Egentligen hade jag inte tänkt att jag skulle skriva något om veckans ridlektioner...
Min ridskola har redan börjat sin termin, men rent mentalt räknar jag egentligen inte med att terminen börjar förrän i september. Denna ridskola har nämligen som upplägg att hästarna rids igång på lektionstid, vilket innebär att dom första veckornas ridlektioner består av uteritter i skritt. Det kan man tycka vad man vill om (vilket jag också gör), men det är inte det jag hade tänkt skriva om.
Min förväntan var alltså väldigt låg, typ som bäst en mysig stund. Men tänk vad mycket som kan rymmas i ”bara en timmes skritt”, om man vill...
Först och främst så har jag köpt in mig på att dela ridabonnemang med en annan elev den här terminen, vilket innebär att jag kommer att rida ”en och en halv” gång i veckan. Då kommer jag att rida dels för en ridlärare som tränar för Eva-Karin Oscarsson och har tränat för Kyra Kyrklund, och dels en annan ridlärare som tränar för Edward Gal och som också har tränat för Kyra. Duktiga och inspirerade människor. Det ska bli intressant! Dessutom hoppas jag på att göra samma kupp som förra terminen, dvs att få lite fler hopplektioner i kroppen, och eventuellt kanske byta några av mina ordinarie dressyrlektioner mot hopplektioner.
Det som är både bra och dåligt är att bägge lektionerna ligger på samma dag. Det som är bra är att jag får lite mer ridning utan att behöva vika en annan dag i veckan än den dag som redan är min riddag. Det som är lite nackdel är att det blir ett himla åkande samma dag (jag rider första och sista lektionen för dagen och åker hem och äter middag emellan), och sen är ju frågan om jag verkligen orkar rida på topp två timmar samma dag?... Nåja, det ger sig väl. Så himla många gånger är det ju ändå inte.
Jag blev väldigt glad när jag såg att jag stod uppskriven på Dell för bägge lektionerna. Dell, den höga smala kantiga snubbliga skimmeln som var min storfavorit förut när jag red på ridskolan för tre år sedan, men som jag märkte hade förändrats ganska rejält när jag satt på honom i våras igen. Det känns som om han har åldrats enormt mycket, blivit trött och gammal. Han ÄR lite äldre, 17 år, och så har han en väldigt knackig fysik och många konstiga neurologiska problem. Han är tyvärr den typen som jag misstänker inte kommer hålla så länge... Jag pratade med en tjej i stallet som sa att hon tyckte att förändringen hade kommit det senaste året. Jag kände knappt igen honom när jag satt på honom i våras, han är inte riktigt samma häst att rida på längre.
Men nånting är det ändå som gör att jag trivs väldigt bra tillsammans med honom.
Dell har väl aldrig direkt varit en charmig eller kontaktsökande häst. Han är inte elak eller så, men han står mest på sin kant och ser sur ut, och brukar inte vara överförtjust i att bli borstad. Men nu var känslan i hans box väldigt lugn och avslappnad. Jag tog tillfället i akt och lyssnade in honom, kände igenom honom med händerna, lät bli att använda borsten i mesta möjliga mån när han blev irriterad av den, utan lyssnade på hans signaler och rengjorde honom mjukt och lugnt med händerna istället. Masserade, kliade. Och han kändes så nöjd och avslappnad. Stod till och med med öronen framåt. Det var en mysig stund.
På första uteritten kunde jag inte låta bli att berätta för min ridlärare om CR-kursen jag var på, och då kom vi in på ämnet sitsteori. Det blev en jätteintressant och rolig pratstund! Jag diskuterade bl.a. mina funderingar jag fått från ridfilmen på mig från CR-kursen, och fick några intressanta infallsvinklar. T.ex. att jag reagerade på att min tå pekar så mycket ut från hästen när jag rider. Då säger min ridlärare åt mig att inte bry mig om mina tår, utan att det förmodligen kommer från hela skänkelns läge uppifrån höften. Och att tån kommer falla på plats när höft, säte och överskänkel hittar rätt. Ja det var många sånadär tänkvärda tips!
Sen hade ridläraren räknat lite fel på tiden, så när vi kom tillbaks från rundan var det dryga 10 minuter kvar av ridtimmen. Då tog ridläraren in oss i ridhuset, lät oss skritta runt henne och korrigerade våra sitsar och lät oss prova lite olika ställningar och att se på varandras sitsar hur vi satt. Det var enormt inspirerande – det var som en ren fortsättning på mina funderingar från CR-kursen.
Riktigt roligt och givande!
Sen kom jag alltså tillbaks till stallet igen senare på kvällen för min andra skrittur. Jag visste att Dell redan var ren, men putsade av honom lite med händerna, masserade och gick igenom hans hovar igen. Och när jag står och pysslar med honom – den annars så buttra och aviga hästen – så vänder han sig om med öronen framåt och stoppar huvudet i min famn! Där står vi sen en stund och bara andas. Gud så rörd jag blev. Älskade häst!
På CR-kursen efter dom uppsuttna passen så vände sig tränaren till hästen jag satt på och sa ”ja - jag ser att du trivs väldigt bra med henne på ryggen, det var roligt!”
Och det är nog en av de bästa komplimanger jag kan få. Jag vill att hästen ska ha en bra stund tillsammans med mig. Jag vill att hästen ska känna sig trygg, älskad, inspirerad och respekterad. Jag vill att hästen ska känna sig lyssnad på, och fri att komma med egna förslag eller åsikter, så att den säger ifrån om det är något som känns fel så att jag får en chans att göra bättre. Jag tror att det är när vi bägge två känner oss bekväma med varandra och vill nånting tillsammans som man kan uppnå stordåd.
Jag ville så oerhört oerhört gärna ta med mig Dell hem igår. Bara överösa honom med kärlek och uppskattning, få honom att känna att han är värdefull och att han är lyssnad på. Det är kanske inte alla ridskoleelever som är på rätt humör alla gånger. Som lyssnar när han säger att borsten gör ont eller att man är för jäktig och hård, som har tålamod med att hans shivering gör att han tycker att det är jobbigt att lyfta på hovarna och helst inte vill göra det, och som förstår vilken insats han verkligen gör när han tillslut lyckas lyfta på vänster bak (efter lite bestämd övertalning).
Fan, jag blev så rörd i bilen på väg hem att jag grät, alla känslorna bara vällde över mig. Dels att jag kände mig så lyckligt lottad över att livet är så gott mot mig - jag har ett så bra jobb, får möjlighet att rida för bra ridlärare, fick möjlighet att gå en rolig CR-kurs med bra tränare, bor i ett paradis, har en fantastisk man och en älskad hund, får chans att möta så underbara fantastiska och givande människor, ja känslan att livet för mig framåt och vill mig väl. Och så var det Dell, förstås, och alla mina känslor för honom, både en tacksamhet över vår kväll tillsammans och lite uppgivenhet över känslan att jag tycker att han skulle behöva ha en värdig pension.
Tänk vad mycket man kan uppleva av bara två sketna skritturer i skogen!...
Min ridskola har redan börjat sin termin, men rent mentalt räknar jag egentligen inte med att terminen börjar förrän i september. Denna ridskola har nämligen som upplägg att hästarna rids igång på lektionstid, vilket innebär att dom första veckornas ridlektioner består av uteritter i skritt. Det kan man tycka vad man vill om (vilket jag också gör), men det är inte det jag hade tänkt skriva om.
Min förväntan var alltså väldigt låg, typ som bäst en mysig stund. Men tänk vad mycket som kan rymmas i ”bara en timmes skritt”, om man vill...
Först och främst så har jag köpt in mig på att dela ridabonnemang med en annan elev den här terminen, vilket innebär att jag kommer att rida ”en och en halv” gång i veckan. Då kommer jag att rida dels för en ridlärare som tränar för Eva-Karin Oscarsson och har tränat för Kyra Kyrklund, och dels en annan ridlärare som tränar för Edward Gal och som också har tränat för Kyra. Duktiga och inspirerade människor. Det ska bli intressant! Dessutom hoppas jag på att göra samma kupp som förra terminen, dvs att få lite fler hopplektioner i kroppen, och eventuellt kanske byta några av mina ordinarie dressyrlektioner mot hopplektioner.
Det som är både bra och dåligt är att bägge lektionerna ligger på samma dag. Det som är bra är att jag får lite mer ridning utan att behöva vika en annan dag i veckan än den dag som redan är min riddag. Det som är lite nackdel är att det blir ett himla åkande samma dag (jag rider första och sista lektionen för dagen och åker hem och äter middag emellan), och sen är ju frågan om jag verkligen orkar rida på topp två timmar samma dag?... Nåja, det ger sig väl. Så himla många gånger är det ju ändå inte.
Jag blev väldigt glad när jag såg att jag stod uppskriven på Dell för bägge lektionerna. Dell, den höga smala kantiga snubbliga skimmeln som var min storfavorit förut när jag red på ridskolan för tre år sedan, men som jag märkte hade förändrats ganska rejält när jag satt på honom i våras igen. Det känns som om han har åldrats enormt mycket, blivit trött och gammal. Han ÄR lite äldre, 17 år, och så har han en väldigt knackig fysik och många konstiga neurologiska problem. Han är tyvärr den typen som jag misstänker inte kommer hålla så länge... Jag pratade med en tjej i stallet som sa att hon tyckte att förändringen hade kommit det senaste året. Jag kände knappt igen honom när jag satt på honom i våras, han är inte riktigt samma häst att rida på längre.
Men nånting är det ändå som gör att jag trivs väldigt bra tillsammans med honom.
Dell har väl aldrig direkt varit en charmig eller kontaktsökande häst. Han är inte elak eller så, men han står mest på sin kant och ser sur ut, och brukar inte vara överförtjust i att bli borstad. Men nu var känslan i hans box väldigt lugn och avslappnad. Jag tog tillfället i akt och lyssnade in honom, kände igenom honom med händerna, lät bli att använda borsten i mesta möjliga mån när han blev irriterad av den, utan lyssnade på hans signaler och rengjorde honom mjukt och lugnt med händerna istället. Masserade, kliade. Och han kändes så nöjd och avslappnad. Stod till och med med öronen framåt. Det var en mysig stund.
På första uteritten kunde jag inte låta bli att berätta för min ridlärare om CR-kursen jag var på, och då kom vi in på ämnet sitsteori. Det blev en jätteintressant och rolig pratstund! Jag diskuterade bl.a. mina funderingar jag fått från ridfilmen på mig från CR-kursen, och fick några intressanta infallsvinklar. T.ex. att jag reagerade på att min tå pekar så mycket ut från hästen när jag rider. Då säger min ridlärare åt mig att inte bry mig om mina tår, utan att det förmodligen kommer från hela skänkelns läge uppifrån höften. Och att tån kommer falla på plats när höft, säte och överskänkel hittar rätt. Ja det var många sånadär tänkvärda tips!
Sen hade ridläraren räknat lite fel på tiden, så när vi kom tillbaks från rundan var det dryga 10 minuter kvar av ridtimmen. Då tog ridläraren in oss i ridhuset, lät oss skritta runt henne och korrigerade våra sitsar och lät oss prova lite olika ställningar och att se på varandras sitsar hur vi satt. Det var enormt inspirerande – det var som en ren fortsättning på mina funderingar från CR-kursen.
Sen kom jag alltså tillbaks till stallet igen senare på kvällen för min andra skrittur. Jag visste att Dell redan var ren, men putsade av honom lite med händerna, masserade och gick igenom hans hovar igen. Och när jag står och pysslar med honom – den annars så buttra och aviga hästen – så vänder han sig om med öronen framåt och stoppar huvudet i min famn! Där står vi sen en stund och bara andas. Gud så rörd jag blev. Älskade häst!
På CR-kursen efter dom uppsuttna passen så vände sig tränaren till hästen jag satt på och sa ”ja - jag ser att du trivs väldigt bra med henne på ryggen, det var roligt!”
Och det är nog en av de bästa komplimanger jag kan få. Jag vill att hästen ska ha en bra stund tillsammans med mig. Jag vill att hästen ska känna sig trygg, älskad, inspirerad och respekterad. Jag vill att hästen ska känna sig lyssnad på, och fri att komma med egna förslag eller åsikter, så att den säger ifrån om det är något som känns fel så att jag får en chans att göra bättre. Jag tror att det är när vi bägge två känner oss bekväma med varandra och vill nånting tillsammans som man kan uppnå stordåd.
Jag ville så oerhört oerhört gärna ta med mig Dell hem igår. Bara överösa honom med kärlek och uppskattning, få honom att känna att han är värdefull och att han är lyssnad på. Det är kanske inte alla ridskoleelever som är på rätt humör alla gånger. Som lyssnar när han säger att borsten gör ont eller att man är för jäktig och hård, som har tålamod med att hans shivering gör att han tycker att det är jobbigt att lyfta på hovarna och helst inte vill göra det, och som förstår vilken insats han verkligen gör när han tillslut lyckas lyfta på vänster bak (efter lite bestämd övertalning).
Fan, jag blev så rörd i bilen på väg hem att jag grät, alla känslorna bara vällde över mig. Dels att jag kände mig så lyckligt lottad över att livet är så gott mot mig - jag har ett så bra jobb, får möjlighet att rida för bra ridlärare, fick möjlighet att gå en rolig CR-kurs med bra tränare, bor i ett paradis, har en fantastisk man och en älskad hund, får chans att möta så underbara fantastiska och givande människor, ja känslan att livet för mig framåt och vill mig väl. Och så var det Dell, förstås, och alla mina känslor för honom, både en tacksamhet över vår kväll tillsammans och lite uppgivenhet över känslan att jag tycker att han skulle behöva ha en värdig pension.
Tänk vad mycket man kan uppleva av bara två sketna skritturer i skogen!...
