bananabambi
Trådstartare
Har en kompis som nu ska skaffa hund. En dobermann. Hon bor ensam i lägenhet, jobbar som timvikarie och har flertalet katter.
Hon skaffade sig en oreggad schäfervalp i somras, men fick lämna tillbaka den eftersom hon kände sig inlåst och isolerad av att hela tiden vara bunden vid att vara hemma och inte ens kunna lämna valpen för att kunna handla.
Nu har hon hittat en oreggad, oförsäkrad dobermannhane. Den var antingen ett eller ett och ett halvt år (jag minns inte), skulle kosta 1800:-. Ägaren erbjöd att köra upp hunden femtio mil för 600:-, så hon slapp hämta hunden.
Hon vill så gärna ha hund, har flertalet vänner som har hund (bl.a mig), och hon är helt säker på att hon skulle klara av det.
Jag och den här tjejen umgås väldigt mycket, hon är en av mina bästa vänner.
Men just nu tycker jag hela siutationen är skitsvår.
Jag är alltid den som hackar ner på henne, det känns som om jag är den stora pessimisten som aldrig vill unna henne något.
Påpekade det första jag sa när hon berättade det: "-Och det ringer inga varningsklockor i öronen på dig?"
Jag blir misstänksam när hunden är billig. När ägaren kan köra hunden 100 mil t.o.r. för 600:-. När hunden framställs som renrasig men ändå inte är reggad. När ägaren själv haft "uppfödning", men nu har fem olika raser (Bl.a. pitbull och rotweiler) och vill sälja av hundarna pga arbetslöshet. När hundarna inte är försäkrade. Etc.
När jag letade hund började jag med att bestämma mig för vilken ras jag ville ha. Uppsökte sedan flertalet uppfödare och hälsade på tiken flertalet gånger ett år innan valpen skulle komma.
Detta med att leta billiga oreggade hundar på nätet ligger så långt ifrån min verklighet.
Vad är eran spontana reaktion på detta?
Och vad tycker ni att jag ska råda tjejen ifråga till?
Jag vill bara hennes bästa, jag vill inte vara någon översittarbesserwisser som jag förmodligen framställer mig som, men just nu vet jag inte vad jag ska säga till henne.
Hon skaffade sig en oreggad schäfervalp i somras, men fick lämna tillbaka den eftersom hon kände sig inlåst och isolerad av att hela tiden vara bunden vid att vara hemma och inte ens kunna lämna valpen för att kunna handla.
Nu har hon hittat en oreggad, oförsäkrad dobermannhane. Den var antingen ett eller ett och ett halvt år (jag minns inte), skulle kosta 1800:-. Ägaren erbjöd att köra upp hunden femtio mil för 600:-, så hon slapp hämta hunden.
Hon vill så gärna ha hund, har flertalet vänner som har hund (bl.a mig), och hon är helt säker på att hon skulle klara av det.
Jag och den här tjejen umgås väldigt mycket, hon är en av mina bästa vänner.
Men just nu tycker jag hela siutationen är skitsvår.
Jag är alltid den som hackar ner på henne, det känns som om jag är den stora pessimisten som aldrig vill unna henne något.
Påpekade det första jag sa när hon berättade det: "-Och det ringer inga varningsklockor i öronen på dig?"
Jag blir misstänksam när hunden är billig. När ägaren kan köra hunden 100 mil t.o.r. för 600:-. När hunden framställs som renrasig men ändå inte är reggad. När ägaren själv haft "uppfödning", men nu har fem olika raser (Bl.a. pitbull och rotweiler) och vill sälja av hundarna pga arbetslöshet. När hundarna inte är försäkrade. Etc.
När jag letade hund började jag med att bestämma mig för vilken ras jag ville ha. Uppsökte sedan flertalet uppfödare och hälsade på tiken flertalet gånger ett år innan valpen skulle komma.
Detta med att leta billiga oreggade hundar på nätet ligger så långt ifrån min verklighet.
Vad är eran spontana reaktion på detta?
Och vad tycker ni att jag ska råda tjejen ifråga till?
Jag vill bara hennes bästa, jag vill inte vara någon översittarbesserwisser som jag förmodligen framställer mig som, men just nu vet jag inte vad jag ska säga till henne.