H
Hemlig21
Hej, har ett litet eller rättare sagt stort problem. För några månader sedan träffade jag en kille på mitt jobb. Han är många år yngre och känd för att ragga på allt och alla (kvinnodominerat yrke). Han hjälpte mig med en sak (han är på en annan avdelning egentligen), tog en kopp kaffe och direkt han gått kom vänförfrågan på FB och meddelande på messenger, pratade en stund och han undrade om jag ville ha skjuts hem då vi bor åt samma håll. Där och då kändes han som en lite lustig bekantskap, men inget mer.
Så fort jag kom hem fortsatte han skriva, hela tiden, dygnet runt. Till en början ganska jobbigt för att sedan övergå till att jag faktiskt blev irriterad och försökte bryta kontakten 2 gånger. Av en händelse behövde jag ta kontakt ang ett jobbmöte nån vecka därefter och vips var ju konversationen igång igen.
Vi pratade väldigt mycket på messenger och lärde känna varandra ganska väl. Jag var glad för det var en trevlig bekantskap som bodde nära och som jag kunde tänka mig umgås med. Ålderskillnaden gjorde att jag dessutom kände att det var helt ofarligt. Till sist hamnade konversationen ändå där den inte skulle och jag kände att ”jösses, vad händer”. Jag har ju familj och barn och kände att jag var tvungen att stoppa detta vilket jag gjorde tydligt för honom att jag aldrig skulle vara otrogen. Någon gång återföll vi dock men det gick snabbt tillbaka.
Han tog mer och mer distans, skyllde på tidsbrist att prata, jobbade för mycket, spelade för mycket. Jag ville gärna reda ut allt då jag verkligen tyckte om honom som vän. Till sist skrev han helt taget ur luften att ”jag backar för jag är rädd att du är kär i mig”, för att i nästa mening säga hur jag sårade honom genom att vara otydlig och det var pga det som han backade, han hade blivit sårad. Men det skulle han aldrig erkänna för han har aldrig haft några som helst känslor för mig säger han.
Jag blev lite irriterad för det var ju jag som sagt ifrån och satt stopp och som vart tydlig med att det inget sex blir, att jag inte kunde se en framtid med honom osv. Ändå är jag den som skulle vara kär. Efter det svaret ignorerade han mig en månad på messenger och jag gjorde valet att vänta att skriva något på ca 20 dagar. Skrev ett långt inlägg vad allt handlat om och att han betydde otroligt mycket som vän och på det viset ville jag inte förlora honom. Fick svar bla att han aldrig någonsin haft känslor men att han velat ge mig en läxa. Vad läxan handlade om vill han dock inte säga.
Vi pratade på messenger igen men det kändes inte bra. Var så mycket ouppklarade frågor som gnagde i mig. När jag frågade besvarade han dem med skrattamileys och ifrågasatte min dubbelmoral att prata med honom om jag ändå bara var rädd för honom. Jag skrev till sist ledsen och arg att han fick välja själv om vi skulle fortsätta prata. Inget svar, fick nog och skrev vad jag tyckte om honom och hans attityd och var faktiskt jättetaskig men väldigt rak då hans attityd, frånvaro och velande tog hårt på mig.
Sedan blockade jag honom- trodde jag. Men tydligen inte för han svarade. Inget taskigt eller så. Jag ville reda ut detta och han svarade mest att jag var velig, att han drog sig undan pga det men sedan att ”det kommer aldrig att bli något mellan oss, du har bränt dina broar” samt att ”jag har sagt nej till sexuellt umgänge med dig”- tappade änna hakan. Det är ju JAG som nekat hela tiden. Han ville vara kompis men att jag skulle acceptera att han inte kunde skriva så ofta. Svarade på det han skrev men inget svar ännu. Tror han jobbar nu men men....
Dock är jag totalt knäckt och sönderstressad. Jag kollar telefonen hela tiden, jag är som en zombi, jag känner inget för min omgivning, tittar bara trött på mm familj och mina barn. Har gått ner 5 kg på bara ett par veckor och ingenting fungerar. Min sambo är världens finaste och stöttar, han vet allt. Och jag går fortfarande i en dimma totalt lamslagen. Hjärnan går i 120 dygnet runt, hur jag skall få en bra kompisrelation med denne kille igen för han betydde så mycket. Helt sinnesjukt men det känns som jag börjar bli sjuk på riktigt i jakten att förstå och få det bra igen. Alla säger att jag skall släppa vilket jag vet men jag kan inte...och känner mig bara misslyckad. Och jag vet inte längre vad jag skall göra eller ta mig till... det som känns värst är separationsångesten samt att leva i denna ovisshet som hans frånvaro den månaden skapade. Samt hans tvekande svar där han lägger mycket skuld på mig och inte lyser när jag svarar att han har fel. Hur gör man? Och känner någon igen sig? Jag går sönder... mycket i att jag vill förstå hur han tänker. Han säger att han aldrig haft känslor- nästan stund är han supersårad när jag säger att jag aldrig kommer att vara otrogen. Ena stunden säger han att jag är kär i honom så vi inte kan prata-nästa stund är det jag som velat för mycket led honom, ena stunden är jag fantastisk (han kunde verkligen höja mig)- nästa kan vi ev prata som vänner om vi inte hörs för mycket. Helt sjukt men jag håller på att gå under av detta.
Så fort jag kom hem fortsatte han skriva, hela tiden, dygnet runt. Till en början ganska jobbigt för att sedan övergå till att jag faktiskt blev irriterad och försökte bryta kontakten 2 gånger. Av en händelse behövde jag ta kontakt ang ett jobbmöte nån vecka därefter och vips var ju konversationen igång igen.
Vi pratade väldigt mycket på messenger och lärde känna varandra ganska väl. Jag var glad för det var en trevlig bekantskap som bodde nära och som jag kunde tänka mig umgås med. Ålderskillnaden gjorde att jag dessutom kände att det var helt ofarligt. Till sist hamnade konversationen ändå där den inte skulle och jag kände att ”jösses, vad händer”. Jag har ju familj och barn och kände att jag var tvungen att stoppa detta vilket jag gjorde tydligt för honom att jag aldrig skulle vara otrogen. Någon gång återföll vi dock men det gick snabbt tillbaka.
Han tog mer och mer distans, skyllde på tidsbrist att prata, jobbade för mycket, spelade för mycket. Jag ville gärna reda ut allt då jag verkligen tyckte om honom som vän. Till sist skrev han helt taget ur luften att ”jag backar för jag är rädd att du är kär i mig”, för att i nästa mening säga hur jag sårade honom genom att vara otydlig och det var pga det som han backade, han hade blivit sårad. Men det skulle han aldrig erkänna för han har aldrig haft några som helst känslor för mig säger han.
Jag blev lite irriterad för det var ju jag som sagt ifrån och satt stopp och som vart tydlig med att det inget sex blir, att jag inte kunde se en framtid med honom osv. Ändå är jag den som skulle vara kär. Efter det svaret ignorerade han mig en månad på messenger och jag gjorde valet att vänta att skriva något på ca 20 dagar. Skrev ett långt inlägg vad allt handlat om och att han betydde otroligt mycket som vän och på det viset ville jag inte förlora honom. Fick svar bla att han aldrig någonsin haft känslor men att han velat ge mig en läxa. Vad läxan handlade om vill han dock inte säga.
Vi pratade på messenger igen men det kändes inte bra. Var så mycket ouppklarade frågor som gnagde i mig. När jag frågade besvarade han dem med skrattamileys och ifrågasatte min dubbelmoral att prata med honom om jag ändå bara var rädd för honom. Jag skrev till sist ledsen och arg att han fick välja själv om vi skulle fortsätta prata. Inget svar, fick nog och skrev vad jag tyckte om honom och hans attityd och var faktiskt jättetaskig men väldigt rak då hans attityd, frånvaro och velande tog hårt på mig.
Sedan blockade jag honom- trodde jag. Men tydligen inte för han svarade. Inget taskigt eller så. Jag ville reda ut detta och han svarade mest att jag var velig, att han drog sig undan pga det men sedan att ”det kommer aldrig att bli något mellan oss, du har bränt dina broar” samt att ”jag har sagt nej till sexuellt umgänge med dig”- tappade änna hakan. Det är ju JAG som nekat hela tiden. Han ville vara kompis men att jag skulle acceptera att han inte kunde skriva så ofta. Svarade på det han skrev men inget svar ännu. Tror han jobbar nu men men....
Dock är jag totalt knäckt och sönderstressad. Jag kollar telefonen hela tiden, jag är som en zombi, jag känner inget för min omgivning, tittar bara trött på mm familj och mina barn. Har gått ner 5 kg på bara ett par veckor och ingenting fungerar. Min sambo är världens finaste och stöttar, han vet allt. Och jag går fortfarande i en dimma totalt lamslagen. Hjärnan går i 120 dygnet runt, hur jag skall få en bra kompisrelation med denne kille igen för han betydde så mycket. Helt sinnesjukt men det känns som jag börjar bli sjuk på riktigt i jakten att förstå och få det bra igen. Alla säger att jag skall släppa vilket jag vet men jag kan inte...och känner mig bara misslyckad. Och jag vet inte längre vad jag skall göra eller ta mig till... det som känns värst är separationsångesten samt att leva i denna ovisshet som hans frånvaro den månaden skapade. Samt hans tvekande svar där han lägger mycket skuld på mig och inte lyser när jag svarar att han har fel. Hur gör man? Och känner någon igen sig? Jag går sönder... mycket i att jag vill förstå hur han tänker. Han säger att han aldrig haft känslor- nästan stund är han supersårad när jag säger att jag aldrig kommer att vara otrogen. Ena stunden säger han att jag är kär i honom så vi inte kan prata-nästa stund är det jag som velat för mycket led honom, ena stunden är jag fantastisk (han kunde verkligen höja mig)- nästa kan vi ev prata som vänner om vi inte hörs för mycket. Helt sjukt men jag håller på att gå under av detta.
. (Blir helt snurrig av din text.)
