Jag har prövat alla varianter. Kvinnliga funkar bättre än män. Men jag tycker inte att man får en bra hjälp någonstans. Efter ca 5 besök blir de intresserade av annat i mig och ger mig olika tester och experiment. Jag är nu trött på att vara en labråtta.
Ja de ingår i de flesta terapier att man testas för att kunna diagnostiseras och få rätt hjälp. Jag har själv testats flera gånger.
Jag känner och har varit i kontakt med många terapeuter. Den enda som utsatte mig för en test var en KBT-terapeut. De vill så kunna mäta sina resultat såvitt jag förstår. Alla andra jobbar enbart genom samtal. Personligen föredrar jag det, eftersom dåligt mående är för komplicerat för att trycka in i olika svarsalternativ.
Jag vet inte vad de vill. får mest känslan av att de är nyfikna. som en sa till mig "att igen har gjort detta test så snabbt och med ett sådant resultat" och att jag hade 14X bättre resultat än medianen på de som gjorde testet på den tiden jag gjorde det och låg över 99,87% av alla testade. Men det hjälper inte mig med mina problem. Det gör att jag känner mig bara att jag misslyckas på flera plan. sedan har det varit olika saker som de vill testa. man tröttnar snabbt. Jag har blivit stoppad i olika sceners, prover har tagits. Har tydligen mer vikingar i hjärnan än andra. Det är inte alltid så roligt att höra eller när en psykolog får tag i den uppgiften då kommer mer tester. man får en viss vård gratis men man får inte den hjälp man vill ha.
Min syrra har jobbat som psykolog på bup för att diagnostisera barn och unga. Det handlar om att kunna ge rätt behandling både med samtalsterapi och medicinering inte om att trycka in en i ett fack. Vissa saker kan ju se väldigt lika ut tillexempel en bipolaritet som endast går mot depressiva perioder och en depression, men kräver olika behandling. Det är precis som med fysiska/somatiska sjukdomar för att kunna behandla behöver man veta vad man har att göra med.
Nej men det kan göra att du mår extra dåligt. Att vara smart och ha dålig självkänsla kan vara en knepig kombination och kanske kräver sin egen behandling. Det kan också vara en del av en symptombild.
Definitivt. Min självkänsla är låg men jag har en bättre nu än för ett år sedan.
Tack jag ska kontakta dom. tack!
Ja många jobbar så. Men du kan ju också söka samtalsterapi eller psykoanalys för att bearbeta grunden till ett problem. Det behöver man inte ha en diagnos för. Och precis det vissa gör med tester kan andra göra genom samtal. Det handlar om olika metoder.
@Tranan Är det ok för dig med en liten utvikning i tråden?
Det är ok men är frågan till mig eller någon annan?
http://www.independent.co.uk/news/h...ss-iq-study-findings-depression-a8005801.html
Den var i första hand till till monster 1 som jag svarade,
Jag känner igen mig det där. Det svåraste är att vara understimulerad under lång tid.
Socialt utanförskap, typ särbegåvade barn i skolan, har jag hört om. Vuxna kan väl ofta påverka sitt umgänge lite mer.
Det ökar risken, men det handlar också om att man har kunnandet men kanske inte släpps fram inom arbete och föreningsliv. Man blir illa behandlad på grund av sin intelligens, har svårt att hitta vänner, har svårt med kärleksrelationer osv. Särbegåvning kan också vara ett tecken på att man befinner sig inom npfspektret. Ibland är det rätt praktiskt att vara lite lagom dum, tillräckligt dum för att inte fatta allt ger lite mer lugn i skallen.
