Känner mig inte som mig själv

Jag tror påriktigt att jag håller på att bli galen. Alltså verkligen påriktigt GALEN inte att man mår dåligt och så. För känns som att jag har massa massa tankar i huvudet som inte är mina från början liksom. Typ som det är nånting som säger att jag ska göra en sak och så lyssnar jag på det FAST jag borde veta att jag inte ska. Men är som att jag inte kan tänka normalt när det blir så utan att jag MÅSTE göra som dom tankarna. Och det är såna sjuka saker som jag ALDRIG aldrig nånsin har ens tänkt på förr. Och nu gör jag såna saker som nog INGEN hade trott om mig. Som inatt så gjorde jag nåt sååå dumt och dåligt och allt som jag VET att är bara dåligt. För det har BARA dåliga saker som händer av det och fast jag borde ha tänkt på det och inte gjort det så gjorde jag det ÄNDÅ. Tänker inte säga vad för det kan vara känsligt för vissa men det var jätte dumt och sen efter blev jag typ rädd för det och det som hände efter så var typ tvungen att berätta. Så fick typ hjälp med det och så och nu IGEN får jag inte vara själv ALLS och har gjort mina föräldrar oroliga och ledsna och allt sånt. Som jag gör HELA HELA tiden som att jag inte kan göra nåt annat än förstöra allt hela tiden. Så tycker faktiskt inte det är konstigt att jag vill dö egentligen för jag är bara jobbig och tillochmed jag själv är såå trött på mig och hatar mig och allt jag gör. Så fattar ju att dom flesta andra också tycker så. Och fattar inte varför jag inte kan stå emot eller säga nåt INNAN jag gör så dumma saker som jag VET kommer göra allt värre men ändå kan jag inte låta bli liksom. Fattar att det låter helt stört och ja det är det säkert så jag fattar ju varför jag måste vara här och inte får vara ensam och så. Men det känns inte som JAG som är så liksom utan att jag är nån helt annan person nu. Jätte äckligt men ja.

 

[LiviaFilippa]

En sak som jag har läst förresten är att om man inte är mottiverad så är det typ omöjligt att bli frisk från anorexi. Vet inte om det är sant men känns ju ganska så hopplöst isåfall. För jag är ju inte det ALLS och vet inte hur jag ska bli det. Så ifall det är sant kommer jag ha det föralltid så isåfall. Och då borde mina föräldrar sälja iallafall O om inte mamma vill ha han då som jag inte tror. Men fick han efter jag hade blivit frisk förra gången, men om jag kommer ha det föralltid så kommer jag ju iallafall aldrig få rida och tävla och allt sånt även OM jag skulle vilja. Plus att jag är ju inte frisk som jag behövde vara innan vi köpte en till ponny. Så ja vet inte om jag ska fråga om det är så att man typ inte kan bli frisk om man inte är mottiverad men verkar ju ganska troligt iallafall. Och isåfall är det ännu mer onödigt att dom håller på ens.

 

[tuaphua]

En sak som jag har läst förresten är att om man inte är mottiverad så är det typ omöjligt att bli frisk från anorexi. Vet inte om det är sant men känns ju ganska så hopplöst isåfall. För jag är ju inte det ALLS och vet inte hur jag ska bli det. Så ifall det är sant kommer jag ha det föralltid så isåfall. Och då borde mina föräldrar sälja iallafall O om inte mamma vill ha han då som jag inte tror. Men fick han efter jag hade blivit frisk förra gången, men om jag kommer ha det föralltid så kommer jag ju iallafall aldrig få rida och tävla och allt sånt även OM jag skulle vilja. Plus att jag är ju inte frisk som jag behövde vara innan vi köpte en till ponny. Så ja vet inte om jag ska fråga om det är så att man typ inte kan bli frisk om man inte är mottiverad men verkar ju ganska troligt iallafall. Och isåfall är det ännu mer onödigt att dom håller på ens.

De flesta brukar hitta motivationen. Dels blir det lättare när man får i sig nog med näring och haft det en längre tid. Då funkar hjärnan bättre. Och sen brukar man då också kunna föra in terapi i behandlingen.
Många får ju anorexia av andra skäl än bara att man vill tappa vikt. Och då kan man jobba med det. Och man kan jobba med mycket annat rörande anorexin.
I början kan de flesta vara omotiverade. Men med hjälp hittar de flesta motivation.
Och nu har du en massa kunnigt folk runt dig som kan hjälpa. När du får flytta hem igen så brukar man se till att patienten får hjälp via BUP/öppenpsyk/ätstörningsklinik.

Jag hade absolut noll motivation att bli frisk från anorexin. Jag ville ju iaf inte leva. Men jag fick hjälp och blev frisk. Och älskar livet!
Jag vet fler som har känt samma som idag är friska.
Du fixar det här!
Det kanske inte känns så nu. Jag förstår att det känns nattsvart. Så var det för mig med. Men steg för steg blev det bättre tills det blev bra. Det var en del bakslag under resans gång. Men till slut gick det.

 

[LiviaFilippa]

De flesta brukar hitta motivationen. Dels blir det lättare när man får i sig nog med näring och haft det en längre tid. Då funkar hjärnan bättre. Och sen brukar man då också kunna föra in terapi i behandlingen.
Många får ju anorexia av andra skäl än bara att man vill tappa vikt. Och då kan man jobba med det. Och man kan jobba med mycket annat rörande anorexin.
I början kan de flesta vara omotiverade. Men med hjälp hittar de flesta motivation.
Och nu har du en massa kunnigt folk runt dig som kan hjälpa. När du får flytta hem igen så brukar man se till att patienten får hjälp via BUP/öppenpsyk/ätstörningsklinik.

Jag hade absolut noll motivation att bli frisk från anorexin. Jag ville ju iaf inte leva. Men jag fick hjälp och blev frisk. Och älskar livet!
Jag vet fler som har känt samma som idag är friska.
Du fixar det här!
Det kanske inte känns så nu. Jag förstår att det känns nattsvart. Så var det för mig med. Men steg för steg blev det bättre tills det blev bra. Det var en del bakslag under resans gång. Men till slut gick det.

Det kanske inte går att säga men ungefär hur lång tid tog det för dig att det blev bättre? Och hur gjorde du då när du inte hade nån mottivation och inte ville leva så du ändå blev frisk?

 

[LiviaFilippa]

Jag fattar inte varför jag är som jag är. Men det är typ som att mesta tiden så har jag INGA känslor ALLS. Så är inte glad inte ledsen ingenting. Som att det är helt avstängt. Men sen om det kommer en känsla så blir den sååå stark istället. Eller ja oftast så är det ifall jag blir ledsen eller arg så blir jag JÄTTE ledsen eller jätte arg som att det tar över allt. Men som nu så det är sm nu i hoppning för ponny. Så är ju såklart massor därifrån i sociala medier och så. Och jag blev så ledsen och typ avundsjuk och allt möjligt. Och jag brukar inte bli avundsjuk på andra och jag har ju bestämt att sluta rida. Men ändå så tänkte jag på alla drömmar jag hade som jag aldrig kommer göra liksom. Att jag kommer aldrig rida i elitlaget med O eller ha nån chans att ta oss till sm eller nånting. Och att jag kommer aldrig ens tävla igen och rida omhoppning och allt sånt. Och förbereda för tävling tvätta hästen packa allting och sånt. Bara ALLT sånt som handlar om tävling och så. Och det här vet jag att det låter taskigt men blev typ arg på dom jag känner som är på sm också. Fast dom har ju inte gjort mig nåt men blev ändå arg typ för att dom är där och gör massa roliga saker. Och jag är här och får inte bestämma nånting inte vara själv inte gå ut INGENTING. Och det är ingen som bryr sig ens. Och ja såklart jag fattar det! Inte så konstigt att ingen tänker på mig när dom är på sm liksom. Och även dom som inte är där så alla har ju massa kul med sina hästar och kompisar och så. Så menar inte att dom är taskiga som inte bryr sig eller att det är konstigt att dom inte gör det för jag har varit en jätte dålig kompis också. Men känns ändå som INGEN bryr sig hur jag mår eller om jag lever eller är död. Förutom mina föräldrar men jag tror att dom också skulle få det bättre efter ett tag om jag dog. Men ingen annan skulle märka det ens.

 

[svea]

Jag tycker att det låter som om det låter som om det finns både vilja och drömmar och känslor och längtan som ligger och skvalpar nånstans under ytan hos dig, även om du inte kan se det när du mår så dåligt som du gör nu. Och visst finns det folk som bryr sig, du har ju fått ett gäng Buke-tanter som vakar över dig nu. Och en del av dem har överlevt det du går igenom nu (inte jag).

Sen tycker jag att man får lov att vara avundsjuk ibland. Avundsjuka kan vara en superkraft som ger energi och driv. Så länge man inte är missunnsam, och det kan jag läsa i ditt inlägg att du inte är. Kanske är det just i den där avundsjukan som det tänds en liten, liten gnista i dig just nu? Jag håller tummarna för det.

 

[Fjordfrälst]

Jag tycker att det låter som om det låter som om det finns både vilja och drömmar och känslor och längtan som ligger och skvalpar nånstans under ytan hos dig, även om du inte kan se det när du mår så dåligt som du gör nu. Och visst finns det folk som bryr sig, du har ju fått ett gäng Buke-tanter som vakar över dig nu. Och en del av dem har överlevt det du går igenom nu (inte jag).

Sen tycker jag att man får lov att vara avundsjuk ibland. Avundsjuka kan vara en superkraft som ger energi och driv. Så länge man inte är missunnsam, och det kan jag läsa i ditt inlägg att du inte är. Kanske är det just i den där avundsjukan som det tänds en liten, liten gnista i dig just nu? Jag håller tummarna för det.

Tänkte precis samma

 

[Motacilla]

Försök ta en timme åt gången, kanske kan du rita ett kryss i ett häfte för varje jobbig timme du klarat av?

Tänk på att inga tankar eller känslor kan vara farliga för dig egentligen. De kan vara skrämmande, irriterande och påfrestande, men de kan inte skada dig. Försök se på tankarna utifrån när de kommer, om du förstår hur jag menar.
T.ex så här: "nu kommer den där tanken på monstret igen. Monstret verkar argt. Jag känner hur hjärtat bultar och jag blir rädd. Bäst att ta fem djupa andetag nu." Testa och se vad som händer!

Dina kompisar bryr sig om dig, men är säkert lite osäkra på hur det är med dig, och om de stör om de hör av sig. Ibland när folk blir osäkra vågar de inte höra av sig.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker att det låter som om det låter som om det finns både vilja och drömmar och känslor och längtan som ligger och skvalpar nånstans under ytan hos dig, även om du inte kan se det när du mår så dåligt som du gör nu. Och visst finns det folk som bryr sig, du har ju fått ett gäng Buke-tanter som vakar över dig nu. Och en del av dem har överlevt det du går igenom nu (inte jag).

Sen tycker jag att man får lov att vara avundsjuk ibland. Avundsjuka kan vara en superkraft som ger energi och driv. Så länge man inte är missunnsam, och det kan jag läsa i ditt inlägg att du inte är. Kanske är det just i den där avundsjukan som det tänds en liten, liten gnista i dig just nu? Jag håller tummarna för det.

Tror jag fattar hur du menar med avundsjuka men det funkar inte så för mig iallafall. Utan jag blir typ avundsjuk på andra som gör massa saker men blir ändå inte så jag vill kämpa mot monstret mer och bli frisk och typ komma till SM eller nåt sånt. Utan jag blir avundsjuk men känns ändå såååå omöjligt att göra dom sakerna själv så jag vill inte ens tänka på det. Vet att jag ska sätta upp mål så jag har nån andledning att kämpa och så men allt med ridning känns bara så himla onödigt att ha för vill ju ändå sluta. Så jag vet inte vad jag ska ha för mål heller.

 

[LiviaFilippa]

Försök ta en timme åt gången, kanske kan du rita ett kryss i ett häfte för varje jobbig timme du klarat av?

Tänk på att inga tankar eller känslor kan vara farliga för dig egentligen. De kan vara skrämmande, irriterande och påfrestande, men de kan inte skada dig. Försök se på tankarna utifrån när de kommer, om du förstår hur jag menar.
T.ex så här: "nu kommer den där tanken på monstret igen. Monstret verkar argt. Jag känner hur hjärtat bultar och jag blir rädd. Bäst att ta fem djupa andetag nu." Testa och se vad som händer!

Dina kompisar bryr sig om dig, men är säkert lite osäkra på hur det är med dig, och om de stör om de hör av sig. Ibland när folk blir osäkra vågar de inte höra av sig.

Ja alltså jag vet att själva tankarna och känslorna inte kan göra nåt själva. Men när dom blir FÖR starka så lyssnar jag på dom och gör dåliga saker ändå fast jag vet att jag inte ska. Men det är som att hjärnan inte funkar ordentligt så även fast jag vet det så kan jag inte gå mot. Och sen en annan sak om tankarna som är ganska jobbigt är att läkaren säger att jag har så mycket kloka tankar och att jag är smart och så. Men ändå så känns det som om jag har dimma i huvudet och inte kan få ut tankarna ordentligt liksom. Så då blir jag irriterad på mig själv för att jag VET att jag tänker massa saker och VET att jag egentligen är smart också men jag kan inte hålla reda på det jag tänker. Så känner mig ändå helt dum i huvudet och korkad och kan inte tänka ordentligt ändå. Och kan inte säga mot dom dåliga tankarna när dom är jätte starka även fast jag vet att jag måste. Så NU fattar jag hur du menar men ifall dom blir för starka så kommer jag inte kunna tänka på att ta fem djupa andetag ändå. Och det om mina kompisar så jag tror inte dom bryr sig så mycket faktist. För liksom det är nästan ingen som har skrivit till mig. Och jag vet att det är ganska mycket mitt eget fel för har inte varit nån bra kompis till dom på ganska länge så jag fattar ju att dom inte bryr sig så mycket. Så menar inte att dom borde göra nåt annat liksom men bara att det är jobbigt när jag vet att alla andras liv fortsätter hur bra som helst utan mig och nästan ingen bryr sig.

 

[Motacilla]

Jag förstår att det känns jobbigt! Kan du försöka skriva på en lapp: andas djupt 5 ggr! och så hänger du upp den på väggen och tvingar dig själv att göra det så fort det känns det minsta läskigt?

Jag tror ändå att dina kompisar är osäkra och därför inte hör av sig. Men du kan ta kontakt med dem när du börjar må bättre igen.

Ett mål för dig kan kanske vara att om två månader skriver du riktiga pappersbrev till dina vänner? Där kan du beskriva hur mycket de betyder för dig, och att du saknar dem.
När man skriver för hand hinner man tänka på ett annat sätt än när man skriver på dator/telefon.

Hjärnan funkar inte riktigt som den ska när man mår dåligt. Då hittar den på en massa konstiga tankar och skrämmer lätt upp en. Men det blir bättre när man får hjälp med den saken, och jag är säker på att du kommer att bli bättre på alla sätt och vis.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det känns jobbigt! Kan du försöka skriva på en lapp: andas djupt 5 ggr! och så hänger du upp den på väggen och tvingar dig själv att göra det så fort det känns det minsta läskigt?

Jag tror ändå att dina kompisar är osäkra och därför inte hör av sig. Men du kan ta kontakt med dem när du börjar må bättre igen.

Ett mål för dig kan kanske vara att om två månader skriver du riktiga pappersbrev till dina vänner? Där kan du beskriva hur mycket de betyder för dig, och att du saknar dem.
När man skriver för hand hinner man tänka på ett annat sätt än när man skriver på dator/telefon.

Hjärnan funkar inte riktigt som den ska när man mår dåligt. Då hittar den på en massa konstiga tankar och skrämmer lätt upp en. Men det blir bättre när man får hjälp med den saken, och jag är säker på att du kommer att bli bättre på alla sätt och vis.

Jag vet inte om jag vill skriva brev till dom eller det känns lite konstigt. Eller känns inte som nånting man gör nu liksom. Och jag vet inte vilka jag kommer fortsätta vara kompis med heller för dom flesta av mina kompisar är som jag känner för hästar och så och då skulle jag ju inte träffa dom och så. Eller inte lika iallafall. Och dom i skolan kommer jag ju träffa där om jag nånsin kommer tillbaka till skolan. Så vet att det isåfall kan bli en ny chans liksom. Så är mest att det är jobbigt när dom lägger upp massa kul och det är som att jag inte finns liksom.

 

[tuaphua]

Det kanske inte går att säga men ungefär hur lång tid tog det för dig att det blev bättre? Och hur gjorde du då när du inte hade nån mottivation och inte ville leva så du ändå blev frisk?

Ja, det är svårt att säga. Jag utvecklade förmodligen anorexi för att jag både gått igenom 5 stora trauman from då jag var 15-20 år. Jag har också ADHD, som man inte visste om då. Så det var ju en rätt komplex sjukdomsbild. Speciellt ihop med att jag också var fysiskt sjuk och svårt skadad.
Jag utvecklade förmodligen anorexin för att ha ngt jag kunde ha kontroll över i en annars extremt kaosartad tid.

Jag fick gå i terapi för traumaberabetning, vård för fysiska skadorna etc. Jag fick erbjudande om vård på ätstörningsenhet. Men jag valde att jobba med det ihop med min vanliga psykolog/terapeut som hade bra kunskap inom det med. Jag var inte riktigt lika underviktig som du och hade än inga allvarliga hjärtbesvär heller.
Jag fick inte röra mig och kunde inte ta hand om min ponny under en period. Men jag hade bra hjälp och är glad över att jag behöll honom även om jag bara fick gosa med honom under en period. I mitt fall var det ponnyn som behöll mig vid liv och som fick mig att kämpa.
Jag var också övertygad om att det vore enklast för alla om jag försvann. Men ponnyn var en knäppgök som var utdömd för lynnesfel innan jag fick honom. Han slutade äta om jag var borta för länge. Vi hade ett väldigt speciellt band och han var både stökig och farlig för andra i den perioden. Så jag blev tvungen att kämpa för hans skull. Om jag inte hade honom skulle han behöva avlivas. Det klarade jag bara inte av.
Nu idag inser jag ju att det hade varit fruktansvärt för mina föräldrar, vänner, pojkvän etc om jag dött. Men då såg jag inte det. Jag var för sjuk.
När jag började få i mig nog näring och slutade svimma etc mådde jag lite sämre ett tag. Men se när kroppen började få näring nog mådde jag gradvis lite bättre. Men jag behövde terapi för att må ännu bättre och sedan bra.

Just iom att det för mig var en så enormt komplex sjukdomsbild så är det svårt att säga hur långt det tog. För saker flöt ju ihop liksom. Man var tvungna att bearbeta så mkt olika saker som påverkade varann.

 

[LiviaFilippa]

Ja, det är svårt att säga. Jag utvecklade förmodligen anorexi för att jag både gått igenom 5 stora trauman from då jag var 15-20 år. Jag har också ADHD, som man inte visste om då. Så det var ju en rätt komplex sjukdomsbild. Speciellt ihop med att jag också var fysiskt sjuk och svårt skadad.
Jag utvecklade förmodligen anorexin för att ha ngt jag kunde ha kontroll över i en annars extremt kaosartad tid.

Jag fick gå i terapi för traumaberabetning, vård för fysiska skadorna etc. Jag fick erbjudande om vård på ätstörningsenhet. Men jag valde att jobba med det ihop med min vanliga psykolog/terapeut som hade bra kunskap inom det med. Jag var inte riktigt lika underviktig som du och hade än inga allvarliga hjärtbesvär heller.
Jag fick inte röra mig och kunde inte ta hand om min ponny under en period. Men jag hade bra hjälp och är glad över att jag behöll honom även om jag bara fick gosa med honom under en period. I mitt fall var det ponnyn som behöll mig vid liv och som fick mig att kämpa.
Jag var också övertygad om att det vore enklast för alla om jag försvann. Men ponnyn var en knäppgök som var utdömd för lynnesfel innan jag fick honom. Han slutade äta om jag var borta för länge. Vi hade ett väldigt speciellt band och han var både stökig och farlig för andra i den perioden. Så jag blev tvungen att kämpa för hans skull. Om jag inte hade honom skulle han behöva avlivas. Det klarade jag bara inte av.
Nu idag inser jag ju att det hade varit fruktansvärt för mina föräldrar, vänner, pojkvän etc om jag dött. Men då såg jag inte det. Jag var för sjuk.
När jag började få i mig nog näring och slutade svimma etc mådde jag lite sämre ett tag. Men se när kroppen började få näring nog mådde jag gradvis lite bättre. Men jag behövde terapi för att må ännu bättre och sedan bra.

Just iom att det för mig var en så enormt komplex sjukdomsbild så är det svårt att säga hur långt det tog. För saker flöt ju ihop liksom. Man var tvungna att bearbeta så mkt olika saker som påverkade varann.

Tack för ditt svar! Kommer du ihåg hur länge det var som du inte fick göra nånting med din ponny eller röra dig eller nånting? Och det med din ponny att du var tvungen att kämpa för han så fattar hur du menar. Och bra att du hade han såklart! Men för mig så jag har ingen som typ behöver mig eller att det skulle bli mycket sämre för nån om jag inte fanns. Såklart jag fattar att mna föräldrar skulle bli ledsna först men är ingen som typ inte skulle få det bättre sen. Och ingen som inte KAN vara utan mig liksom.

 

[tuaphua]

Tack för ditt svar! Kommer du ihåg hur länge det var som du inte fick göra nånting med din ponny eller röra dig eller nånting? Och det med din ponny att du var tvungen att kämpa för han så fattar hur du menar. Och bra att du hade han såklart! Men för mig så jag har ingen som typ behöver mig eller att det skulle bli mycket sämre för nån om jag inte fanns. Såklart jag fattar att mna föräldrar skulle bli ledsna först men är ingen som typ inte skulle få det bättre sen. Och ingen som inte KAN vara utan mig liksom.

Jag minns tyvärr inte. Det är typ 20 år sen.

Jag tror faktiskt att dina föräldrar inte heller kan vara utan dig i livet. Visst kanske de överlever. Men att förlora ett barn är nog bland det värsta en förälder kan göra.
Min första riktiga kärlek dog som omyndig. Hans föräldrar var som spöken i många, många år. Och det kommer alltid vara en enorm sorg och saknad.
Det är hemskt att se så livfulla och livsnjutande personer bli snudd på tomma. Så skulle nog dina föräldrar också reagera. Du är det bästa de har. Oavsett hur jobbig man kan vara ibland så är det så.

 

[Fjordfrälst]

Jag minns tyvärr inte. Det är typ 20 år sen.

Jag tror faktiskt att dina föräldrar inte heller kan vara utan dig i livet. Visst kanske de överlever. Men att förlora ett barn är nog bland det värsta en förälder kan göra.
Min första riktiga kärlek dog som omyndig. Hans föräldrar var som spöken i många, många år. Och det kommer alltid vara en enorm sorg och saknad.
Det är hemskt att se så livfulla och livsnjutande personer bli snudd på tomma. Så skulle nog dina föräldrar också reagera. Du är det bästa de har. Oavsett hur jobbig man kan vara ibland så är det så.

Ja men verkligen! Har en fd kollega som miste oväntat sin dotter i 40 årsåldern precis nyss och tror hon håller på att bli "galen" av sorg .