Har varit med om diverse tokigheter innan jag tvingades sluta pga sjukdom (fibromyalgi). Man kan bli skraj även fast man har hållit på i många år. Hade turen att vara hos en klok tränare vid första skenturen (tror jag var 15år). Kollade så hästen och jag var ok bytte till en rockard och åkte ut båda två. Sedan fick jag ut med en häst som var sjyst men måste hålla sig alert med i snabbjobben så han inte galopperade. Antar att jag fick honom så jag inte skulle fundera så mkt.
Minns den sista olyckan jag var med om. Jobbade som stallförman för ett tävlingsstall i Tyskland och var på banan och snabbjobbade en 3åring som var kvalfärdig. Hetsig som attan men helt plötsligt i full fart så gick han omkull. Flög en bra bit framför honom och slog några volter. När jag lyckas resa mig så ligger han med vagnen över sig, flämtande med blod sakta rinnande ur näsborrarna. Den synen och hans blick har jag fortfarande inte glömt nästan 10 år senare. Vid första snabbjobbet med honom efter han blivit bra så var jag kallsvettig.
Svårt att bli rädd och utmana sig själv lagomt utan att det blir för mkt.
eller nja, så värst liten brukar den inte vara 
