Kampen mot bättre hälsa...

Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok.


För att göra en lång historia "kort":
Jag har kämpat med dåligt mående i flera år. Blev mobbad som barn och större delen av skolgången, vilket ledde till svår social ångest/social fobi. Lite bättre blev det i gymnasiet, och ännu bättre med KY-utbildningen efter det. Jag fick för första gången uppleva uppvaktning och att ha en pojkvän. Förvisso en kass pojkvän med både fysisk och psykisk misshandel i vardagen liksom övergrepp. Efter två år blev jag fri. Min kropp förträngde händelserna och jag var lycklig i 2-3 år. Livet lekte. Sedan triggades minnet igång av en händelse och livet kraschade.

En lång tids depression tog fart. Livet var nattsvart. Mycket ångest, mycket suicidtankar, mycket hallucinationer, mycket ryggvärk. Kontakt med psykiatrin under delar av den tiden, utredning för autism (men ingen diagnos på det), terapi för social ångest och terapi för övergreppen (som psykologen inte ansåg var övergrepp alls utan bara överreaktion från min sida).

Efter flera år började min depression långsamt försvinna. Men den allmänna ohälsan kvarstod. Som introvert med social ångest passar jag inte in någonstans. Blir sällan omtyckt på arbetsplatser (eller i det privata). Jag är rätt ensam således och det är emellanåt skitjobbigt.

Vid något tillfälle under min "bra-period" fick jag för mig att byta inriktning på jobb och satsa på att arbeta med kundmöten, för det var något jag ville innan mitt liv kraschade innan den destruktiva relationen. Världens sämsta val på många sätt och vis. Jag fick jobb lätt, men samma visa där att jag inte var omtyckt för att jag inte var tillräckligt social i en social bransch. Jag trivdes inte heller med arbetsuppgifterna, men tänkte att jag behövde mer tid att komma in i dem. Av olika anledningar sökte jag annat och fick lätt jobb igen.

Nya arbetsplatsen var mycket större med fler arbetsuppgifter, större kundflöde, större bemanning. Ingen introduktion att tala om utan bara kastas in i arbetsuppgifter man inte kunde med ett "det löser sig". Några månader av det och mitt mående kraschade igen med en sjukskrivning som följd. Kroppsvärk och svår stress var diagnosen.

Två års sjukskrivning följde. Ingen bra kontakt med chefen, som inte trodde på mig och mina besvär. Ingen bra kontakt med kollegor eftersom de var ständigt underbemannade.

Efter många om och men började jag jobba heltid igen, i teorin. I praktiken fixade/fixar jag inte att arbeta så många procent på en arbetsplats som gör mig sjuk. Efterföljande år har således bestått i att försöka hålla mig flytande och inte bli sjukskriven igen, men jag har inte heller klarat av att jobba 100% utan en massa sjukfrånvaro. Jag har hela tiden kämpat mot utmattning.

Jag har varit hos företagshälsovården i omgångar och de tror inte att mitt arbete är grundproblemet till min ohälsa utan snarare att jag har obehandlad PTSD som gjort att jag fått utökad social ångest (framförallt för män) och kroppsvärk, vilket eventuellt utvecklats till fibromyalgi.


Det senaste halvåret har mitt mående rasat ännu mer. Jag orkar inget längre. Sover dåligt. Äter inget. Har ångest, suicidtankar. Panikångest. Hallucinerar, lukt, smak. Utmattning, depression. Sjukanmäler mig hela tiden.

Företagshälsovården kan och har erbjudit sig att skicka remiss till psykiatrin för att jag ska få hjälp med min PTSD. Jobbet har inte fått fullt så ingående info, utan främst att läkaren anser det är det bästa och det är för mitt välmåendes skull. Men HR säger nej, de är enligt uppgift rädda för att det blir en sjukskrivning och det är inte det bästa för mig.

Så ingen remiss från företagshälsovården. Istället har jag pratat mer med vårdcentralen, men de nappar överhuvudtaget inte på att jag kan ha PTSD och mina besvär troligt kommer därifrån. De menar på att jag får säga upp mig om jag mår dåligt. På vad sätt det nu skulle lösa mitt grundmående, jobbstressen blir utbytt i arbetslöshetstress istället. Ekonomin kraschar ännu mer än den redan gjort.

Jag har testat att skicka remiss till både psykiatri och smärtrehabilitering och båda har avslagit för att de vill ha remiss från vården.

En allmän sjukskrivning för vården är inte aktuell. Det går inte att sjukskriva för psykisk ohälsa tydligen, trots utmattning, daglig ångest och suicidtankar. Ingen chans till återhämtning med andra ord. De hänvisade till psykakuten för att lösa min måendeproblematik.


Nu står jag här och vet varken ut eller in. Arbetsgivare och läkare vill att jag säger upp mig själv. Alla andra jag pratar med säger NEJ till det och att arbetsgivaren faktiskt får vara den som tar ansvar med uppsägning.

Jag vill bara hålla mig flytande till hösten när jag hoppas på att komma in på utbildning.

 

[Sasse]

Och som om den långa harangen inte skulle vara nog:

Jag och min chef har en tråkig kontakt. Vi har aldrig haft en dialog om mitt mående, till skillnad från förra chefen som åtminstone visade lite intresse till dialog.

Efter att ha fått höra flera gånger från tidigare chefen dock att hen inte trodde på mig har mitt förtroende sjunkit till botten. Nya chefen ingav inget hopp om att få tillbaka det heller med tanke på andra kommentarer som sagts, och således har vi aldrig pratat om mitt mående och hen vet inte grunden till min långvariga sjukfrånvaro. Inte min utsago då. Hens utsago och bedömning är att hen inte tror ett dyft på att jag är sjuk. Sjukfrånvaro, liksom flex, fys och semester används för ledig tid, inget annat.

Missförtroendet har lett till en del ifrågasättande och kontrollerande. Jag är t.ex. den enda som inte får lov att ha fys på annan plats än på arbetsplatsen, i huset. Dessutom måste jag söker upp chefen efter mitt träningspass för att denne ska få bekräftat att jag är kvar.

Hen ifrågasätter mig ofta i korridoren eller när jag sitter i receptionen, öppet för vilken kollega eller kund som helst att höra.

Min chef har även varit på mig flera gånger med att jag behöver säga upp mig själv. Det är det som är snyggast och bäst. Efter flera månader av dessa kommentarer känner jag mig rätt trött på att höra det. Om jag känt att jag kunnat säga upp mig till arbetslöshet hade jag väl gjort det redan. Jag är inte kvar för att jag tycker det är roligt.

Allt sammantaget har fått mig att känna mig trakasserad och kontrollerad och jag har börjat fundera på om chefen vill få mig att må så dåligt som möjligt = större chans att jag når bristningsgränsen och säger upp mig.


Facket då? Om det varit så lätt. Jag har under hela tiden varit kontakt med facket periodvis, men upplever svårt att få regelbunden och framförallt pålitlig kontakt. Detta har också lett till att jag inte känner att jag fått det stöd jag behövt ha under hela tiden. Bara den lilla detalj att se till att cheferna inte säger vad skit som helst. Att allting går rätt till. Men nej, kontakten har inte varit bra.

 

[Sasse]

Jag har länge undvikit att prata med min familj om mitt mående, eftersom det har varit lite si och så till förståelsen vid psykisk ohälsa. Men nu tog jag tag i det. På ett eller annat vis kommer det ändå komma fram till dem tänker jag.

Vi har pratat om mitt mående i stort. Att jag känner mig utmattad och nedstämd, orkar ingenting. Jag har gått in på vad som gör att jag mår dåligt i jobbsituationen, det är inte bara arbetsuppgifterna, utan även cheferna och kollegorna som gör att jag mår dåligt. Många små bäckar... Vi pratade om omplacering, de tycker jag har rätt till det. Så vi pratade om att jobbet redan försökt "omplacera" till ditten och datten och varför det inte funkat, och varför de är ovilliga att omplacera "på riktigt".

Vi har pratat om vad min familj kan göra eller inte kan göra. Det är svårt när de inte längre jobbar och inte kan ringa runt. Det enda de kan göra är att hjälpa leta jobb och pusha mig att ligga på hos facket.

Jag har inte sagt något än om att jag gjort en arbetsförmågeutredning hos företagshälsovården, men nämnt att jag varit där flera gånger och de flera gånger sagt omplacering.

Jag har inte sagt något om min sjukfrånvaro, men har hintat om det och överlag hoppas att de fattar att jag jobbar fem dagar i veckan för att plötsligt få en sjukskrivning på 100%. De vet dessutom att jag varit sjukskriven tidigare.

Jag har inte heller sagt något om att min arbetsgivare vill få mig uppsagd, men däremot att arbetsgivaren talar om för mig att JAG ska säga upp mig för de vill inte ha mig kvar.

Min mamma talade om för min övriga familj om mitt mående, och jag har fyllt i efter det. Så jag har stöttning därifrån och det är skönt. De vill att jag kommer på besök och får lite socialt utbyte av närmsta familjen också, om jag orkar.


I det stora hela känns det bra. Vi hade två korta samtal igår när jag "släppte bomben" och har haft ett långt samtal idag.

 

[Sasse]

Varför har jag inte sagt något till min familj tidigare för?
Jag berättade för mina föräldrar i fredags, och initialt var väl kontakten inte toppen, men det har blivit bättre. Mina syskon och deras respektive har hört av sig och stöttar mig och vill ses. Min storebror var här igår och vi pratade länge om allt möjligt. Min lillebror bor längre ifrån, men har hört av sig dagligen på messenger.

Det är ändå svårt för utomstående att rädda mig ur min situation, men bara att de finns där är så skönt. Mina föräldrar bestämde sig för att försöka hjälpa mig komma tillbaka till en tidigare arbetsplats där det funkade.

De tycker också jag ska fundera på möjligheten att ta tjänsteledigt för att prova på annan statlig tjänst.
Min moster tycker jag skulle kolla upp möjligheten att ta tjänsteledigt för studier.

Nu har min arbetsgivare sagt nej till både och, men frågan är om de får neka? Jag ska höra med facket.
Vid något tillfälle känns det ändå som att de bör ha rätt att neka tjänsteledigt. Det är ju mer eller mindre klart att jag inte passar på den här tjänsten och en uppsägning är aktuell - men jag är inte uppsagd än och det har snart gått ett år sedan jag fick veta att arbetet anser att de uttömt alla resurser de har. Vilket inte jag tycker, men det är en annan sak.

 

[Sasse]

Jag håller också på att författa en egenremiss till en klinik jag hittade i utanför mitt län, med rehabilitering på distans. De är specialister inom utmattning och jag hoppas att de inte bara kommer säga tack, men nej tack, som alla andra ställen jag sökt mig till. Min vårdcentral verkar inte vara intresserad av att skicka remiss till olika instanser, så vad ska jag göra? Jag är desperat efter hjälp. Speciellt nu när jag börjat få alltmer suicidtankar.

 

[karamelldrottningen]

Att du inte berättat tidigare för din familj tycker inte jag är ett dugg konstigt.
Att berätta att man inte mår bra psykiskt är bland det svåraste man kan göra plus att folks reaktioner kan vara knepiga ibland.

 

[Blyger]

Nej de har inte rätt att neka studier eller annan statlig tjänst om du är statligt anställd. Däremot kan de neka en viss tidpunkt, om du hänger med.

(Kort svar pga inte tid men ville svara)

 

[cewe]

Det sista du ska göra är att säga upp dig. Otroligt fult av din chef att säga så.
Enda anledningen är för att hen vet att företaget inte har giltiga skäl säga upp dig.

 

[Sasse]

Nej de har inte rätt att neka studier eller annan statlig tjänst om du är statligt anställd. Däremot kan de neka en viss tidpunkt, om du hänger med.

(Kort svar pga inte tid men ville svara)

Nej, generellt sätt har de inte det, men om man är i slutskedet av sin anställning har de kanske det ändå? Alltså när vi hade vår senaste möte med HR, chef och företagshälsovård var alla överens om att det inte är en passande tjänst och det kommer bli en uppsägning om de inte kan hjälpa mig vidare på annat sätt (om jag fattade rätt). Vi ska ha ett möte till och därefter kan det bli uppsägning.

Säg att vi har vårt sista möte nu i april och deras plan är att få ett avslut till maj. Då bör de ha rätt att neka tjänsteledigt? Tänker jag.

Det sista du ska göra är att säga upp dig. Otroligt fult av din chef att säga så.
Enda anledningen är för att hen vet att företaget inte har giltiga skäl säga upp dig.

Jag tror de har giltiga skäl till uppsägning, enligt chef och HR. Jag tror snarare de vill slippa den långa processen, och den eventuellt långa uppsägningstiden. Jag har två månader om jag säger upp mig själv, men längre om de säger upp mig (om jag förstått rätt). Men oavsett är det fult att säga att jag är den som ska ta tag i en uppsägning. De kan ha en åsikt, men mindre okej att de framför den (flera gånger).

 

[cewe]

Nej, generellt sätt har de inte det, men om man är i slutskedet av sin anställning har de kanske det ändå? Alltså när vi hade vår senaste möte med HR, chef och företagshälsovård var alla överens om att det inte är en passande tjänst och det kommer bli en uppsägning om de inte kan hjälpa mig vidare på annat sätt (om jag fattade rätt). Vi ska ha ett möte till och därefter kan det bli uppsägning.

Säg att vi har vårt sista möte nu i april och deras plan är att få ett avslut till maj. Då bör de ha rätt att neka tjänsteledigt? Tänker jag.

Jag tror de har giltiga skäl till uppsägning, enligt chef och HR. Jag tror snarare de vill slippa den långa processen, och den eventuellt långa uppsägningstiden. Jag har två månader om jag säger upp mig själv, men längre om de säger upp mig (om jag förstått rätt). Men oavsett är det fult att säga att jag är den som ska ta tag i en uppsägning. De kan ha en åsikt, men mindre okej att de framför den (flera gånger).

Om du säger upp dig har du karens på a-kassan.

 

[Islandshästryttare]

Nej, generellt sätt har de inte det, men om man är i slutskedet av sin anställning har de kanske det ändå? Alltså när vi hade vår senaste möte med HR, chef och företagshälsovård var alla överens om att det inte är en passande tjänst och det kommer bli en uppsägning om de inte kan hjälpa mig vidare på annat sätt (om jag fattade rätt). Vi ska ha ett möte till och därefter kan det bli uppsägning.

Säg att vi har vårt sista möte nu i april och deras plan är att få ett avslut till maj. Då bör de ha rätt att neka tjänsteledigt? Tänker jag.

Jag tror de har giltiga skäl till uppsägning, enligt chef och HR. Jag tror snarare de vill slippa den långa processen, och den eventuellt långa uppsägningstiden. Jag har två månader om jag säger upp mig själv, men längre om de säger upp mig (om jag förstått rätt). Men oavsett är det fult att säga att jag är den som ska ta tag i en uppsägning. De kan ha en åsikt, men mindre okej att de framför den (flera gånger).

Ja du ska absolut inte under några omständigheter säga upp dig själv. Eftersom du är statligt anställd på myndighet om jag förstått det rätt? så kan du dessutom få stöttning av Trygghetsstiftelsen om arbetsgivaren säger upp dig. Så det är riktigt fult av ag att försöka pressa dig till egen uppsägning.n

 

[Sasse]

Om du säger upp dig har du karens på a-kassan.

Ja du ska absolut inte under några omständigheter säga upp dig själv. Eftersom du är statligt anställd på myndighet om jag förstått det rätt? så kan du dessutom få stöttning av Trygghetsstiftelsen om arbetsgivaren säger upp dig. Så det är riktigt fult av ag att försöka pressa dig till egen uppsägning.n

Jag har inga planer på att säga upp mig själv utan tycker gott arbetsgivaren kan göra det. Speciellt som jag inte heller tyckt att de skött sig snyggt under de åren jag jobbat, det blir ännu mindre anledning för mig att välja enklaste vägen möjligt för dem.

 

[Sasse]

Min sömn är helt bananas. Två nätter i rad har jag varit vaken hela natten. Jag är knappt trött och skulle utan större besvär kunna vara vaken bra mycket längre, men jag behöver sova någon gång. Så varför inte nu när det är mörkt och tyst?

Så ibland går jag och lägger mig vid 05-06, ibland lägger jag mig redan vid 19. Ibland sover jag 3 timmar, ibland sover jag 20 timmar.

Ibland får jag extrema trötthetsdagar (de dagar jag nästan sover hela dygnet) och då får jag anstränga mig för att hålla mig vaken. De kan komma när som helst. Kan ha sovit okej flera dagar i rad och går upp som vanligt på aktuell dag, känner mig som vanligt. Ett par, tre timmar efter blir jag plötsligt astrött och har sedan svårt att hålla mig vaken hela dagen.


Minns att min sömn var ut balans sist jag mådde såhär dåligt också, men då var jag sjukskriven till största del och klarade mig. Nu klarar jag mig sämre.

 

[Sasse]

Jag var förresten till psykolog i veckan. Vi pratade om mitt liv som helhet, dåtid och nutid. Jag har blivit erbjuden att gå en stresskurs, som jag antar handlar om att hitta verktyg att hantera sin stress. Den är mitt i veckan - arbetstid. Lär ju bli poppis på jobb, not.

Det var en självklarhet att en remiss ska skickas till psykiatri alt. annan klinik specialiserad på trauma.

Psykologen tyckte även att jag borde gå högre upp och ta upp hur min chef sköter sig mot mig och andra. Om jag blir uppsagd har jag ju inget att förlora, och det kan vara bra för att andra inte ska riskera bli utsatta för samma.

Får se vad jag orkar på den fronten, men det är egentligen ett måste eftersom det hänt igen. Någon annan har blivit utskälld öppet inför andra. Det är fler (än jag) som tassar på tå och tycker arbetsplatsen är otrygg. Det är rekordmånga som vill därifrån pronto.

Jag har fått kontakt med mitt fack igen och har tagit upp bitar som hänt senaste veckorna. Elaka kommentarer och framförallt anklagelser utan grund till mig och andra. Ifrågasättande och kontrollerande. Även andra saker som innebär dålig arbetsmiljö och är kopplat till chefen.

 

[Sasse]

Är glad jag hade facket med mig på vårt samtal idag, annars hade arbetsgivaren kört över mig totalt.

Samtliga inblandade är överens om att arbetsplatsen inte fungerar. So far so good.

Facket vill att arbetsgivaren står för uppsägningen, och tar kontakt med Trygghetsstiftelsen för att jag ska få hjälp att komma vidare. Arbetsgivaren sa nej till det, men efter press har de lovat att kolla upp vad som gäller med Trygghetsstiftelsen i mitt fall.

På fråga från facket hur arbetsgivaren vill gå vidare med situationen så vill de att vi kommer överens om vad som är bäst ”för mig” = jag säger upp mig själv.

Facket tyckte det var en urbota dum idé och att jag inte ska gå med på det.

Arbetsgivaren vill att jag funderar på det, det är bäst för mig och arbetslaget. De intygar också om att jag verkligen inte behöver ta ”erbjudandet”, men gå hem och tänk igenom det typ.

Jag har haft mer än 6 månader på mig att tänka och dra det flera varv, ALLA jag pratar med avråder dessutom mig att säga upp mig själv.

Så när jag sa det blev det inte god min, och att arbetsgivaren då blir tvungen att gå den vanliga processen.

Mötet avslutas och en liten stund senare vill min chef prata med mig. Hen tar igen upp att det bästa är att jag säger upp mig. Att hen kan fixa att jag inte behöver vara på arbetsplatsen under uppsägningstiden, att hen kan förlänga uppsägningstiden om så önskas.

Jag minns inte vad jag svarar på det just, men när jag sedan vill höra om jag kan ta semesterströdagar för att gå på urvalsprov för utbildningar jag har blivit kallad till blev det nej. Det går inte när jag inte är tillmötesgående och ”vi inte kommer vidare i förhandlingarna”.

Däremot, om jag säger upp mig kan hen fixa att jag kan gå på urvalsproverna eftersom jag då inte behöver vara på plats under min uppsägningstid och har fri tid att göra vad jag vill.

Jag står rådvill nu för jag behöver gå på urvalsproverna om jag ska ha chans på utbildningarna. Men samtidigt får jag ingen hjälp av Trygghetsstiftelsen, och dessutom karens.

 

[Islandshästryttare]

Fy vilken djäkla ful arbetsgivare du har @Sasse blir så djäkla arg. Det är ful utpressning av arbetsgivaren att säga att du inte får semester de här strödagarna såvida du inte säger upp dig själv. Det tycker jag du ska ta upp med facket hur arbetsgivaren behandlar dig det är inte okej någonstans. Vänd dig iallafall till den fackliga representanten för rådgivning i frågan. Låt absolut inte chefen övertala dig till egen uppsägning.

Dessutom är det här ingen förhandling som arbetsgivaren refererar till det här handlar om att arbetsgivaren ska ta sitt arbetsgivaransvar @Sasse

 

[monster1]

Är glad jag hade facket med mig på vårt samtal idag, annars hade arbetsgivaren kört över mig totalt.

Samtliga inblandade är överens om att arbetsplatsen inte fungerar. So far so good.

Facket vill att arbetsgivaren står för uppsägningen, och tar kontakt med Trygghetsstiftelsen för att jag ska få hjälp att komma vidare. Arbetsgivaren sa nej till det, men efter press har de lovat att kolla upp vad som gäller med Trygghetsstiftelsen i mitt fall.

På fråga från facket hur arbetsgivaren vill gå vidare med situationen så vill de att vi kommer överens om vad som är bäst ”för mig” = jag säger upp mig själv.

Facket tyckte det var en urbota dum idé och att jag inte ska gå med på det.

Arbetsgivaren vill att jag funderar på det, det är bäst för mig och arbetslaget. De intygar också om att jag verkligen inte behöver ta ”erbjudandet”, men gå hem och tänk igenom det typ.

Jag har haft mer än 6 månader på mig att tänka och dra det flera varv, ALLA jag pratar med avråder dessutom mig att säga upp mig själv.

Så när jag sa det blev det inte god min, och att arbetsgivaren då blir tvungen att gå den vanliga processen.

Mötet avslutas och en liten stund senare vill min chef prata med mig. Hen tar igen upp att det bästa är att jag säger upp mig. Att hen kan fixa att jag inte behöver vara på arbetsplatsen under uppsägningstiden, att hen kan förlänga uppsägningstiden om så önskas.

Jag minns inte vad jag svarar på det just, men när jag sedan vill höra om jag kan ta semesterströdagar för att gå på urvalsprov för utbildningar jag har blivit kallad till blev det nej. Det går inte när jag inte är tillmötesgående och ”vi inte kommer vidare i förhandlingarna”.

Däremot, om jag säger upp mig kan hen fixa att jag kan gå på urvalsproverna eftersom jag då inte behöver vara på plats under min uppsägningstid och har fri tid att göra vad jag vill.

Jag står rådvill nu för jag behöver gå på urvalsproverna om jag ska ha chans på utbildningarna. Men samtidigt får jag ingen hjälp av Trygghetsstiftelsen, och dessutom karens.

Prata med facket igen! Speciellt om det där med att det går bra om du säger upp dig men inte om du inte säger upp dig. Det kan knappast vara giltigt skäl för att neka ledighet.

 

[Blyger]

Säga upp dig med lång uppsägningstid och inte behöva vara på arbetsplatsen..? Någon variant av att köpa ut dig alltså, eller hänger jag inte med?

 

[corzette]

Jag hade ALDRIG sagt upp mej, fortsätt med företagshälsovården och dina sjukskrivningar när du behöver dem.
Vill HR inte att du ska rehabiliteras för de tror det innebär sjukskrivning SKA de se att sjukskrivningarna kommer ju ändå, du mår ju inte bättre av att inte få hjälpen företagshälsovården föreslår.

Även om det blir omständigare för dej är det ÄNNU omständigare för HR så ger de dej huvudvärk ge dem det tillbaka !

 

[Sasse]

Säga upp dig med lång uppsägningstid och inte behöva vara på arbetsplatsen..? Någon variant av att köpa ut dig alltså, eller hänger jag inte med?

Ja, kanske? Jag vet inte, eller bara ett försök i att sälja i en egen uppsägning så att jag ska hoppa på den idén. Jag vet inte.