mycket glädje under tiden vi har dom. Men man blir kanske bättre på att se och acceptera när det är dags.
Min nuvarande är gammal för att vara den ras hon är, och jag vet att vi inte längre har flera år kvar. Jag försöker att inte börja sörja redan nu, även om jag nästan kräks av tanken på hur nära det faktist kan vara, utan jag försöker faktist njuta av varenda dag hon lever. Sorgen tar jag först när hon inte fysiskt är kvar.
Jag skulle aldrig överleva utan hund tror jag, och det dom ger under åren dom lever är värt allt. Dom lämnar en bottenlös sorg känns det som, men dom ger så mycket fram tills dess. Och efter en tid med den bottenlösa sorgen så börjar den lätta bit för bit, det blir lättare att andas igen. Tillslut.
Man tänker så många tankar innan, jag vet ju själv hur jag dividerar om hundens saker bara. Ska jag ”städa bort” hunden innan, eller ska jag komma hem med ett tomt koppel och se alla hundens saker. Det halvtuggade hundbenet, pipleksaken som saknar ett öra, täcket med hundens päls. När gör det minst ont att hantera det? Ska jag ta några sista bilder med vetskapen att det alltid kommer vara bilderna bara någon timme innan hundens död, eller ska jag nöja mig med bilderna för ett par veckor sen när inget beslut var fattat? Vill jag ha tillbaka askan, och vart ska jag i sånt fall förvara/sprida den? Är det verkligen dags nu? Eller ska vi vänta?
Tiden innan kan nästan kännas jobbigare än när det väl är gjort. Självklart är sorgen större efter, men alla jobbiga tankar och fruktansvärda beslut har fått landa åtminstone.
Kan det hjälpa att skriva med oss här när det är jobbigt?
tar dubbel dos lergigan nu för att hålla ihop någorlunda.
tror inte ett extra samtal skulle hjälpa, jag vet inte riktigt vad jag ska säga... är ju bara extremt ledsen, vilket är fullt normalt.
