Min man har stora drömmar, vilket ju är bra, men samtidigt väldigt lite insikt i hur det ser ut i det verkliga livet, känns det som.
Han vill gärna ha en jaktlabrador. Jag vill verkligen INTE ha en, av den anledningen att jag har en stark misstanke om att hunden kommer bli ett understimulerat litet monster här hos oss, eller så får jag göra en massa med hunden jag inte vill egentligen för hundens skull.
Mannen jagar, eller snarare vill jaga men får inte tummen ur speciellt ofta, så det sker typ en gång per år eller så. Fågel jagas typ.. aldrig. Duva en gång per år när spannmålet har tröskats.
Han säger han kommer jaga mycket mer om han har en bra hund. Pyttsan, säger jag, jag är ganska så säker på att det inte kommer bli så, så länge han inte ändrar hela sin personlighet typ. Känns ledasamt men han har tidigare bevisat i liknande sammanhang att förändring på vissa plan inte kommer ske.
Mental träning så som apportering, sök, spår eller lydnad, kommer ske 1-2 gånger i veckan enligt honom när jag frågade hur tankarna gick angående en framtida hund. Jag känner att max 1 gång i veckan och då inte särskilt länge, 20-30 minuter, är mer rimligt att anta, innan tålamodet tryter hos husse eller mobilen åker upp ur fickan och hunden, typ, glöms bort.
Fysiskt motion kan ordnas dagligen utan problem, även att hunden är med oss massor ute på gården, men mina ringa kunskaper och erfarenheter säger mig att det absolut inte är nog nånstans för en hund likt en jaktlabb. Den behöver mental stimulans, apportering främst. Am i right?
Finns det exemplar av rasen som kan gå lös på gården utan en tumme i ögat så att säga?
Han har en släkting som har en jaktlabrador, som enligt utsago är jättelugn och kan ligga och sova 8 timmar per dag, och inte gör speciellt mycket alls utan den hunden är bara sådär lugn utan förklaring.. (not so much, förstår ju jag, men det framgår inte i historien här.. Eller så är den hunden ett måndagsex av jaktlabb).
Han har någon sorts uppfattning om att ”alla” han känner till som har liknande hundar (främst för olika typer av fågeljakt) inte gör alls mycket med dem utan de är bara sådär bra och duktiga alldeles av sig själva och sover mest, för de har lärt sig det genom passivitetsträning. Typ. Jag tror inte så är fallet utan ber honom ta reda på mer fakta hur mycket träning och vilket upplägg som ligger bakom en väl fungerade jaktlabb till exempel.
Jag säger om labb så får det vara en icke jaktavlad sådan. Den går att apportera med men kräver inte lika mycket. Fast jag är tveksam där med.
Existerar det ens någon ras som går att apportera hyfsat med, dvs ganska lättlärd och som gärna bär saker i munnen typ en dummy eller död pippi, och där man kan göra något vettigt av bärandet, men nöjer sig till vardags med mental träning och fys jag beskrivit ovan. Fysisk motion, cykling, skogsrundor, springa på fält, vara med ute hela dagarna. Jag tror ingen av jakthundsraserna passar in på detta tyvärr? Kanske har missat någon. Jag har gärna hund. Helst sälskapshund som gillar gårdslivet. Helst sån som komplett struntar i allt vad vilt heter. Men det går inte ihop med mannens drömmar.. Småhundar, pffft, då kan man lika gärna ha katt vilket vi redan har.
Jag har endast haft sällskapshundar (sedan tidigt 90-tal) så jag kan inte anse att jag vet jättemycket om olika varianter av arbetande raser, mer än jag läst och de olika hundar jag träffat genom åren på diverse kurser och liknande.
Han har de facto redan misslyckats med en annan hund av stötande fågelhundstyp. Det var i grunden en bra hund men den blev ett vrak typ av just brist på mental stimulans, hunden hette ”Nej” till slut och var vidrig att leva med, stackarn kunde knappt leva med sig själv. Vi/han kan mycket väl ha hund, men ingen arbetsnarkoman!!
Jag skulle vilja skriva upp vad vi har att erbjuda, på riktigt och inte bara i drömmen, prata med uppfödare av jaktlabrador och även hundinstruktör eller liknande som kan delge sin realistiska uppfattning om rasen. Puh. Han tycker förstås jag är dum som inte tror att han kan ändra sig. Jo, men inte så till den milda grad att soffpotatisen blir elitidrottare på en dag. Han vill inte, kan inte, vägrar inse att vi inte orkar med en hund av hårt arbetande ras.
Vad jag ville med denna tråd är mest att skriva av mig men är också ute efter mer konkret fakta och erfarenheter om exakt hur mycket arbete det ligger bakom en trevlig jaktlabrador som går att leva inomhus med. Givetvis kommer jag inte gå med på detta och han köper ingen hund utan att jag är med på det, då vi trots allt bor i samma hus och hunden kommer angå mig också i högsta grad. Jag vägrar utsätta en hund för att bli ett mentalt vrak pga brist på sysselsättning, och jag vägrar också leva med en sådan hund som kommer skicka oss rakt in i väggen typ.
Ja, det blev en massa negativt om min man och hund här, jag föredrar att inte dra in något angående relation här i tråden utan den får hållas strikt kring ämnet hund, tack :P
Hit me; varför ska vi INTE ha jaktlabrador? Eller, vad jag anser otrl
Han vill gärna ha en jaktlabrador. Jag vill verkligen INTE ha en, av den anledningen att jag har en stark misstanke om att hunden kommer bli ett understimulerat litet monster här hos oss, eller så får jag göra en massa med hunden jag inte vill egentligen för hundens skull.
Mannen jagar, eller snarare vill jaga men får inte tummen ur speciellt ofta, så det sker typ en gång per år eller så. Fågel jagas typ.. aldrig. Duva en gång per år när spannmålet har tröskats.
Han säger han kommer jaga mycket mer om han har en bra hund. Pyttsan, säger jag, jag är ganska så säker på att det inte kommer bli så, så länge han inte ändrar hela sin personlighet typ. Känns ledasamt men han har tidigare bevisat i liknande sammanhang att förändring på vissa plan inte kommer ske.
Mental träning så som apportering, sök, spår eller lydnad, kommer ske 1-2 gånger i veckan enligt honom när jag frågade hur tankarna gick angående en framtida hund. Jag känner att max 1 gång i veckan och då inte särskilt länge, 20-30 minuter, är mer rimligt att anta, innan tålamodet tryter hos husse eller mobilen åker upp ur fickan och hunden, typ, glöms bort.
Fysiskt motion kan ordnas dagligen utan problem, även att hunden är med oss massor ute på gården, men mina ringa kunskaper och erfarenheter säger mig att det absolut inte är nog nånstans för en hund likt en jaktlabb. Den behöver mental stimulans, apportering främst. Am i right?
Finns det exemplar av rasen som kan gå lös på gården utan en tumme i ögat så att säga?
Han har en släkting som har en jaktlabrador, som enligt utsago är jättelugn och kan ligga och sova 8 timmar per dag, och inte gör speciellt mycket alls utan den hunden är bara sådär lugn utan förklaring.. (not so much, förstår ju jag, men det framgår inte i historien här.. Eller så är den hunden ett måndagsex av jaktlabb).
Han har någon sorts uppfattning om att ”alla” han känner till som har liknande hundar (främst för olika typer av fågeljakt) inte gör alls mycket med dem utan de är bara sådär bra och duktiga alldeles av sig själva och sover mest, för de har lärt sig det genom passivitetsträning. Typ. Jag tror inte så är fallet utan ber honom ta reda på mer fakta hur mycket träning och vilket upplägg som ligger bakom en väl fungerade jaktlabb till exempel.
Jag säger om labb så får det vara en icke jaktavlad sådan. Den går att apportera med men kräver inte lika mycket. Fast jag är tveksam där med.
Existerar det ens någon ras som går att apportera hyfsat med, dvs ganska lättlärd och som gärna bär saker i munnen typ en dummy eller död pippi, och där man kan göra något vettigt av bärandet, men nöjer sig till vardags med mental träning och fys jag beskrivit ovan. Fysisk motion, cykling, skogsrundor, springa på fält, vara med ute hela dagarna. Jag tror ingen av jakthundsraserna passar in på detta tyvärr? Kanske har missat någon. Jag har gärna hund. Helst sälskapshund som gillar gårdslivet. Helst sån som komplett struntar i allt vad vilt heter. Men det går inte ihop med mannens drömmar.. Småhundar, pffft, då kan man lika gärna ha katt vilket vi redan har.
Jag har endast haft sällskapshundar (sedan tidigt 90-tal) så jag kan inte anse att jag vet jättemycket om olika varianter av arbetande raser, mer än jag läst och de olika hundar jag träffat genom åren på diverse kurser och liknande.
Han har de facto redan misslyckats med en annan hund av stötande fågelhundstyp. Det var i grunden en bra hund men den blev ett vrak typ av just brist på mental stimulans, hunden hette ”Nej” till slut och var vidrig att leva med, stackarn kunde knappt leva med sig själv. Vi/han kan mycket väl ha hund, men ingen arbetsnarkoman!!
Jag skulle vilja skriva upp vad vi har att erbjuda, på riktigt och inte bara i drömmen, prata med uppfödare av jaktlabrador och även hundinstruktör eller liknande som kan delge sin realistiska uppfattning om rasen. Puh. Han tycker förstås jag är dum som inte tror att han kan ändra sig. Jo, men inte så till den milda grad att soffpotatisen blir elitidrottare på en dag. Han vill inte, kan inte, vägrar inse att vi inte orkar med en hund av hårt arbetande ras.
Vad jag ville med denna tråd är mest att skriva av mig men är också ute efter mer konkret fakta och erfarenheter om exakt hur mycket arbete det ligger bakom en trevlig jaktlabrador som går att leva inomhus med. Givetvis kommer jag inte gå med på detta och han köper ingen hund utan att jag är med på det, då vi trots allt bor i samma hus och hunden kommer angå mig också i högsta grad. Jag vägrar utsätta en hund för att bli ett mentalt vrak pga brist på sysselsättning, och jag vägrar också leva med en sådan hund som kommer skicka oss rakt in i väggen typ.
Ja, det blev en massa negativt om min man och hund här, jag föredrar att inte dra in något angående relation här i tråden utan den får hållas strikt kring ämnet hund, tack :P
Hit me; varför ska vi INTE ha jaktlabrador? Eller, vad jag anser otrl
på din beskrivning låter det som att en labbe från sällskapslinjer skulle räcka utmärkt. När sambon testat på att träna hund och jaga aktivt under några år så kan han ju alltid köpa en jaktlabrador senare, om han känner att en showlabbe inte räcker till.
så det beror nog lite på hur man är.
