- Svar: 8
- Visningar: 1 367
Jag satt i kökssoffan med amningskudde och min 3 månader gamla dotter i knät. Jag tittar på när min man och treåring ”spelar” schack när jag plötsligt blir yr och det blir svart. Jag hinner precis säga ”vad yr jag blev” innan jag slocknar och viker mig fram över min dotter.
När jag kvicknar till sitter min dotter i babysittern och jag blir jätteförvirrad. Min man hade förstås tagit henne direkt när han såg vad som hände. Kan man verkligen svimma sittandes?
Jag har svimmat vid flera tillfällen genom livet; i luciatåget, efter solariet som tonåring, vid provtagning och när jag har haft riktigt hög feber och varit rejält nedsatt. Men den här gången var annorlunda. Jag hade sovit helt okej, ätit både frukost och mellanmål. Drack en energidryck precis innan. Jag tycker inte att jag hade någon anledning till att svimma?
Det har dock hänt många gånger att jag blir yr när jag ammar, vilket jag har förstått beror på hormonpåslag, men jag har aldrig ens varit i närheten av att svimma. Dessutom hade jag redan ammat färdigt och dottern låg bara och sov i famnen.
Det kändes inte heller som att jag piggade på mig så snabbt som jag brukar efter en svimmning, så jag ringde 1177 och blev rådd att åka till akuten för kontroll, vilket jag gjorde. Men jag kände också att jag blev ganska rädd också, hypokondrikern i mig larmade för fullt.
På akuten blir jag väl omhändertagen och min bebis charmade alla. Jag känner att jag blev prioriterad och fick komma in väldigt snabbt. Dom tog blodprover, pox, temp, blodtryck och EKG. Samt neurologiska rester, ni vet, klämma händer, peka på näsan, röra tungan och allt det där. Alla tester och kontroller var fina. Det enda som var utanför referens var blodsockret, vilket kan förklaras av att jag svepte ett glas saft och tog druvsocker efter svimningen. Så allt är i sin ordning. Läkaren bedömde allt som vasovagal synkope.
Men jag känner nu att jag går runt och spänner mig, känner efter och är lite rädd. Det var sån tur att min man var hemma - jag har fastnat i tanken om hur det hade gått om jag var ensam hemma med två barn? Den tanken skrämmer mig. Och jag är som sagt lite hypokondrisk, och den rösten viskar att nu kommer jag dö… fast jag rent intellektuellt förstår att jag har blivit bra kollad på akuten.
Sitter man och spänner sig, andas ytligt och drar in magen så blir man ju såklart yr till slut. Det blir ju lite självuppfyllande profetia då, att jag sitter och väntar på att jag ska bli yr medan jag spänner mig. Så tröttsamt. Och jag tolkar det som symtom på ångest också.
Det tåls att berätta att jag hade migrän 5/7 dagar förra veckan, vilket jag inte brukar ha. Kanske en, två gånger per år annars. Så nu har jag förstås en hjärntumör. Eller inte. Men jag skrämmer liksom upp mig själv.
Jag försöker äta och dricka ordentligt, slappna av och hålla mig sysselsatt för att tänka på annat. Blir jag trött sover jag en stund. Men jag känner mig ändå lite nojig och då är det skönt att skriva av sig lite.
När jag kvicknar till sitter min dotter i babysittern och jag blir jätteförvirrad. Min man hade förstås tagit henne direkt när han såg vad som hände. Kan man verkligen svimma sittandes?
Jag har svimmat vid flera tillfällen genom livet; i luciatåget, efter solariet som tonåring, vid provtagning och när jag har haft riktigt hög feber och varit rejält nedsatt. Men den här gången var annorlunda. Jag hade sovit helt okej, ätit både frukost och mellanmål. Drack en energidryck precis innan. Jag tycker inte att jag hade någon anledning till att svimma?
Det har dock hänt många gånger att jag blir yr när jag ammar, vilket jag har förstått beror på hormonpåslag, men jag har aldrig ens varit i närheten av att svimma. Dessutom hade jag redan ammat färdigt och dottern låg bara och sov i famnen.
Det kändes inte heller som att jag piggade på mig så snabbt som jag brukar efter en svimmning, så jag ringde 1177 och blev rådd att åka till akuten för kontroll, vilket jag gjorde. Men jag kände också att jag blev ganska rädd också, hypokondrikern i mig larmade för fullt.
På akuten blir jag väl omhändertagen och min bebis charmade alla. Jag känner att jag blev prioriterad och fick komma in väldigt snabbt. Dom tog blodprover, pox, temp, blodtryck och EKG. Samt neurologiska rester, ni vet, klämma händer, peka på näsan, röra tungan och allt det där. Alla tester och kontroller var fina. Det enda som var utanför referens var blodsockret, vilket kan förklaras av att jag svepte ett glas saft och tog druvsocker efter svimningen. Så allt är i sin ordning. Läkaren bedömde allt som vasovagal synkope.
Men jag känner nu att jag går runt och spänner mig, känner efter och är lite rädd. Det var sån tur att min man var hemma - jag har fastnat i tanken om hur det hade gått om jag var ensam hemma med två barn? Den tanken skrämmer mig. Och jag är som sagt lite hypokondrisk, och den rösten viskar att nu kommer jag dö… fast jag rent intellektuellt förstår att jag har blivit bra kollad på akuten.
Sitter man och spänner sig, andas ytligt och drar in magen så blir man ju såklart yr till slut. Det blir ju lite självuppfyllande profetia då, att jag sitter och väntar på att jag ska bli yr medan jag spänner mig. Så tröttsamt. Och jag tolkar det som symtom på ångest också.
Det tåls att berätta att jag hade migrän 5/7 dagar förra veckan, vilket jag inte brukar ha. Kanske en, två gånger per år annars. Så nu har jag förstås en hjärntumör. Eller inte. Men jag skrämmer liksom upp mig själv.
Jag försöker äta och dricka ordentligt, slappna av och hålla mig sysselsatt för att tänka på annat. Blir jag trött sover jag en stund. Men jag känner mig ändå lite nojig och då är det skönt att skriva av sig lite.
