Kan inte sluta gråta

[LillaMusse]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu Mitt liv är kaos just nu, allt som kan gå fel har gjort det
Allt började för lite mer än sex år sen, när jag började ettan. Jag hade en jättebra kompis och vi hade varit bästa vänner sen vi var 1 år.
Först hittar hon en kompis som hon är med lite över sommaren till ettan, jag tyckte väl typ "kul med en till kompis!" Men när vi börjar skolan och vi inte hade träffats på några veckor (hon och hennes nya vän var på hennes landställe) så var hon helt förändrad, jätteelak och kallade mig mängder av taskiga saker. Hela klassen hängde på och plötsligt var jag klassens mobboffer. Blev kallad äcklig dum elak tråkig och killarna tog och knuffade och sparka bollar på mig Jag var då sju år och fattade ju inte precis varför alla hatade mig så plötsligt, dom kallade mig ju elaka saker innan jag hade pratat med dem alls!
Bytte skola i tvåan till min nya kompis skola (vi hade blivit kompisar runt påsk i 1an) och trodde det skulle bli jättebra, och det blev det! I två veckor...
Efter det blev jag utfryst av klassen men hittade en kompis i min nya klass som jag var med. Men sen så tog dom andra i klassen och övertalade henne att jag var så hemsk genom att säga att jag gjort saker jag inte gjort, resultatet blev att jag blev helt ensam och min kompis gick i andra klassen och A och B klasserna hölls i princip isolerade från varandra.
Efter några månader så lyckas jag prata med min kompis i klassen och vi blev vänner igen.
Ett år gick som inte var så illa (folk pratade skit bakom ryggen på mig och de försökte på alla möjliga vi att få mig att må dåligt men jag brydde mig inte för jag hade en vän)
Och sen på vårterminen i trean så blir jag kär i en kille och blir sen typ bästa vän med honom. Vi var med varandra alla helger och hela sommarlovet men när vi börjar fyran så byter han helt stil.
Han börjar säga till alla att jag är så patetiskt kär i honom trots att jag inte sagt det till någon. Alla vänder sig emot mig och nu hade jag en så hemsk lärare så det fanns inget hinder för deras grymhet.
Det var bråk minst en gång i veckan och jag berättade det för läraren först men blev utskälld av henne för att jag var en så dålig klasskamrat som kom med falska anklagelser om de andra bara för att vara elak, och det grundade hon på att "mina fina elever skulle aldrig göra något sånt" och jag var fullt kapabel till det "med tanke på min syster" (hon hade haft min storasyster förut och de är svurna fiender) det blev bråk hela tiden, överallt och allt. En gång var det tex för att de tyckte mina gumpabyxor var för snygga
Jag och min kompis från ettan byter skola och denna tyckte vi var jättebra! Om man jämför med den gamla... Vi var totalt utfrysta men vi hade varandra så vi fattade inte riktigt (i gamla skolan var det ju bråk varje dag på slutet så det var ju stor skillnad)
I femman splittras min klass och denna klassen var ju jättebra! Till en början...
Hela femman var ganska bra, jag hade flera vänner och alla var snälla och välkomnande.
Men i sexan så brakar helvetet löst. Jag fattar fortfarande vad som hände med alla, dom blev elaka överklassungar som älskade att utnyttja folk och som gjorde allt för att få bråka...
Samma visa igen, bråk minst 1ggr/varannan vecka. Kanske inte lika allvarliga bråk som i förra skolan men det var alltid på falska grunder då började bråka på. Men jag hade min vän som var den bästa i hela världen och alltid stog vid min sida.
Det fanns även en kille på den skolan, en elak manipulativ sexistisk jävel som hela tiden kom med sexistiska och rasistiska påståenden, och eftersom alla var så otroligt isolerade från omvärlden inte fattade hur hemska hans påståenden var.
Vi började bråka ett flertal gånger där jag ställer mig upp och börjar skrika hur hemska hans påståenden är och tag fram mycket underlag till varför jag tyckte så, vi hade även en del vilda diskutioner om bl.a. tiggare, han påstod att alla tiggare var lata överklassuugar som inte orkade jobba, jag så att jag inte trodda honom alls, men där stog jag och min kompis och argumenterade om att tiggare är inte lata människor som inte orkar jobba, men klassen inklusive läraren sa tvärtom.
Sen måste alla byta skola till sjuan och jag väljer en skola som alla säger ska vara bra och söker till deras spetsklass. Kom otroligt nog i trots att de var tvungna att välja bort över 50 personer.
Min kompis börjar i en skola där alla som gått i mina tidigare klasser kom in i, så nu går hon tillsammans med över 50 personer som hatar mig.
Jag börjar sjuan och det går åt helvete, alla stänger mig ute, är JÄTTEtråkiga (klassens gemensamma intresse är romantiska dramaböcker) får inga vänner här och går runt totalt sönderstressad i 10 veckor med en enorm huvudverk (får lätt huvudvärk efter att jag fått ett flertal hjärnskakningar, och av saker "normala" människor får lite huvudvärk får jag så ont att jag vill kasta mig ut genom ett fönster för att bli av med smärtan) efter det orkar jag inte mer. Vecka 45 var jag hemma en dag efter lovet och gick resten, vecka 46 gick jag måndag och fredag, vecka 47 gick jag på måndagen och har inte gått tillbaka sen dess.
Jag har försökt att byta till skolan min kompis går i men de har inte plats. Jag säger till min kompis att jag försöker byta till hennes skola och hon verkade jätteglad över det.
Vi var med varandra över halloween och sen har vi inte träffats sen förra lördagen, allt var jättestelt och hemskt, riktigt riktigt hemskt. Sen så fick jag ett sms där det stog:
"Jag har ingen aning om hur jag ska formulera detta.
Jag har tänkt på det länge men jag känner mig så dålig dock tänker jag att jag är tvungen att säga detta för annars så kommer den här skolan bli lika dålig som din nuvarande.
Men jag vill faktiskt inte att du ska börja i min skola"
Det var allt, ingen förklaring, inget mer. Hon som alltid funnits där och lyckats få mig att byta skola när allt har blivit för mycket. Och nu, så vill hon inte att jag ska börja i hennes skola, hon vill inte heller vara med mig på fritiden och hon svarar aldrig på sms, trots att hon vet hur jobbigt jag har det just nu Vi har varit bästa vänner, aldrig bråkat och ställt upp för varandra i alla lägen i 5.5 år, och nu det här
Känner mig tom och känner bara att jag inte vill släppa någon nära någonsin igen för jag har fått mitt förtroende brutet så otroligt många gånger, jag vill inte till skolan till de omotiverade tråkiga människorna som stänger mig ute, jag vill inte till lärarna som valt att ogilla mig jag vill inte vara med någon alls! Eller jo det vill jag faktiskt, med min fantastiska ponny som alltid är där och med min fina unghäst som alltid får mig att skratta och med de andra två fina hästarna som jag känner så väl, dessa fyra är de ända som får mig att tänka på annat än mitt hemska tragiska liv som saknar mening.
Vet inte vad jag vill med tråden mer än att skriva av mig, för jag gråter så mycket att jag knappt kan se, jag darrar och orkar inte mer
(Mina föräldrar vet om detta och det gör även skolan, och jag har fått träffa kuratorn men jag känner mig bara mer värdelös efter att jag varit hos henne. Och jag har missat vissa bitar som jag inte orkar skriva, bl.a. om hur min fd klasskompis startade värsta bråket och var jätteelak och gjorde en massa elaka saker och när de från skola nr 2 startade ett rejält bråk med mig via fb och gjorde massa elaka saker)

 

[LindgrenV]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till just nu Mitt liv är kaos just nu, allt som kan gå fel har gjort det
Allt började för lite mer än sex år sen, när jag började ettan. Jag hade en jättebra kompis och vi hade varit bästa vänner sen vi var 1 år.
Först hittar hon en kompis som hon är med lite över sommaren till ettan, jag tyckte väl typ "kul med en till kompis!" Men när vi börjar skolan och vi inte hade träffats på några veckor (hon och hennes nya vän var på hennes landställe) så var hon helt förändrad, jätteelak och kallade mig mängder av taskiga saker. Hela klassen hängde på och plötsligt var jag klassens mobboffer. Blev kallad äcklig dum elak tråkig och killarna tog och knuffade och sparka bollar på mig Jag var då sju år och fattade ju inte precis varför alla hatade mig så plötsligt, dom kallade mig ju elaka saker innan jag hade pratat med dem alls!
Bytte skola i tvåan till min nya kompis skola (vi hade blivit kompisar runt påsk i 1an) och trodde det skulle bli jättebra, och det blev det! I två veckor...
Efter det blev jag utfryst av klassen men hittade en kompis i min nya klass som jag var med. Men sen så tog dom andra i klassen och övertalade henne att jag var så hemsk genom att säga att jag gjort saker jag inte gjort, resultatet blev att jag blev helt ensam och min kompis gick i andra klassen och A och B klasserna hölls i princip isolerade från varandra.
Efter några månader så lyckas jag prata med min kompis i klassen och vi blev vänner igen.
Ett år gick som inte var så illa (folk pratade skit bakom ryggen på mig och de försökte på alla möjliga vi att få mig att må dåligt men jag brydde mig inte för jag hade en vän)
Och sen på vårterminen i trean så blir jag kär i en kille och blir sen typ bästa vän med honom. Vi var med varandra alla helger och hela sommarlovet men när vi börjar fyran så byter han helt stil.
Han börjar säga till alla att jag är så patetiskt kär i honom trots att jag inte sagt det till någon. Alla vänder sig emot mig och nu hade jag en så hemsk lärare så det fanns inget hinder för deras grymhet.
Det var bråk minst en gång i veckan och jag berättade det för läraren först men blev utskälld av henne för att jag var en så dålig klasskamrat som kom med falska anklagelser om de andra bara för att vara elak, och det grundade hon på att "mina fina elever skulle aldrig göra något sånt" och jag var fullt kapabel till det "med tanke på min syster" (hon hade haft min storasyster förut och de är svurna fiender) det blev bråk hela tiden, överallt och allt. En gång var det tex för att de tyckte mina gumpabyxor var för snygga
Jag och min kompis från ettan byter skola och denna tyckte vi var jättebra! Om man jämför med den gamla... Vi var totalt utfrysta men vi hade varandra så vi fattade inte riktigt (i gamla skolan var det ju bråk varje dag på slutet så det var ju stor skillnad)
I femman splittras min klass och denna klassen var ju jättebra! Till en början...
Hela femman var ganska bra, jag hade flera vänner och alla var snälla och välkomnande.
Men i sexan så brakar helvetet löst. Jag fattar fortfarande vad som hände med alla, dom blev elaka överklassungar som älskade att utnyttja folk och som gjorde allt för att få bråka...
Samma visa igen, bråk minst 1ggr/varannan vecka. Kanske inte lika allvarliga bråk som i förra skolan men det var alltid på falska grunder då började bråka på. Men jag hade min vän som var den bästa i hela världen och alltid stog vid min sida.
Det fanns även en kille på den skolan, en elak manipulativ sexistisk jävel som hela tiden kom med sexistiska och rasistiska påståenden, och eftersom alla var så otroligt isolerade från omvärlden inte fattade hur hemska hans påståenden var.
Vi började bråka ett flertal gånger där jag ställer mig upp och börjar skrika hur hemska hans påståenden är och tag fram mycket underlag till varför jag tyckte så, vi hade även en del vilda diskutioner om bl.a. tiggare, han påstod att alla tiggare var lata överklassuugar som inte orkade jobba, jag så att jag inte trodda honom alls, men där stog jag och min kompis och argumenterade om att tiggare är inte lata människor som inte orkar jobba, men klassen inklusive läraren sa tvärtom.
Sen måste alla byta skola till sjuan och jag väljer en skola som alla säger ska vara bra och söker till deras spetsklass. Kom otroligt nog i trots att de var tvungna att välja bort över 50 personer.
Min kompis börjar i en skola där alla som gått i mina tidigare klasser kom in i, så nu går hon tillsammans med över 50 personer som hatar mig.
Jag börjar sjuan och det går åt helvete, alla stänger mig ute, är JÄTTEtråkiga (klassens gemensamma intresse är romantiska dramaböcker) får inga vänner här och går runt totalt sönderstressad i 10 veckor med en enorm huvudverk (får lätt huvudvärk efter att jag fått ett flertal hjärnskakningar, och av saker "normala" människor får lite huvudvärk får jag så ont att jag vill kasta mig ut genom ett fönster för att bli av med smärtan) efter det orkar jag inte mer. Vecka 45 var jag hemma en dag efter lovet och gick resten, vecka 46 gick jag måndag och fredag, vecka 47 gick jag på måndagen och har inte gått tillbaka sen dess.
Jag har försökt att byta till skolan min kompis går i men de har inte plats. Jag säger till min kompis att jag försöker byta till hennes skola och hon verkade jätteglad över det.
Vi var med varandra över halloween och sen har vi inte träffats sen förra lördagen, allt var jättestelt och hemskt, riktigt riktigt hemskt. Sen så fick jag ett sms där det stog:
"Jag har ingen aning om hur jag ska formulera detta.
Jag har tänkt på det länge men jag känner mig så dålig dock tänker jag att jag är tvungen att säga detta för annars så kommer den här skolan bli lika dålig som din nuvarande.
Men jag vill faktiskt inte att du ska börja i min skola"
Det var allt, ingen förklaring, inget mer. Hon som alltid funnits där och lyckats få mig att byta skola när allt har blivit för mycket. Och nu, så vill hon inte att jag ska börja i hennes skola, hon vill inte heller vara med mig på fritiden och hon svarar aldrig på sms, trots att hon vet hur jobbigt jag har det just nu Vi har varit bästa vänner, aldrig bråkat och ställt upp för varandra i alla lägen i 5.5 år, och nu det här
Känner mig tom och känner bara att jag inte vill släppa någon nära någonsin igen för jag har fått mitt förtroende brutet så otroligt många gånger, jag vill inte till skolan till de omotiverade tråkiga människorna som stänger mig ute, jag vill inte till lärarna som valt att ogilla mig jag vill inte vara med någon alls! Eller jo det vill jag faktiskt, med min fantastiska ponny som alltid är där och med min fina unghäst som alltid får mig att skratta och med de andra två fina hästarna som jag känner så väl, dessa fyra är de ända som får mig att tänka på annat än mitt hemska tragiska liv som saknar mening.
Vet inte vad jag vill med tråden mer än att skriva av mig, för jag gråter så mycket att jag knappt kan se, jag darrar och orkar inte mer
(Mina föräldrar vet om detta och det gör även skolan, och jag har fått träffa kuratorn men jag känner mig bara mer värdelös efter att jag varit hos henne. Och jag har missat vissa bitar som jag inte orkar skriva, bl.a. om hur min fd klasskompis startade värsta bråket och var jätteelak och gjorde en massa elaka saker och när de från skola nr 2 startade ett rejält bråk med mig via fb och gjorde massa elaka saker)

Åh kära vän, vad jag känner igen mig! Du är mitt i smeten jag var i när jag var i din ålder. Jag var utfryst från start, blev dragen i håret och kallad allt möjligt. En av killarna valde att använda "jävla kossa" som tilltalsnamn och slog helt sonika ned mig på skolans disco, medan lärarna skyllde det på att "han nog bara var kär i mig, killar kan ju ha lite svårt att ta kontakt...". Under hela femman-sexan hade jag en lärare som mobbade skiten ur mig och fick mig att känna mig som världens sämsta person. Bytte skola när jag började högstadiet, och det gick jättebra första året - sedan vände min vän mig ryggen började snacka skit om mig. De lade ut bilder på nätet på min ponny, skrev att hon var så tjock att det var synd om henne och att jag var en djurplågare. Det fortsatte tills jag började gymnasiet, där vände mitt liv och nu har jag fantastiska vänner!

Det jag vill säga är du är inte ensam. Det är många som går igenom det du går igenom och det är helt sjukt att det är så, men förhoppningsvis vänder det. Klasskamraterna är uppenbarligen värdelöst kompismaterial och inget att ha, så försök söka dig till aktiviteter du tycker om och där du kan hitta personer som delar dina intressen. Jag gick på ridläger på somrarna, där uppskattades jag för den jag var och kände mig trygg och glad. När man inte känner sig trygg och glad stänger man in sig själv och då tycker ofta personer i din ålder att man är konstig, även om man i själva verket bara är osäker.

Fortsätt berätta om det som händer för dina föräldrar, låt dem vara med på ett hörn hela tiden. Försök prata med de lärare du litar på, så att de kanske kan hitta på en lösning som gör skoltiden lite drägligare. Försök gå dit och gör ditt skolarbete, men skit i skolkamraterna. Kämpa på, åren går fortare än man tror och till slut är man ute ur den där vidriga bubblan och då kan du åtminstone trösta dig med att du är en bra människa som inte varit elak mot någon annan.

Du är starkare än du tror, och du har några fyrbenta vänner med dig - de är värdefulla och fina vänner som ger mer styrka och sällskap än man kan tro!

 

[_Charlotte_]

Det låter verkligen som att du har haft några tuffa skolår!
Tyvärr är det inte allt för ovanligt. Det enda som är "bra" med att många har gått igenom det du går igenom, det är att många vuxna kan ganska mycket om mobbing och kan hjälpa dig.

Det är jättebra att dina föräldrar och din skola vet om hur det är för dig! Jag tycker du ska fortsätta berätta för dem. Att ha föräldrarnas stöd och kunna prata med dem är ovärderligt. Så ta vara på det, prata mycket med dina föräldrar om sånt som är jobbigt, men även sånt som är kul. Det kan hjälpa jättemycket att bara få prata om hur man mår och hur allt är. När man är i din ålder är det ju så mycket som händer ändå som kan vara jobbigt, utan att man ska behöva ha taskiga klasskamrater.

Varför känner du dig mer värdelös efter att ha varit hos kuratorn och pratat? Så ska du inte behöva känna. Hon finns där för DIN skull. Hennes jobb går ut på att finnas där så att du och andra på din skola kan gå till henne och prata om sådant som är jobbigt. Hon ska kunna hjälpa dig att fundera på hur du ska tackla situationen, hjälpa till att prata med andra lärare om det behövs, och annat du behöver hjälp med. Det är hennes jobb. Om du inte trivs med just henne som person (för man trivs ju inte med alla människor, och det är helt okej om det är så) så finns det även kuratorer på ungdomsmottagningen och bup. INGEN ska behöva må så dåligt som du gör! Att gå till skolan ska inte vara något jobbigt och man ska inte behöva gråta, få ont i huvudet eller magen, och inte vilja gå dit. När det är så illa är det bästa du kan göra att be om hjälp och låta de vuxna runt dig hjälpa dig.

Dina klasskamrater verkar inte vara mycket att ha som vänner, så jag tycker att du ska försöka strunta i dem så mycket det går. Jag vet att det är jättesvårt, men gör ditt bästa iallafall.
Jag vet att ibland kan man som mobbad få höra att andra är elaka för att man är annorlunda, är blyg, är osäker eller något annat, men jag tycker inte att det är relevant. För det är ju inte dig det är fel på och inte du som ska behöva ändra på dig. Det är de andra som gör fel och som egentligen borde ändra sig, för de är jättedåliga klasskamrater. Och även din gamla vän, hon verkar inte vara någon bra vän längre. Försök tänka att du förtjänar bättre än så, bara för att de runt dig beter sig illa betyder inte det att det är något fel på dig. Du är bra som du är och du förtjänar att andra tycker om dig för att du är du!

Om du vill träffa nya vänner kanske du kan göra det genom en hobby? Du skrev att du har häst, tränar du med den? Kanske tränar du tillsammans med någon du skulle vilja träffa oftare?
Eller om det finns någon i ditt stall/annat stall i närheten som du kan börja rida tillsammans med?
Eller kanske du vill prova någon helt ny hobby? Dans, innebandy, sjunga i kör, ishockey, göra gocart, gå en målarkurs... Något som kanske vore kul att prova, som både kan stärka din självkänsla och eventuellt ge nya vänner?

Det här blev visst ganska långt, hoppas du orkade läsa allt!
Det viktigaste jag vill ha sagt är väl iallafall att du är jättebra som du är, du är värd att kunna gå till skolan och må bra, det är de vuxnas ansvar att se till att du mår bra, och framförallt: Omge dig med personer, djur och sysselsättningar som du trivs med och som får dig att må bra.

 

[GotAsecret]

Men oj... det skär verkligen i hjärtat och jag blir så otroligt ledsen för din skull - men faktiskt också riktigt förbannad för att INGEN ingriper och hjälper dig!
VART är de vuxna? De som ska finnas där och skapa en trygg miljö för ALLA elever och visa på att alla, precis alla, är lika mycket värda?
De måste ju verkligen se och förstå hur du har det?
Har du fått någon som helst hjälp annat än att byta skola?
Jag förstår mycket väl att du vill komma ifrån problemet - men jag tänker också att det är ett enkelt sätt för alla att slippa ta ansvar och lägga det på andra
Sedan kan jag absolut, definitivt förstå att du inte vill/orkar gå kvar när de andra beter sig så genomvidrigt mot dig!
Att det känns jobbigt med skolkuratorn förstår jag! Det är så nära inpå vardagen liksom, och i den miljön där du vantrivs som mest, vilket gör att du inte kan känna dig trygg (gissar jag?) och så kanske skamkänslorna tar över? Rädslan att någon av "dem" får veta att du går hos kuratorn?
Kanske vore det bättre om du fick komma till en kurator på ungdomsmottagningen?

Vad har du för intressen? Finns det någonstans du kan vända dig för att få hjälp och kunna samla krafter?
Du verkar otroligt stark, klok och modig, det är egenskaper att vara rädd om! Jag förstår om du inte ser/förstår det själv, men det är så jag upplever dig utifrån det du skriver

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig för dig! Många, många kramar!

P.s vill du prata så är det bara att skicka ett meddelande, jag finns här!

 

[mily]

Vill bara ge dig en stor kram, förstår hur det känns och vill bara säga att det blir bättre, även om det inte känns så just nu.

Jag förstår inte hur alla vuxna runtom bara kan vända ryggen till och inte bry sig, så var det för mig med, det ska alltid vara offret det är "fel" på och som får flytta runt istället för att de som beter sig illa? (har deras föräldrar inte lärt dem något alls?!). Tycker att det är så tragiskt att så många ska behöva gå runt och må dåligt i skolan

Var stark och försök att inte ta det personligt, för det är verkligen inte dig det är fel på. Svaga människor gör vad som helst för att verka tuffa men det är i slutet dem som inte kommer vara nöjda med varken sig själva eller sina liv. Var den du är och var stolt!

 

[fryckan]

Fy så tråkigt det är jättebra att du pratar med dina föräldrar och att du går till kuratorn, känn dig inte värdelös alls! Berätta precis hur du känner, hennes jobb är att hjälpa dig.

Tycker som de ovan att du ska försöka hitta nån fritidsaktivitet där du kan träffa nya människor.

Lycka till! Och kom ihåg, det är inte dig det är fel på och det är inte du som ska anpassa dig efter de andra.

 

[LillaMusse]

Att träffa folk genom ridningen blir nog svårt...
Har stått på många olika stall och alltid varit stallets "mobboffer"
Fattar inte hur folk kan ha så lite respekt som att gå på och mobba en tio år yngre person
Det var särskilt på gamla stallet, jag blev favoritiserad av tränarna (min ponny fjäskar sig alltid in på alla tränare, och de smälter som smör) och då gjorde de allt för att vara elaka, jag var då mellan 9-11 år och de var 20+, jag red på skoj och de red allsvenskan elit/sm. Saker som att ständigt rida i min väg, försöka få mig att bli "mindre" genom att säga "jamen det hindret är ju så lågt, haha" var otroligt vanligt, och sen efter ett tag började de gå på mig "personligt" genom att sprida falska rykten och sånt
Var även på ridläger i somras och då var det särskilt en tjej som gjorde allt bara för att jävlas, fick gå själv hela veckan, vilket resulterade i att jag knappt vågade vara med mina fd vänner eftersom jag hade skolan där alla nyligen varit hemska, stallet och ridlägret, och så skulle jag börja i en ny skola där alla mina onda aningar slog in, det höjer ju verkligen självförtroendet
Jag försöker gå till kuratorn men jag känner mig så oviktig när hon bara böjer på allt jag säger

 

[_Charlotte_]

Att träffa folk genom ridningen blir nog svårt...
Har stått på många olika stall och alltid varit stallets "mobboffer"
Fattar inte hur folk kan ha så lite respekt som att gå på och mobba en tio år yngre person
Det var särskilt på gamla stallet, jag blev favoritiserad av tränarna (min ponny fjäskar sig alltid in på alla tränare, och de smälter som smör) och då gjorde de allt för att vara elaka, jag var då mellan 9-11 år och de var 20+, jag red på skoj och de red allsvenskan elit/sm. Saker som att ständigt rida i min väg, försöka få mig att bli "mindre" genom att säga "jamen det hindret är ju så lågt, haha" var otroligt vanligt, och sen efter ett tag började de gå på mig "personligt" genom att sprida falska rykten och sånt
Var även på ridläger i somras och då var det särskilt en tjej som gjorde allt bara för att jävlas, fick gå själv hela veckan, vilket resulterade i att jag knappt vågade vara med mina fd vänner eftersom jag hade skolan där alla nyligen varit hemska, stallet och ridlägret, och så skulle jag börja i en ny skola där alla mina onda aningar slog in, det höjer ju verkligen självförtroendet
Jag försöker gå till kuratorn men jag känner mig så oviktig när hon bara böjer på allt jag säger

Men vännen! Vad är det för fel på folk egentligen? Vad gör de vuxna för att hjälpa dig?

Är det kuratorn på skolan du har gått till? Det ska verkligen inte behöva kännas som att du är oviktig när du går till en kurator! Om du inte trivs med henne kanske du kan prova någon annan?
Om det "bara" finns en kurator på skolan kan du vända dig till vårdcentralen eller ungdomsmottagningen till exempel. Ungdomsmottagningen tyckte jag var väldigt bra när jag var yngre, de var liksom helt frikopplade från skolan och hade inte förutfattade tankar om hur mitt liv såg ut. Där fanns det faktiskt också en tjejgrupp, som träffades en gång i veckan och pratade. Något sånt kanske finns där du bor också, och kan kanske vara ett sätt att lära känna nya vänner?
BUP finns ju också förstås. Och så finns det tjejjourer som man kan chatta med, mejla till, ringa, smsa eller i vissa fall träffa. Det är helt vanliga tjejer (och på vissa ställen även helt vanliga killar) som man kan prata med om precis vad som helst. De är inte kuratorer, psykologer eller något sådant utan helt vanliga unga människor som vill prata med andra unga och stötta dem. Det kan ju vara skönt att bara prata ibland, om allt känns jobbigt och ingen lyssnar.
De tjejjours-tjejer jag varit i kontakt med har varit helt underbara, kan jag iallafall säga

Tyvärr är det också så att många (framförallt yngre) människor trycker ner andra för att själva känna sig bra och viktiga. Det är lättast för dem att välja någon som redan verkar ha lite dåligt självförtroende, det blir ju lättast för dem att hacka på en sådan person. Det är såklart förjävligt att det är så, men jag säger det för att jag vill att du ska veta att det verkligen inte är dig det är fel på och att du inte gör eller är "fel". Det är de andra som känner av att du är lite osäker, och så hugger de på det direkt för att försöka höja sig själva. Och så är många väldigt känsliga för grupptryck, så det kanske finns många som tycker att du behandlas illa men som inte riktigt vågar säga något. Och mobbningen blir värre, för att de som är elaka ofta pushas av varandra och så rullar det liksom på.

Men det går att bryta och där behöver du de vuxnas hjälp. Vad säger dina föräldrar? Dina lärare? Skolsköterskan? Rektorn?
Jag tror att det kan vara bra om dina föräldrar fick till ett möte med dem, dig, skolsköterskan och/eller kuratorn, och rektorn. Skolan har en skyldighet att se till så att du är trygg i skolan. De får alltså inte bara blunda för det, så ett ordentligt möte där dina föräldrar är med och kan hjälpa dig stå på dig kan vara en tydlig markering från er sida att nu är det nog, nu måste de se till att något händer och att du får hjälp.

Sen ett sista tips, när det gäller vänner. Stallet är svårt att få vänner i skriver du, eftersom många där också är taskiga. Har du någon annan hobby, eller något du skulle vilja testa? Något som du vill göra bara för din skull? Om du gör saker du tycker om att göra, så mår du bättre och det blir lättare att orka med allt sånt som är jobbigt.
Olika ställen som fritidsgårdar, kyrkor/församlingar och liknande brukar också kunna ha ungdomsgrupper som träffas och gör olika saker. Jag vet inte hur troende man måste vara för att vara med på kyrkans grejer till exempel, men jag hade en kompis som var med i en ungdomsgrupp som träffades en gång i veckan. De brukade gå på bio, fika, leka lekar, baka, åka på läger och massor av roliga saker. Min kompis är kristen, men jag vet som sagt inte "hur mycket" troende man måste vara för att få vara med. Jag skulle tro att ett öppet sinne räcker, de brukar ju inte sitta och prata om Gud och Jesus hela tiden

Och kom ihåg att du är bra! Fortsätt prata med dina föräldrar, umgås med dina underbara hästar, vila ut nu på jullovet och omge dig med människor, djur och saker som du tycker om.
Om du vill prata med någon helt utomstående så finns jag ett PM bort

Jag kan visst inte skriva ett kort inlägg fast jag tänkte bara skriva lite kort Men jag blir så upprörd och då kan jag inte riktigt hålla mig!

 

[millan10]

Vill ge dig en styrkekram! Blev själv utsatt i högstadiet av tre killar som var ett år äldre än mig. De sa kränkande kommentarer om hur jag såg ut och vid ett tillfälle så tog en av dem på mig.
Men fick hjälp av min lärare som tog tag i saken omgående. Fast det slutade inte helt förrän killarna bytte skola.

När jag har mått dåligt har jag pratat med skolans kurator. Vill man bara prata kan man höra av sig till Bris. Har själv gjort det några gånger...

Du verkar vara en oerhört stark person och jag hejar på dig! Vi på Buke finns alltid här.

 

[Askur]

Jag får gåshud när jag läser sånt här! Jag har aldrig varit med om något sånt här men min lillebror blev utsatt för mobbing under en period i hans gamla skola. Jag tycker att du bör kontakta kurator i första hand, även rektorn tillsammans med dina föräldrar. Oavsett vilken reaktion eller känsla du än har fått från kuratorn tidigare så ta ett djupt andetag och kliv in och var rak och ärlig. Det är kuratorns JOBB att ta tag i detta. Det är INTE okej någonstans att en elev skall bli utsatt för något sådant här - eller människa! Alternativt byta skola. Oavsett vad så tror jag att det varken blir värre eller bättre i din nuvarande skola!

Massa kramar till dig vännen. Var STARK!

 

[Teilani]

Skittråkigt att din kompis inte vill att du ska byta skola, samtidigt så fattar jag det som att flera av de som vart taskiga mot dig förut också går på den skolan? Om det är så att hon fått andra vänner och ingen retar henne längre så kan jag förstå att hon är rädd för att kastas tillbaka in i mobbingen om du kommer tillbaka. Klart att det är orättvist om det är så, men samtidigt inte så konstigt. Ingen vill bli mobbad och ibland sviker vänner för att de är rädda för att själva bli offer.

Finns det nåt som är positivt med nya skolan?
Du skriver att du är utanför och dina klasskompisar är tråkiga, men är det lika bråkigt som det var i förra skolan?
Om ingen är direkt taskig mot dig kanske det är bättre än att riskera att bli mobbad igen. Om du byter skola till den dina gamla mobbare går på menar jag.

Ibland tar det en stund att lära känna människor, läser de bara romantiska böcker eller läser de annat också? Vad läser du för böcker? Finns det något mittemellan som du kan läsa för att ha något gemensamt att prata om? Skolarbete är ju inget kul samtalsämne, men kan ju duga för att öppna en konversation.

Jag fick min första kompis när jag gick i tvåan på gymnasiet, innan dess fick jag antingen inte vara med eller så blev jag retad. Efter gymnasiet har jag inte haft några problem med att få vänner. Nu väljer jag ju själv vad jag vill göra och plugga och då träffar jag fler människor jag har saker gemensamt med. Det finns också mer förståelse för att inte alla är så himla lika hela tiden och det är väldigt skönt!

Kanske inte så uppmuntrande, men det blir bättre! Försöka att inte fastna i ledsna tankar utan var ute med dina hästar och ha roligt. Kämpa på med skolan, ju mer du orkar plugga desto bättre förutsättningar har du att kunna välja det du helst vill göra i framtiden, och träffa likasinnade.

Peppdans!

 

[Amha]

Oj vilket dilemma. Undrar vad i hela friden det är som gör att andra måste bete sig så illa mot dig. Det är absolut inte okej. Min första tanke var att flytta men om de var på dig på ridläger verkar det ju som om det följer dig lite varstans?

Jag har länge varit utsatt i skolan och folk som sätter sig på en i stallet. Det som gjorde att jag var så utsatt var att jag var rätt tacksam att mobba. Jag gick undan och blev ledsen. Det är fruktansvärt att det ska ge andra rätten att vara elaka. Det är ju ändå en ganska normal reaktion. Det blev bättre när jag tuffade på mig och inte brydde mig om andra mer än nödvändigt men det känns inte som rätt väg det heller.

Jag ger en styrkekram så länge och du finns i mina tankar.

 

[Vira]

Hur är klassen du går i nu då, är de elaka eller bara tråkiga? För om de inte är taskiga utan bara är intresserade av andra saker än du så tror jag att du har goda chanser att få vänner där! Det kan ta tid att lära känna folk, och tjugo personer eller vad det nu är som går i en klass kan ju inte vara hopplösa allihopa, någon av dem borde gå att vara med . Du har ju väldigt tråkiga erfarenheter av taskiga "vänner", och jag vet av egen erfarenhet att det är SVÅRT att börja lita på och umgås normalt med folk efter att ha blivit utsatt som du har blivit. Man blir ofta udda själv, drar sig undan och blir därmed lätt utanför. Åtminstone i mitt fall berodde det då på att jag inte vågade släppa in någon - vilket ju inte är så konstigt när folk har försökt att skada en tidigare. Det jag menar är att din klass kanske utestänger dig för att de inte riktigt förstår att du vill vara med, och att de kan bli vänner och visa sig vara trevliga om du tar ett nytt initiativ och försöker börja prata med dem .

OBS att detta endast gäller om de inte är elaka. Om de mobbar dig så är det någon vuxen som måste ta tag i situationen och inget du ska behöva lösa själv.

 

[Ryttaren]

Jag känner någorlunda igen mig. Var själv ensam höstterminen i femman, blev vän med en tjej som i ena sekunden var min vän - sedan var hon inte det i den andra, fram och tillbaka fram och tillbaka. Höstterminen i sexan så började jag att klä mig annorlunda, och då blev det med att hon skiftade mellan att vara min vän osv värre.
Jag insåg att jag inte ville vara vän med henne, och att hon fick mig att må väldigt dåligt. Att jag inte var mig själv.
Nu har det blivit bättre, jag har fått en ny bästa vän som respekterar mig och inte snackar skit bakom min rygg (som resten av skolan gör).
Det jag vill säga till dig är- håll ut, och låt dem inte köra med dig. Behandlar dig de på det viset, så är de inte värda att vara vänner med. Jag tror dessutom att du är en intressantare person än dem.
Massor av styrkekramar till dig. Kämpa på, du är stark.

 

[LillaMusse]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt blir ju bara värre och värre
Jag fick veta av en kompis jag har som går på min fd bästis skola och hon pratar skit om mig för alla
I skolan vill ingen prata med mig förut så kunde jag ändå var med lite men nu svarar de inte om jag säger något och ignorerar mig helt
Det värsta är nog att vissa dagar är bra så jag får förhoppningar om att allt kommer bli bra, så kommer jag nästa dag och allt är som vanligt igen
Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte
Jag sitter nu inlåst på skoltoaletten eftersom jag har sådana extrema självmordstankar just nu och vill helst bara springa upp på översta våningen och slänga mig ut genom ett fönster men samtidigt så vill jag inte överge min fina ponny
Han har humör och kan göra mitt liv till ett helvete ibland men han finns alltid där och sviker mig aldrig, så då kan jag inte svika honom
Jag har dessutom precis flyttat till gård vilket är helt underbart, jag går i en jättebra skola i en spetsklass som det var jättemånga som sökte till och jag kom in, på pappret är mitt liv perfekt, men ändå inte

 

[Ackela]

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt blir ju bara värre och värre
Jag fick veta av en kompis jag har som går på min fd bästis skola och hon pratar skit om mig för alla
I skolan vill ingen prata med mig förut så kunde jag ändå var med lite men nu svarar de inte om jag säger något och ignorerar mig helt
Det värsta är nog att vissa dagar är bra så jag får förhoppningar om att allt kommer bli bra, så kommer jag nästa dag och allt är som vanligt igen
Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte
Jag sitter nu inlåst på skoltoaletten eftersom jag har sådana extrema självmordstankar just nu och vill helst bara springa upp på översta våningen och slänga mig ut genom ett fönster men samtidigt så vill jag inte överge min fina ponny
Han har humör och kan göra mitt liv till ett helvete ibland men han finns alltid där och sviker mig aldrig, så då kan jag inte svika honom
Jag har dessutom precis flyttat till gård vilket är helt underbart, jag går i en jättebra skola i en spetsklass som det var jättemånga som sökte till och jag kom in, på pappret är mitt liv perfekt, men ändå inte

Åh, vad jag bara vill krama dig!
Som någon skrev tidigare, kan du försöka få kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen eller via vårdcentralen? Jag har nämligen hört flera som inte är särskilt nöjda med kuratorn på skolan (varför vet jag dock inte), så det kanske vore något att testa?

Jag vet att det är lätt för mig att skriva att allt kommer lösa sig till slut, och jag förstår om du just nu inte tror eller känner så, men det är sant. Försök hitta ljuspunkterna i ditt liv och håll fast i dom. Din ponny till exempel, umgås med honom så mycket du kan!

Hur långt har du kvar till gymnasiet? Har du tänkt något kring vad du ska söka? Där finns många möjligheter att starta om på nytt, du kan ju söka i princip vad du vill! Hittar du en linje som du är intresserad av finns det mest troligt fler personer där som är intresserade av samma sak

 

[Lovisaleonora]

Andas. Andas. Andas.

Du har många tuffa områden i ditt liv, som trots allt fungerar. En liten helt lätt häst som du tycker om, en bra situation hemma du bor som du drömt om. Du är uppenbarligen duktig i skolan, och går i en klass som fungerar (vad jag förstår).

Men du har inga riktigt bra vänner. Stämmer den analysen? För inte är det vänner du har om de bär sig åt på det där sättet? Dina kompisar beter sig som omogna småbarn, och det sårar dig såklart. De vill dig illa, och det är hemskt. Men det är inte DITT fel, även om det blir ditt problem.

Säger som tidigare inlägg, har du långt kvar till gymnasiet? Du behöver nog lite ombyte vad gäller skolan, nya kretsar, andra bekantskaper. Kan du kanske hitta riktiga vänner på annat håll?

När jag gick i mellanstadiet var min bästa kompis en tjej jag träffat i stallet. Hon gick i en skola på helt annat håll, men vi försökte träffas så mycket vi kunde (i stallet och sedan gick vi på stan en dag i veckan). Hela helgerna umgicks vi och på sommaren åkte vi på ridläger tillsammans. Visst hade jag kompisar i skolan också, men jag hängde inte med dem på det sättet.

Jag tycker också att du ska söka upp skolsyster eller kurator och berätta om din situation och hur dåligt du mår. Du behöver prata, även om de inte kan svinga ett trollspö för att göra din situation lättare direkt nu på stubinen.

 

[Mirre]

Been there done that.
Var mobbad hela lågstadiet och nästan hela mellanstadiet. Hade visserligen vänner men alla gick i parallelklassen, ville byta klass men fick inte. Min lärare tyckte jag var efterbliven (japp hennes ord, rätt i ögonen på en liten fjärdeklassare) och ingen i klassen ville veta av mig. Varför vet jag inte. Bytte skola efter halva fyran och fick bra klasskompisar men blev mobbad av läraren istället. Bytte tillbaka till gamla skolan (förstår inte riktigt hur mina föräldrar tänkte där) blev väl lite bättre i början men sedan var allt tillbaka igen 10 gånger värre. Flyttade 23 mil i sexan, till en helt ny ort, ny skola och nya vänner. Fick vänner samma dag som vi flyttade in, han knappt ur bilen innan det var fullt med barn på tomten. Började sedan på deras skola och är fortfarande vän med dem.
Så vet vad du går igenom, åtminstone delvis. Men det kan absolut bli bättre, ibland kan en flytt eller vara nytt umgänge göra mycket. Vad säger dina föräldrar om saken? Har du några syskon eller kusiner du kan umgås med?

 

[Aliche]

Berätta för dina föräldrar. Om det känns svårt så ta kontakt med sjuksyster och/eller kurator först och berätta precis hur du känner och att du behöver hjälp att komma vidare. Det är INTE okej som de andra beter sig mot dig och det är INTE ditt fel. Viktigt att du vet om det
Men det är svårt och faktiskt inte ditt ansvar att lösa situationen- du ska få hjälp från personal i skolan och dina föräldrar; det är det de är till för. För att stötta och hjälpa dig för man behöver inte lösa alla problem själv även om det oftast känns så jag vet.
Du är absolut inte ensam även om jag förstår och vet att det känns som det just nu men du måste våga släppa in människor som kan hjälpa dig som skolpersonal och föräldrar, om de inte vet om problemet så kan de inte hjälpa dig.
Du ska absolut inte skämmas för någonting och det är absolut inte skämmigt att be om hjälp- det är modigt.
Tänk också att de puckade klasskompisarna ska inte få komma undan med att bete sig som idioter för det har de ingen rätt till. De ska ställas mot väggen och tvingas ta ansvar för sitt beteende och sina handlingar. Det är inte du som gör något fel utan det är mobbarna. Vad har de för rätt att få dig att bli ledsen och må dåligt? Ingen!
Det är MOBBARNA som ska skämmas, INTE du!
Låt de inte förstöra för dig utan se istället till att alla runt dig får veta vad de utsätter dig för och tvinga de att agera och hjälpa dig.
Här på Buke kan du alltid få stöd och pepp och mentala kramar så du är inte ensam.

 

[LillaMusse]

Åh, vad jag bara vill krama dig!
Som någon skrev tidigare, kan du försöka få kontakt med en kurator på ungdomsmottagningen eller via vårdcentralen? Jag har nämligen hört flera som inte är särskilt nöjda med kuratorn på skolan (varför vet jag dock inte), så det kanske vore något att testa?

Jag vet att det är lätt för mig att skriva att allt kommer lösa sig till slut, och jag förstår om du just nu inte tror eller känner så, men det är sant. Försök hitta ljuspunkterna i ditt liv och håll fast i dom. Din ponny till exempel, umgås med honom så mycket du kan!

Hur långt har du kvar till gymnasiet? Har du tänkt något kring vad du ska söka? Där finns många möjligheter att starta om på nytt, du kan ju söka i princip vad du vill! Hittar du en linje som du är intresserad av finns det mest troligt fler personer där som är intresserade av samma sak

För långt till gymnasiet 2 år plus sista biten av den här terminen
Jag vet vad jag vill söka men jag vet även att det är svårt att komma in och därför behöver jag verkligen gå till skolan och lära mig allt och få mina betyg men den ständiga ångesten i skolan är olidlig

Berätta för dina föräldrar. Om det känns svårt så ta kontakt med sjuksyster och/eller kurator först och berätta precis hur du känner och att du behöver hjälp att komma vidare. Det är INTE okej som de andra beter sig mot dig och det är INTE ditt fel. Viktigt att du vet om det
Men det är svårt och faktiskt inte ditt ansvar att lösa situationen- du ska få hjälp från personal i skolan och dina föräldrar; det är det de är till för. För att stötta och hjälpa dig för man behöver inte lösa alla problem själv även om det oftast känns så jag vet.
Du är absolut inte ensam även om jag förstår och vet att det känns som det just nu men du måste våga släppa in människor som kan hjälpa dig som skolpersonal och föräldrar, om de inte vet om problemet så kan de inte hjälpa dig.
Du ska absolut inte skämmas för någonting och det är absolut inte skämmigt att be om hjälp- det är modigt.
Tänk också att de puckade klasskompisarna ska inte få komma undan med att bete sig som idioter för det har de ingen rätt till. De ska ställas mot väggen och tvingas ta ansvar för sitt beteende och sina handlingar. Det är inte du som gör något fel utan det är mobbarna. Vad har de för rätt att få dig att bli ledsen och må dåligt? Ingen!
Det är MOBBARNA som ska skämmas, INTE du!
Låt de inte förstöra för dig utan se istället till att alla runt dig får veta vad de utsätter dig för och tvinga de att agera och hjälpa dig.
Här på Buke kan du alltid få stöd och pepp och mentala kramar så du är inte ensam.

Mina föräldrar vet att jag mår riktigt dåligt, men de vet inte riktigt hur illa det är..
Alla i skolan säger bara samma sak "försök bara" ja men hur då? Jag ägnade 12 veckor att göra mitt absolut bästa att komma in i gruppen och få vänner men det gick inte och ändå så "har jag inte försökt"
Kuratorn vill att jag ska ha diagnos för social fobi eller liknande, men jag har inte det, jag blir bara jävligt stressad när folk kallar mig saker bakom min rygg och ignorerar mig, blir inte alla det?
I tråden ser det ut som jag är ständigt stressad/har ångest men det är bara i skolsituationer men så länge jag gör något på dagarna och inte bara är hemma så mår jag faktiskt riktigt bra, men sen måste jag tillbaka till skolan och ångesten kommer. Visst tär det på krafterna att vara ständigt stressad 7 h 5 dagar i veckan men inte så pass att det inte går över på några dagar i stallet, men sen å andra sidan så trivs jag bäst med att vara i stallet ca 8 h och bara slappna av så..
Jag vill visa hur dåligt jag mår av hur de behandlar mig men jag har sen början av tvåan haft ett "rollspel" där jag inte visar något, för någon. När ångesten kommer låser jag in mig nån stans och lugnar ner mig sen går jag ut, stannar hemma om jag känner att jag inte kommer kunna låtsas den dan och ja, gör allt för att få folk att tro att jag inte bryr mig om alla kommentarer, inte hör dem, men de ekar i mitt huvud varje natt..