- Svar: 14
- Visningar: 4 337
Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig svacka och allt jag vill är bara att känna mig nöjd där jag är i livet just nu, men jag har ingen aning om hur. Jag är och har alltid varit en rastlös själ. Och mitt liv är bra på riktigt, men ändå känner jag mig så fruktansvärt missnöjd och misslyckad.
Jag bor i en BR och här har jag faktiskt bott i många år nu. Jag älskar min lägenhet och för det mesta har jag tänkt att jag snart ska flytta för att få närmare jobb, kompisar eller något annat skäl. Men sen en tid tillbaka så är jag faktiskt inte på väg någonstans – den ligger bra till för mitt nuvarande liv, jag gillar radhuskänslan den har och perfekt storlek för en person, det är bra ekonomi i lägenheten så jag behöver inte jobba heltid om jag inte vill – vilket jag ser som en fantastisk fördel. Just nu är jag med i styrelsen och det tar på krafterna. Jag är nog inte lämplig i den roll jag har, för jag tycker det är jobbigt att bli kontaktad i tid och otid och känner ångest för det jag upplever som plikter i styrelsen. För att lösa detta så har jag avsagt mig ytterligare uppdrag, så vid nästa årsmöte här i vår så slipper jag den här som hängt över mig.
Just nu är jag i en period på jobbet där jag är understimulerad. Den har pågått sen innan jul och egentligen borde lågsäsongen vara över nu, men då vi är överbemannade så kommer jag fortsätta att vara understimulerad i ca 2 månader till innan det vänder. Jag har påtalat min understimulans för mina chefer, men får inga konkreta lösningar eller arbetsuppgifter. Detta tär så klart. Men det är mycket som är bra med det här jobbet och för någon som har haft ett 10-tal jobb de senaste 4 åren känns inte byta jobb som en lösning. Jag känner inte att jag orkar vara ny på ytterligare en arbetsplats. Dessutom får jag relativt bra betalt, jag har en del påverkan på mitt schema och mina arbetsuppgifter, har bra arbetstider (bättre än generellt i min bransch) och det ligger bra till geografiskt och jag ska få gå en kurs senare i vår för vidareutveckling. Och jag älskar mitt yrke!
Jag har god ekonomi. Jag har en stadig lön även om det inte är någon jättesumma, jag har ett bra sparkonto, jag lever ett relativt billigt liv så jag har råd att resa flera gånger per år och göra häftig drömresor som safari, paradisöar osv. lite då och då, men reslusten har avtagit markant det senaste året. Jag har alltid pengar kvar i slutet på månaden och ägnar mig åt det jag vill utan att känna att ekonomin på något sätt skulle vara ett hinder.
På fritiden ägnar jag mig åt Pole dance, jag går på klass en gång i veckan på en dansskola. Jag har en stång hemma där tanken är att jag ska träna mellan klasserna, men ska jag vara ärlig så var det länge sedan jag hade någon inspiration och lust att träna själv. Träningarna går med blandat resultat. Jag är på en så pass avancerad nivå att tricken numera kräver styrka och är tekniskt svåra och det helt enkelt är sällan man sätter ett nytt trick, särskilt eftersom jag inte tränar själv mellan klasserna. Jag har en axel som stökar, vilket jag upplever förstör en hel del och gör att jag hamnar efter mina klasskamrater på en hel del trick eftersom den inte håller att träna på det sätt som krävs. Jag har försökt behandla den, men det tar tid att bygga upp den. Jag har ett mål att delta i SM nästa år, men det känns nästan övermäktigt och jag pendlar mellan att det är en bra idé till att jag helt har tagit mig vatten över huvudet. I övrigt går jag på yoga. Gick på gymmets gruppass till en början, men efter att det inte kändes som jag utvecklades och dessutom var svårt att få plats så går jag denna termin en kurs istället och den känns både rolig och utvecklande. Planen är nästa vinter att åka på ett yoga retreat på något varmt ställe för att kombinera resa och yoga. Tränar ytterligare någon gång i veckan.
Jag har ett bättre socialt liv än jag haft på nästan 10 år. Jag träffar inte mina vänner så ofta, det är svårt att få ihop något när alla har barn och familj, men jag är också tryggare i mina vänskapsrelationer än jag någonsin varit. Jag vågar vara mig själv och jag vågar säga nej till saker jag inte vill eller orkar. Förut vågade jag inte det för jag trodde ingen ville träffa mig igen om jag inte ”ställde upp”. Jag har också avskrivit en del vänner som inte ger mig så mycket. När jag fyllde 30 så bjöd jag in 25-30 pers på fest, det kom 2... jag blev så ledsen. Vi hade en riktigt trevlig kväll till trots. Ett par stycken som inte kom umgås jag fortfarande med, men vänskapen ligger på en annan nivå – jag vänder inte in och ut på mig själv längre för dessa människor. Resten har jag avskrivit och på min höjd följer vi varandra på sociala medier, men vi har ingen annan interaktion med varandra. Men jag gillar mitt egna sällskap och med de sociala kontakter jag har i och med arbetet, mina fåtalet vänner och min familj som står mig nära är jag nöjd där.
Men så kommer vi till den punkt jag inte är helt nöjd över – kärlekslivet. Jag fick för ca ett halvår sedan mitt hjärta rejält krossat. Det var en destruktiv relation med en kontrollerande man så egentligen var det ingen förlust. Men jag var kär. Jag gillade idén på ett gemensamt liv. Och för ca 1 år sedan så kände jag mig faktiskt tillfreds med livet, första gången på mycket mycket länge, var jag inte på väg någonstans, kände ingen stress, ingenting stort som gnagde. Istället var jag nästan bromsklossen och ville bara vara här och nu och tyckte det räckte fint med att drömma lite då och då om något framtida hus eller någon framtida resa utan någon egentlig idé om att genomföra dessa. Innan jag träffade den här mannen hade jag gett upp idén om någon livslång partner och var inställd på ett liv solo med lite dejtande och kanske hitta någon som man trivdes med en längre tid, men utan att det behövde handla om någon djup kärlek och var nöjd med det. Helt ärligt ser jag ingen vinst i relationer – för mig är de oftast destruktiva även när de inblandade är bra personer. Jag behöver ingen annan för att få de saker jag vill ha i livet. Den senaste mannen visade sig ljuga om det mesta, mycket av vårt liv tillsammans var byggt på lögner och det gör helt enkelt att jag inte litar på andra människor längre. Sen orkar jag inte lära känna nya människor på det sättet, blotta mig, inte veta var jag har den andra osv. När man pratar med bekanta och vänner om partners och dejter så är det inget jag vill ha. Det finns inget i det jag känner att jag saknar. Så jag förstår inte varför det faktum att jag inte får kärleksrelationer att fungera är en så stor sorg som det uppenbarligen är för mig.
På pappret saknar jag inget, jag har ett bra liv, men ändå kan jag inte känna det inom mig. Jag har försökt med ”lyckokalendrar”, mind-maping mm för att bena ut vad jag vill ha i livet, vad som gör mig lycklig, vad jag saknar och hur jag får det, men jag känner ingen som helst tillfredsställelse och kan inte hitta någon ”magisk” pusselbit som saknas.
Jag bor i en BR och här har jag faktiskt bott i många år nu. Jag älskar min lägenhet och för det mesta har jag tänkt att jag snart ska flytta för att få närmare jobb, kompisar eller något annat skäl. Men sen en tid tillbaka så är jag faktiskt inte på väg någonstans – den ligger bra till för mitt nuvarande liv, jag gillar radhuskänslan den har och perfekt storlek för en person, det är bra ekonomi i lägenheten så jag behöver inte jobba heltid om jag inte vill – vilket jag ser som en fantastisk fördel. Just nu är jag med i styrelsen och det tar på krafterna. Jag är nog inte lämplig i den roll jag har, för jag tycker det är jobbigt att bli kontaktad i tid och otid och känner ångest för det jag upplever som plikter i styrelsen. För att lösa detta så har jag avsagt mig ytterligare uppdrag, så vid nästa årsmöte här i vår så slipper jag den här som hängt över mig.
Just nu är jag i en period på jobbet där jag är understimulerad. Den har pågått sen innan jul och egentligen borde lågsäsongen vara över nu, men då vi är överbemannade så kommer jag fortsätta att vara understimulerad i ca 2 månader till innan det vänder. Jag har påtalat min understimulans för mina chefer, men får inga konkreta lösningar eller arbetsuppgifter. Detta tär så klart. Men det är mycket som är bra med det här jobbet och för någon som har haft ett 10-tal jobb de senaste 4 åren känns inte byta jobb som en lösning. Jag känner inte att jag orkar vara ny på ytterligare en arbetsplats. Dessutom får jag relativt bra betalt, jag har en del påverkan på mitt schema och mina arbetsuppgifter, har bra arbetstider (bättre än generellt i min bransch) och det ligger bra till geografiskt och jag ska få gå en kurs senare i vår för vidareutveckling. Och jag älskar mitt yrke!
Jag har god ekonomi. Jag har en stadig lön även om det inte är någon jättesumma, jag har ett bra sparkonto, jag lever ett relativt billigt liv så jag har råd att resa flera gånger per år och göra häftig drömresor som safari, paradisöar osv. lite då och då, men reslusten har avtagit markant det senaste året. Jag har alltid pengar kvar i slutet på månaden och ägnar mig åt det jag vill utan att känna att ekonomin på något sätt skulle vara ett hinder.
På fritiden ägnar jag mig åt Pole dance, jag går på klass en gång i veckan på en dansskola. Jag har en stång hemma där tanken är att jag ska träna mellan klasserna, men ska jag vara ärlig så var det länge sedan jag hade någon inspiration och lust att träna själv. Träningarna går med blandat resultat. Jag är på en så pass avancerad nivå att tricken numera kräver styrka och är tekniskt svåra och det helt enkelt är sällan man sätter ett nytt trick, särskilt eftersom jag inte tränar själv mellan klasserna. Jag har en axel som stökar, vilket jag upplever förstör en hel del och gör att jag hamnar efter mina klasskamrater på en hel del trick eftersom den inte håller att träna på det sätt som krävs. Jag har försökt behandla den, men det tar tid att bygga upp den. Jag har ett mål att delta i SM nästa år, men det känns nästan övermäktigt och jag pendlar mellan att det är en bra idé till att jag helt har tagit mig vatten över huvudet. I övrigt går jag på yoga. Gick på gymmets gruppass till en början, men efter att det inte kändes som jag utvecklades och dessutom var svårt att få plats så går jag denna termin en kurs istället och den känns både rolig och utvecklande. Planen är nästa vinter att åka på ett yoga retreat på något varmt ställe för att kombinera resa och yoga. Tränar ytterligare någon gång i veckan.
Jag har ett bättre socialt liv än jag haft på nästan 10 år. Jag träffar inte mina vänner så ofta, det är svårt att få ihop något när alla har barn och familj, men jag är också tryggare i mina vänskapsrelationer än jag någonsin varit. Jag vågar vara mig själv och jag vågar säga nej till saker jag inte vill eller orkar. Förut vågade jag inte det för jag trodde ingen ville träffa mig igen om jag inte ”ställde upp”. Jag har också avskrivit en del vänner som inte ger mig så mycket. När jag fyllde 30 så bjöd jag in 25-30 pers på fest, det kom 2... jag blev så ledsen. Vi hade en riktigt trevlig kväll till trots. Ett par stycken som inte kom umgås jag fortfarande med, men vänskapen ligger på en annan nivå – jag vänder inte in och ut på mig själv längre för dessa människor. Resten har jag avskrivit och på min höjd följer vi varandra på sociala medier, men vi har ingen annan interaktion med varandra. Men jag gillar mitt egna sällskap och med de sociala kontakter jag har i och med arbetet, mina fåtalet vänner och min familj som står mig nära är jag nöjd där.
Men så kommer vi till den punkt jag inte är helt nöjd över – kärlekslivet. Jag fick för ca ett halvår sedan mitt hjärta rejält krossat. Det var en destruktiv relation med en kontrollerande man så egentligen var det ingen förlust. Men jag var kär. Jag gillade idén på ett gemensamt liv. Och för ca 1 år sedan så kände jag mig faktiskt tillfreds med livet, första gången på mycket mycket länge, var jag inte på väg någonstans, kände ingen stress, ingenting stort som gnagde. Istället var jag nästan bromsklossen och ville bara vara här och nu och tyckte det räckte fint med att drömma lite då och då om något framtida hus eller någon framtida resa utan någon egentlig idé om att genomföra dessa. Innan jag träffade den här mannen hade jag gett upp idén om någon livslång partner och var inställd på ett liv solo med lite dejtande och kanske hitta någon som man trivdes med en längre tid, men utan att det behövde handla om någon djup kärlek och var nöjd med det. Helt ärligt ser jag ingen vinst i relationer – för mig är de oftast destruktiva även när de inblandade är bra personer. Jag behöver ingen annan för att få de saker jag vill ha i livet. Den senaste mannen visade sig ljuga om det mesta, mycket av vårt liv tillsammans var byggt på lögner och det gör helt enkelt att jag inte litar på andra människor längre. Sen orkar jag inte lära känna nya människor på det sättet, blotta mig, inte veta var jag har den andra osv. När man pratar med bekanta och vänner om partners och dejter så är det inget jag vill ha. Det finns inget i det jag känner att jag saknar. Så jag förstår inte varför det faktum att jag inte får kärleksrelationer att fungera är en så stor sorg som det uppenbarligen är för mig.
På pappret saknar jag inget, jag har ett bra liv, men ändå kan jag inte känna det inom mig. Jag har försökt med ”lyckokalendrar”, mind-maping mm för att bena ut vad jag vill ha i livet, vad som gör mig lycklig, vad jag saknar och hur jag får det, men jag känner ingen som helst tillfredsställelse och kan inte hitta någon ”magisk” pusselbit som saknas.
