Jag saknar mig själv

Jag saknar att ha lust. Nej, jag snackar inte om sexlust utan om lust att göra saker. Jag skulle vilja så frön och odla. Jag skulle vilja måla och tapetsera i huset. Jag skulle vilja pyssla med en massa småprojekt, exempelvis fixa några lampskärmar, göra några tavelramar, snickra en dörr, snickra en garderob (för jag hittar ingen billig begagnad att köpa som jag gillar), måla och dekorera några nyckelskåp o.s.v. Men lusten att göra det här finns inte. Jag kommer inte igång.

Var är den entusiasm och framåtanda jag hade förut? Jag saknar de egenskaperna. De tycks ha försvunnit. Jag vill inte sitta som ett apatiskt mähä resten av livet, men jag vet inte var jag ska hitta gnistan. Jag kan tänka tanken att det nog vore bra om jag började motionera mer och satte kondition i mig själv, men jag kommer inte till skott eftersom jag ger upp innan jag försökt. Det känns inte som någon idé. I stället mal tankarna. Jag tänker på familjen och det som är olöst och som aldrig kommer att lösas. Och jag försöker gå vidare men lyckas inte. Jag har inget att gå vidare till.

 

[hola]

Snackar du med någon? Det måste du nog. Att hitta motivation är jätteviktigt. Hur länge har du haft det såhär?
Du måste tala med någon angående ditt liv, du säger att du tänker mycket och då är det viktigt att en professionell får höra och inte bara en vän, eller liknande.
Nu vet jag inte om du är en av ryttarna här på Buke?

 

[Magiana]

Snackar du med någon? Det måste du nog. Att hitta motivation är jätteviktigt. Hur länge har du haft det såhär?
Du måste tala med någon angående ditt liv, du säger att du tänker mycket och då är det viktigt att en professionell får höra och inte bara en vän, eller liknande.
Nu vet jag inte om du är en av ryttarna här på Buke?

Jag har varit sjuk i 1½ år och det har inte gått så bra att få hjälp. Jag gick hos en psykolog förra våren men när det inte funkade och jag bara blev hyperstressad så ville jag byta psykolog men fick inte. Så jag var utan hjälp i 7½ månad. Nu har jag precis börjat hos en ny psykolog. Vi har inte kommit så långt än och det lär ju dröja innan något händer för nu blev det lite drygt två veckor mellan senaste träffen och nästa träff. Om det ska bli någon slags standard på intervallet så lär jag få leva så här resten av livet.

Och svar på sista frågan: Ja, jag rider och har medryttarhäst. Tar lektioner ibland. Det är väl det enda som kan muntra upp lite.

 

[hola]

Jag har varit sjuk i 1½ år och det har inte gått så bra att få hjälp. Jag gick hos en psykolog förra våren men när det inte funkade och jag bara blev hyperstressad så ville jag byta psykolog men fick inte. Så jag var utan hjälp i 7½ månad. Nu har jag precis börjat hos en ny psykolog. Vi har inte kommit så långt än och det lär ju dröja innan något händer för nu blev det lite drygt två veckor mellan senaste träffen och nästa träff. Om det ska bli någon slags standard på intervallet så lär jag få leva så här resten av livet.

Och svar på sista frågan: Ja, jag rider och har medryttarhäst. Tar lektioner ibland. Det är väl det enda som kan muntra upp lite.

Ah, okej, förstår. Det är så himla viktigt att ha en psykolog som man trivs med. Har äntligen fått träffa en psykolog jag trivs med, 5e personen jag träffar. Tyvärr så måste hon skicka remiss så att jag får en annan.
Jag som då är barn får en annan hjälp.
Superbra att du fått en ny psykolog. Nu vet jag inte via vad du snackar med. Vårdscentralen? Privat?
Inte ok att det tog så jävla lång tid.
Jättebra att du rider och fortfarande vill det. Att fortsätta med ridningen är nog väldigt viktigt och att fortfarande ha motivation kvar där.
Nu säger jag väl saker som är uppenbara, men men.
Nu vet jag verkligen inte hur det är att vara myndig angående sjukskrivning osv.
Men har du blivit sjukskriven? Angående att du är sjuk.
Prioritera din motivation, där du känner att du måste prioritera dig själv. Att det känns så hopplöst; det gör mig ledsen. Har ingen aning om din familjeposition, men du säger att du varit sjuk i en väldigt lång tid, menar du depression, utmattning?

Nu kan man inte skita i allt som vuxen men har en vän som fick ett förslag om att flytta iväg från gården med en av hennes hästar och bara ha kul med den. Hon är utmattad och ska sjukskrivas.

Så kanske det inte riktigt funkar i vuxenlivet men du förstår vad jag syftar på kanske.
Terapi/psykologtider är nog det enda som faktiskt kan hjälpa, jag skriver kanske tomma ord men vill bara göra något.
Jag har ingen aning om hur man ska ta sig ur en utmattning, depression, eller ångest, eller ocd. Kan såklart inte hjälpa dig utan skriver bara saker som kommer upp i mitt huvud, vill på något sätt ge stöd men alltså, jag suger och vet verkligen inte vad jag ska säga förutom att jag stöttar dig.
Det som kan hjälpa dig är vänner, psykolog, familj osv.
Du behöver ju stöd från alla runt omkring dig.

Hoppas verkligen på det bästa.
Att motion skulle hjälpa är nog lite bullshit. Du kan ju uppenbarligen inte sätta igång med träning i dagsläget men förstår vad du syftar på men det kommer ju inte bota mental ohälsa.
Positivt att du fortfarande har en vilja att göra saker; du vill göra grejer med huset o pyssla med grejer men har inte riktigt möjlighet. Och superpositivt att du har hästarna.
Vet inget om ditt liv eller din livssituation..
Är du på medicering?

Vet som sagt att jag inte kan hjälpa dig och det jag skrivit inte gör någon skillnad.
Men jag bryr mig.

 

[Magiana]

Ah, okej, förstår. Det är så himla viktigt att ha en psykolog som man trivs med. Har äntligen fått träffa en psykolog jag trivs med, 5e personen jag träffar. Tyvärr så måste hon skicka remiss så att jag får en annan.
Jag som då är barn får en annan hjälp.
Superbra att du fått en ny psykolog. Nu vet jag inte via vad du snackar med. Vårdscentralen? Privat?
Inte ok att det tog så jävla lång tid.
Jättebra att du rider och fortfarande vill det. Att fortsätta med ridningen är nog väldigt viktigt och att fortfarande ha motivation kvar där.
Nu säger jag väl saker som är uppenbara, men men.
Nu vet jag verkligen inte hur det är att vara myndig angående sjukskrivning osv.
Men har du blivit sjukskriven? Angående att du är sjuk.
Prioritera din motivation, där du känner att du måste prioritera dig själv. Att det känns så hopplöst; det gör mig ledsen. Har ingen aning om din familjeposition, men du säger att du varit sjuk i en väldigt lång tid, menar du depression, utmattning?

Nu kan man inte skita i allt som vuxen men har en vän som fick ett förslag om att flytta iväg från gården med en av hennes hästar och bara ha kul med den. Hon är utmattad och ska sjukskrivas.

Så kanske det inte riktigt funkar i vuxenlivet men du förstår vad jag syftar på kanske.
Terapi/psykologtider är nog det enda som faktiskt kan hjälpa, jag skriver kanske tomma ord men vill bara göra något.
Jag har ingen aning om hur man ska ta sig ur en utmattning, depression, eller ångest, eller ocd. Kan såklart inte hjälpa dig utan skriver bara saker som kommer upp i mitt huvud, vill på något sätt ge stöd men alltså, jag suger och vet verkligen inte vad jag ska säga förutom att jag stöttar dig.
Det som kan hjälpa dig är vänner, psykolog, familj osv.
Du behöver ju stöd från alla runt omkring dig.

Hoppas verkligen på det bästa.
Att motion skulle hjälpa är nog lite bullshit. Du kan ju uppenbarligen inte sätta igång med träning i dagsläget men förstår vad du syftar på men det kommer ju inte bota mental ohälsa.
Positivt att du fortfarande har en vilja att göra saker; du vill göra grejer med huset o pyssla med grejer men har inte riktigt möjlighet. Och superpositivt att du har hästarna.
Vet inget om ditt liv eller din livssituation..

Vet som sagt att jag inte kan hjälpa dig och det jag skrivit inte gör någon skillnad.
Men jag bryr mig.

Jag gick egentligen in i väggen redan för drygt två år sedan. Av diverse orsaker fick jag inte den återhämtning jag behövde. I augusti för 1½ år sen gick det utför och jag blev deprimerad (så diagnosen blev utmattningsdepression). Det dröjde nästan två månader innan jag fick träffa läkare på VC. De krävde att jag skulle ta fram min gamla journal och ge dem innan jag kunde få en tid, men jag var för sjuk för att lyckas med det. Därefter var jag sjukskriven i varierande omfattning i ett halvår. Under tiden började jag hos psykolog i allmänpsykiatrin. Detta var i januari förra året. I juni sa jag upp kontakten med psykologen då det inte fungerade. I samma veva gick min sjukskrivning ut. Jag hade kommit upp i 75% jobb och tog tjänstledigt 25%. Det ger inga pengar att vara tjänstledig så jag fick klara mig på 75% lön. I september provade jag att börja jobba heltid. Det gick inte bra och jag försökte bli sjukskriven igen. Det tog över en månad innan jag ens fick in min sjukanmälan till Försäkringskassan. Det blev avslag. Jag fick inga pengar därifrån. Nu jobbar jag 75% och har fått tjänstledigt igen.

Det är inte alls bullshit att motion hjälper. Det är bevisat att det gör det. Problemet för mig är att jag gett upp och försöker inte ens. Jag har inte den drivkraften på egen hand. Jag kan inte ens se att jag har en framtid. Jag tar det dag för dag och rider för att stå ut.

Några nära vänner har jag inte. Några vänner finns på lite avstånd. Jag har ingen familj och ingen partner. Eller rättare sagt så finns det släktingar i livet (mamma och två syskon), men de är i princip döda för mig. De har gjort mig så illa och är en orsak till att jag mår dåligt.

Tack för att du bryr dig.

 

[hola]

Jag gick egentligen in i väggen redan för drygt två år sedan. Av diverse orsaker fick jag inte den återhämtning jag behövde. I augusti för 1½ år sen gick det utför och jag blev deprimerad (så diagnosen blev utmattningsdepression). Det dröjde nästan två månader innan jag fick träffa läkare på VC. De krävde att jag skulle ta fram min gamla journal och ge dem innan jag kunde få en tid, men jag var för sjuk för att lyckas med det. Därefter var jag sjukskriven i varierande omfattning i ett halvår. Under tiden började jag hos psykolog i allmänpsykiatrin. Detta var i januari förra året. I juni sa jag upp kontakten med psykologen då det inte fungerade. I samma veva gick min sjukskrivning ut. Jag hade kommit upp i 75% jobb och tog tjänstledigt 25%. Det ger inga pengar att vara tjänstledig så jag fick klara mig på 75% lön. I september provade jag att börja jobba heltid. Det gick inte bra och jag försökte bli sjukskriven igen. Det tog över en månad innan jag ens fick in min sjukanmälan till Försäkringskassan. Det blev avslag. Jag fick inga pengar därifrån. Nu jobbar jag 75% och har fått tjänstledigt igen.

Det är inte alls bullshit att motion hjälper. Det är bevisat att det gör det. Problemet för mig är att jag gett upp och försöker inte ens. Jag har inte den drivkraften på egen hand. Jag kan inte ens se att jag har en framtid. Jag tar det dag för dag och rider för att stå ut.

Några nära vänner har jag inte. Några vänner finns på lite avstånd. Jag har ingen familj och ingen partner. Eller rättare sagt så finns det släktingar i livet (mamma och två syskon), men de är i princip döda för mig. De har gjort mig så illa och är en orsak till att jag mår dåligt.

Tack för att du bryr dig.

Åh, wow, okej, jag förstår bättre nu.
Har själv haft utredning ifall jag skulle sättas i fosterfamilj för några år sedan.
Är dålig på att formulera mig själv och jag vet det där angående motion. Har själv kollat upp det och läst igenom ganska ingående texter om hur motion påverkar glädje, motivation, koncentration osv.
Menade på att det inte är möjligt i dagsläget att sätta igång ifall du inte har någon drivkraft. Det går ju inte då.
Hur kan inte vuxna människor... blir så frustrerad av att läsa detta. Att du inte fått den hjälp du behövt. Kanske finns privata psykologer i närheten?
Socialen?

Funkar det bra med psykologen du har nu så är det ju det som gäller helt enkelt. Vet att jag inte kommer någonvart med det jag skriver.
Finns ju psykologsamtal via mobilen också för den delen.
Vad jobbar du med, är det något du tycker om?
Jag själv måste satsa allt på ridningen annars kommer jag inte finnas punkt slut.
Finns det kollegor på jobbet som du gillar att umgås med, finns det en annan jobbplats i närheten osv. Ur min egna upplevelse så gör depression det väldigt svårt att vara social. För trött, orkar inte.
Du säger att du har vänner på lite avstånd.
Nu har du ju kanske inte nära vänner men de du känner, vet dem om din livssituation? Något om ditt liv?

Ah, vet inte vad jag ska skriva eftersom jag inser att det jag skriver inte spelar roll.

Hoppas du kan tala med psykologen om allt som hänt och händer i ditt liv. Så hemskt att det är så stor skillnad på barn och vuxnas hjälp i samhället.
I vilken ålder är du?
Behöver absolut inte säga men vill försöka stötta dig på något sätt.
Som sagt, hästarna är en viktig del av livet och det är super att du fortfarande kan muntras upp av att rida och vara i stallet.

 

[Magiana]

Åh, wow, okej, jag förstår bättre nu.
Har själv haft utredning ifall jag skulle sättas i fosterfamilj för några år sedan.
Är dålig på att formulera mig själv och jag vet det där angående motion. Har själv kollat upp det och läst igenom ganska ingående texter om hur motion påverkar glädje, motivation, koncentration osv.
Menade på att det inte är möjligt i dagsläget att sätta igång ifall du inte har någon drivkraft. Det går ju inte då.
Hur kan inte vuxna människor... blir så frustrerad av att läsa detta. Att du inte fått den hjälp du behövt. Kanske finns privata psykologer i närheten?
Socialen?

Funkar det bra med psykologen du har nu så är det ju det som gäller helt enkelt. Vet att jag inte kommer någonvart med det jag skriver.
Finns ju psykologsamtal via mobilen också för den delen.
Vad jobbar du med, är det något du tycker om?
Jag själv måste satsa allt på ridningen annars kommer jag inte finnas punkt slut.
Finns det kollegor på jobbet som du gillar att umgås med, finns det en annan jobbplats i närheten osv. Ur min egna upplevelse så gör depression det väldigt svårt att vara social. För trött, orkar inte.
Du säger att du har vänner på lite avstånd.
Nu har du ju kanske inte nära vänner men de du känner, vet dem om din livssituation? Något om ditt liv?

Ah, vet inte vad jag ska skriva eftersom jag inser att det jag skriver inte spelar roll.

Hoppas du kan tala med psykologen om allt som hänt och händer i ditt liv. Så hemskt att det är så stor skillnad på barn och vuxnas hjälp i samhället.
I vilken ålder är du?
Behöver absolut inte säga men vill försöka stötta dig på något sätt.
Som sagt, hästarna är en viktig del av livet och det är super att du fortfarande kan muntras upp av att rida och vara i stallet.

Jag har inte råd att gå hos privat psykolog. Det finns inte en chans. Socialen är inte ett ställe som kan erbjuda någon hjälp.

Jag jobbar som administratör och gör det hemifrån. Jag åker bara till kontoret en gång i månaden.

Psykologsamtal via mobilen har jag testat. Det är inte rätt för mig då samtalen är för korta och inriktningen fel. Jag har för komplicerad problematik.

De jag känner vet om min situation. Men jag vill inte snacka alltför mycket om det. När vi talas vid är det bättre att snacka om annat som gör livet mer normalt.

Jag är 45 år.

 

[hola]

Jag har inte råd att gå hos privat psykolog. Det finns inte en chans. Socialen är inte ett ställe som kan erbjuda någon hjälp.

Jag jobbar som administratör och gör det hemifrån. Jag åker bara till kontoret en gång i månaden.

Psykologsamtal via mobilen har jag testat. Det är inte rätt för mig då samtalen är för korta och inriktningen fel. Jag har för komplicerad problematik.

De jag känner vet om min situation. Men jag vill inte snacka alltför mycket om det. När vi talas vid är det bättre att snacka om annat som gör livet mer normalt.

Jag är 45 år.

Men, om du bara är 45 år har du ju hela livet kvar. Du kan vidarutbilda dig osv och hitta andra jobb, om du gått ekonomisk linje så finns det ju massa möjligheter. Kanske inte aktuellt i dagsläget men i framtiden.
Förstår angående mobilsamtal, men super att du försökt ju.
Vad bra att de vet om din situation. Mina nära vänner har jag tappat, det handlade mycket om att de inte visste om min situation. Det var därför jag frågade.
Hoppas verkligen att det funkar mellan dig och psykologen, och att ni kommer långt.

 

[Magiana]

Men, om du bara är 45 år har du ju hela livet kvar. Du kan vidarutbilda dig osv och hitta andra jobb, om du gått ekonomisk linje så finns det ju massa möjligheter. Kanske inte aktuellt i dagsläget men i framtiden.
Förstår angående mobilsamtal, men super att du försökt ju.
Vad bra att de vet om din situation. Mina nära vänner har jag tappat, det handlade mycket om att de inte visste om min situation. Det var därför jag frågade.
Hoppas verkligen att det funkar mellan dig och psykologen, och att ni kommer långt.

Jag har sannolikt redan levt över halva livet. Jag har 20 år kvar till pension. Ska jag utbilda mig så måste jag känna att jag kan få ett jobb med betydligt högre lön än idag, dels för att det ska vara värt att leva på csn under en tid (jag har både bil och hus så det kan bli svårt) och för att jag ska kunna betala tillbaka lånet innan jag blir pensionär plus att det ger mig så mycket över att jag kan njuta av den extra inkomsten. Varför ska jag annars utbilda mig om det inte leder till mer pengar att leva för?

I dagsläget har jag ingen utbildning jag har nytta av. Jag gick 2-årig jordbrukslinje i gymnasiet. Därefter har jag gått en hästskötarutbildning och en kretsloppsutbildning. Inget av detta är värt något om jag vill höja min lön. Jag har inte ens nytta av det i mitt nuvarande jobb.

Jag vet inte ens hur jag skulle kunna lyckas med en utbildning med tanke på att jag numera har dåligt minne och dålig koncentrationsförmåga. När jag var ung var jag skarp. Det är jag inte längre.

Och egentligen vill jag inte jobba. Jag vill odla, hålla på med hantverk, rida, renovera hus och sånt. Men man tjänar inga pengar på det där. Och nu har jag inte ens någon drivkraft att göra något av det där.

 

[hola]

Jag har sannolikt redan levt över halva livet. Jag har 20 år kvar till pension. Ska jag utbilda mig så måste jag känna att jag kan få ett jobb med betydligt högre lön än idag, dels för att det ska vara värt att leva på csn under en tid (jag har både bil och hus så det kan bli svårt) och för att jag ska kunna betala tillbaka lånet innan jag blir pensionär plus att det ger mig så mycket över att jag kan njuta av den extra inkomsten. Varför ska jag annars utbilda mig om det inte leder till mer pengar att leva för?

I dagsläget har jag ingen utbildning jag har nytta av. Jag gick 2-årig jordbrukslinje i gymnasiet. Därefter har jag gått en hästskötarutbildning och en kretsloppsutbildning. Inget av detta är värt något om jag vill höja min lön. Jag har inte ens nytta av det i mitt nuvarande jobb.

Jag vet inte ens hur jag skulle kunna lyckas med en utbildning med tanke på att jag numera har dåligt minne och dålig koncentrationsförmåga. När jag var ung var jag skarp. Det är jag inte längre.

Och egentligen vill jag inte jobba. Jag vill odla, hålla på med hantverk, rida, renovera hus och sånt. Men man tjänar inga pengar på det där. Och nu har jag inte ens någon drivkraft att göra något av det där.

Förstår att det är viktigt att tjäna pengar, men man kanske vill utbilda sig för att gilla livet lite mer i alla fall.
Min mamma var distriktssköterska, sedan blev hon lärare och utbildade på vårdvux, nu är hon MAS. Hon är 50 år och har bytat mellan dessa jobb under 2018, jobbat på olika platser. Tog även någon diabetesutbildning samt mindfulness(?). Dock är hon utmattad och tar hjärtmedicin men inte deprimerad, hon har kvar drivkraft och KUNDE liksom ta sig vidare i arbetslivet, hon ville helt enkelt ändra sin livssituation men hade möjlighet energimässigt.

Om det intresserar dig så finns det ju alltid vårdvux. Det finns massa vux ju. Som hästskötarutbildningen, du kan ju bli skötare till tävlingsryttare men det innebär nog flyttningar, men då händer det ständigt grejer i ens liv.
Undersköterska, hästskötare, osv. Om du går vårdvux eller någon annan utbildning, så kan du fortfarande jobba som administratör samtidigt, ta studiebidrag, osv.
Jobba på ridskola som hästskötare samtidigt som du kanske går en utbildning, det vet jag en 40 årig man på ridskolan i mitt samhälle som gör.

Om du får jobba med det du vill, till exempel hästar, så får du i alla fall någon sorts lust kanske?
Psykologen är steg 1, du är prio 1.
Om psykologen kan hjälpa dig att så småningom hitta motivation och helt enkelt hjälpa dig, så har du ju som sagt en hel framtid kvar.

 

[Lovisaleonora]

Det känns inte som någon idé. I stället mal tankarna. Jag tänker på familjen och det som är olöst och som aldrig kommer att lösas. Och jag försöker gå vidare men lyckas inte. Jag har inget att gå vidare till.

Jag tror det här blir en ond spiral. Om jag vill, kommer jag att finna att inget är någon idé. Allt slutar ju ändå i döden förr eller senare.

Din depression fungerar på din livslust som ett benbrott för ett maratonlopp. Det går inte.

Men jag tycker absolut att det kan vara idé att försöka, medelst milt våld på dig själv möjligen, försöka komma ut på promenader. Det är mer välgörande än en kan inbilla sig.

Och det där med släkten gnager dig. Finns det någon chans att prata ut skriva ett brev eller på annat sätt försöka hitta en väg framåt?

 

[Magiana]

Förstår att det är viktigt att tjäna pengar, men man kanske vill utbilda sig för att gilla livet lite mer i alla fall.
Min mamma var distriktssköterska, sedan blev hon lärare och utbildade på vårdvux, nu är hon MAS. Hon är 50 år och har bytat mellan dessa jobb under 2018, jobbat på olika platser. Tog även någon diabetesutbildning samt mindfulness(?). Dock är hon utmattad och tar hjärtmedicin men inte deprimerad, hon har kvar drivkraft och KUNDE liksom ta sig vidare i arbetslivet, hon ville helt enkelt ändra sin livssituation men hade möjlighet energimässigt.

Om det intresserar dig så finns det ju alltid vårdvux. Det finns massa vux ju. Som hästskötarutbildningen, du kan ju bli skötare till tävlingsryttare men det innebär nog flyttningar, men då händer det ständigt grejer i ens liv.
Undersköterska, hästskötare, osv. Om du går vårdvux eller någon annan utbildning, så kan du fortfarande jobba som administratör samtidigt, ta studiebidrag, osv.
Jobba på ridskola som hästskötare samtidigt som du kanske går en utbildning, det vet jag en 40 årig man på ridskolan i mitt samhälle som gör.

Om du får jobba med det du vill, till exempel hästar, så får du i alla fall någon sorts lust kanske?
Psykologen är steg 1, du är prio 1.
Om psykologen kan hjälpa dig att så småningom hitta motivation och helt enkelt hjälpa dig, så har du ju som sagt en hel framtid kvar.

Jag vet inte ens vad jag skulle vilja jobba med. I den här delen av landet finns det inte heller några jobb om man inte vill jobba med något inom vård och skola och det vill jag absolut inte. Dels skulle jag hata jobbet och lönen skulle vara usel. Jag är heller inte beredd att pendla en timme enkel resa till närmaste storstad för att jobba med något annat.

Jag vill inte jobba som hästskötare heller. Det är tungt och slitigt och lönen är dålig. Jag är som sagt bara intresserad av att rida men kan inte jobba som beridare då jag rider alldeles för dåligt och jag har tyvärr ingen talang (är fortfarande nätt och jämt på LC-nivå).

Ibland har jag funderat på att utbilda mig inom permakultur, men jag kan inte riktigt motivera mig att ta csn-lån för en sådan utbildning då det inte leder till mer inkomst. Lån måste betalas tillbaka och utan högre inkomst så blir det svårt.

Jag tror det här blir en ond spiral. Om jag vill, kommer jag att finna att inget är någon idé. Allt slutar ju ändå i döden förr eller senare.

Din depression fungerar på din livslust som ett benbrott för ett maratonlopp. Det går inte.

Men jag tycker absolut att det kan vara idé att försöka, medelst milt våld på dig själv möjligen, försöka komma ut på promenader. Det är mer välgörande än en kan inbilla sig.

Och det där med släkten gnager dig. Finns det någon chans att prata ut skriva ett brev eller på annat sätt försöka hitta en väg framåt?

Jag vet att det är så. Men tyvärr blir jag inte frisk av motion. Det hjälper bara lite för stunden och måste underhållas hela tiden. Sorgen ligger kvar alldeles oavsett. Den går aldrig över.

Jag har försökt motionera. Jag har försökt aktivera mig (tvingat mig till det) genom att göra åtminstone något varje dag. Det har inte fungerat.

Jag har också försökt prata med familjen och det är som att snacka med en vägg. Det finns ingen väg framåt. Mamma kommer att fortsätta vara egoist och köra över mig. Min 2 år yngre syrra kommer att fortsätta skuldbelägga mig. Den andra syrran kommer att fortsätta vara passiv och skita i mig.

Inget av det jag har försökt att göra har fungerat. Nu hoppas jag på att psykiatrin kan hjälpa mig.

 

[Magiana]

Egentligen kanske jag borde försöka hitta fler hästar att rida, helst varje dag så att jag blir tvungen att röra på mig.

 

[hola]

Men åh, vill så gärna hjälpa på något sätt.
Kan inte men bara du vet att du får stöd här.
Psykiatrin är det som kan hjälpa dig, jag förstår det. Men hoppas i alla fall att du vet att du får stöd av oss här, av mig.
Fan vad kul med permakultur dock. Förstår att lönen är viktig. Såklart. Men att göra något för sin egna skull och inte bara för ekonomin är nog positivt. Att prioritera sin egen lycka och glädje är självklart viktigare. Men att ha bra ekonomi ger ju kanske glädje. Men att ha bra ekonomi hjälper nog inte mental ohälsa direkt. Tänker jag. Så även om du tjänade 10.000 mer skulle det ju inte hjälpa vad din familj gjort mot dig.
Hm, svårt för mig att skriva något som låter bra. Pfft. Förstår du vad jag syftar på? Är som sagt riktigt dålig på att formulera mig själv, har inte direkt A i svenska.
Självklart är ju en bra ekonomi något man strävar efter. Men man strävar ju efter lycka och glädje också. Semester osv; har du någon möjlighet att åka iväg på resa?
Själv få slappna av på ett hotellrum?
Min syster har åkt upp till min mormor och låtsasmorfar i stockholm, hon är 20. Hon bor där nu i några månader(går inte på någon utbildning, hoppat av gymnasie osv), så att hon bara får ha det lugnt men samtidigt tvingas hon göra grejer med sitt liv. Nu bor hon ju i för sig med någon och betalar inte för boende och mat, en annan grej kanske. Hon var i ett hemskt förhållande i somras som inte hjälpte hennes depression och ätstörnin gar.
Hon är dock på medicering så som jag förstår det.
Hon skulle egentligen vara barnvakt i stockholm men min moster ska skilja sig nu tyvärr.
Vad jag syftar på är att hon bara fick komma bort från sin stad och nu tvingas hon göra saker, hon tvingas umgås med folk. Visserligen är inte hennes livssituation lik din. Men försöker bara brainstorma ideer på hur man kan bryta ett mönster.
Men jag kan ju inte det. Det är psykologen. Jag skriver kanske saker som inte spelar någon roll men aaaaaag, får stress
Psykolog är som sagt det som hjälper dig. Att en professionell säger riktiga grejer som faktiskt kan göra skillnad så att inte en 14 åring sitter och skriver vad som kommer upp i huvudet.

Motivation, lycka. Och psykologen ska hjälpa dig med det, så det blir

Såg precis det du skrev om hästarna. Yep, tror att det är en super idé att rida mer. Håll kvar vid den motivationen, den glädjen. Tappa inte det.
Om det är det som får dig att känna dig motiverad, kör på, kör fucking på. Håll kvar vid hästarna och fortsätt med det!
Plus så blir det ju motion, hihi.
BDNF stärker kopplingar mellan nerver, vilket förbättrar inlärning och minne samt fördröjer åldrandet. Det finns inget så effektivt som fysisk aktivitet, speciellt konditionsträning, helst regelbundet för att få hjärnan att bilda BDNF.
Så att få umgås med hästarna och rida samtidigt som du får motion, samtidigt som du får professionell hjälp tror jag är väldigt positivt.
Orkar inte läsa igenom det jag skrivit, förlåt om något är luddigt eller låter tråkigt men är riktigt dålig på att formulera mig ok ok

 

[Magiana]

Men åh, vill så gärna hjälpa på något sätt.
Kan inte men bara du vet att du får stöd här.
Psykiatrin är det som kan hjälpa dig, jag förstår det. Men hoppas i alla fall att du vet att du får stöd av oss här, av mig.
Fan vad kul med permakultur dock. Förstår att lönen är viktig. Såklart. Men att göra något för sin egna skull och inte bara för ekonomin är nog positivt. Att prioritera sin egen lycka och glädje är självklart viktigare. Men att ha bra ekonomi ger ju kanske glädje. Men att ha bra ekonomi hjälper nog inte mental ohälsa direkt. Tänker jag. Så även om du tjänade 10.000 mer skulle det ju inte hjälpa vad din familj gjort mot dig.
Hm, svårt för mig att skriva något som låter bra. Pfft. Förstår du vad jag syftar på? Är som sagt riktigt dålig på att formulera mig själv, har inte direkt A i svenska.
Självklart är ju en bra ekonomi något man strävar efter. Men man strävar ju efter lycka och glädje också. Semester osv; har du någon möjlighet att åka iväg på resa?
Själv få slappna av på ett hotellrum?
Min syster har åkt upp till min mormor och låtsasmorfar i stockholm, hon är 20. Hon bor där nu i några månader(går inte på någon utbildning, hoppat av gymnasie osv), så att hon bara får ha det lugnt men samtidigt tvingas hon göra grejer med sitt liv. Nu bor hon ju i för sig med någon och betalar inte för boende och mat, en annan grej kanske. Hon var i ett hemskt förhållande i somras som inte hjälpte hennes depression och ätstörnin gar.
Hon är dock på medicering så som jag förstår det.
Hon skulle egentligen vara barnvakt i stockholm men min moster ska skilja sig nu tyvärr.
Vad jag syftar på är att hon bara fick komma bort från sin stad och nu tvingas hon göra saker, hon tvingas umgås med folk. Visserligen är inte hennes livssituation lik din. Men försöker bara brainstorma ideer på hur man kan bryta ett mönster.
Men jag kan ju inte det. Det är psykologen. Jag skriver kanske saker som inte spelar någon roll men aaaaaag, får stress
Psykolog är som sagt det som hjälper dig. Att en professionell säger riktiga grejer som faktiskt kan göra skillnad så att inte en 14 åring sitter och skriver vad som kommer upp i huvudet.

Motivation, lycka. Och psykologen ska hjälpa dig med det, så det blir

Såg precis det du skrev om hästarna. Yep, tror att det är en super idé att rida mer. Håll kvar vid den motivationen, den glädjen. Tappa inte det.
Om det är det som får dig att känna dig motiverad, kör på, kör fucking på. Håll kvar vid hästarna och fortsätt med det!
Plus så blir det ju motion, hihi.
BDNF stärker kopplingar mellan nerver, vilket förbättrar inlärning och minne samt fördröjer åldrandet. Det finns inget så effektivt som fysisk aktivitet, speciellt konditionsträning, helst regelbundet för att få hjärnan att bilda BDNF.
Så att få umgås med hästarna och rida samtidigt som du får motion, samtidigt som du får professionell hjälp tror jag är väldigt positivt.
Orkar inte läsa igenom det jag skrivit, förlåt om något är luddigt eller låter tråkigt men är riktigt dålig på att formulera mig ok ok

Jag vet att högre inkomst inte gör mig lycklig. Att ha en inkomst är att ha ett verktyg för att hantera det praktiska i ens liv. Jag vill inte få sämre möjligheter att hantera det praktiska. Jag behöver pengar för att kunna byta bil när det behövs. Jag behöver pengar för att kunna göra renoveringar och reparationer på huset. Jag behöver pengar för att kunna laga mina tänder när de går sönder. O.s.v. Att hela tiden pussla och behöva prioritera hårt gör mig stressad. Jag är också stressad över att jag kommer att få så låg pension om 20 år och vill försöka förebygga det, men vet ärligt inte vad mer jag kan göra än att betala av huslånet. Så pengar behövs och jag vill inte sänka min inkomst mer. Det är tillräckligt stressande att behöva leva på 75% av min normala inkomst. Men jag kan inte jobba 100% för då får jag ingen ork/tid över till psykologbesök eller ridning. (Ridningen klassar jag som rehab. Jag tror t.o.m. att det är rätt nödvändigt att jag rider för att orka med livet. )

 

[sorbifolia]

@Magiana när jag läser ditt inlägg så tänker jag att det är himla svårt att motivera sig att göra något som helst när man är ensam. Jag känner iaf själv att jag tappar lusten även för roliga saker om det blir så att jag är själv hela tiden och inte har någon annan som pushar eller motiverar. Så jag tror att det kan bero på något sådant att du inte "kommer till skott" med de saker du vill göra.

Rida och motionera (försiktigt) mer låter som en väldigt bra idè. Min kompis som är psykolog gjorde ett examensarbete om hur viktigt det är för oss att ta oss ut från hemmet och göra lite andra saker enn enbart det "vardagsliga". Hur ofta rider du nu? Kan du börja med att gå en promenad med islänningen de dagar du inte rider, t.ex.?

En annan sak att tänka på kan vara om du ibland kan ringa dina kompisar som bor långt undan dig? Att prata med någon man gillar att prata med kan även det ge lite mer glädje och motivation, och de flesta brukar uppskatta ett telefonsamtal mera än att bara skriva på internet.

 

[hola]

Jag vet att högre inkomst inte gör mig lycklig. Att ha en inkomst är att ha ett verktyg för att hantera det praktiska i ens liv. Jag vill inte få sämre möjligheter att hantera det praktiska. Jag behöver pengar för att kunna byta bil när det behövs. Jag behöver pengar för att kunna göra renoveringar och reparationer på huset. Jag behöver pengar för att kunna laga mina tänder när de går sönder. O.s.v. Att hela tiden pussla och behöva prioritera hårt gör mig stressad. Jag är också stressad över att jag kommer att få så låg pension om 20 år och vill försöka förebygga det, men vet ärligt inte vad mer jag kan göra än att betala av huslånet. Så pengar behövs och jag vill inte sänka min inkomst mer. Det är tillräckligt stressande att behöva leva på 75% av min normala inkomst. Men jag kan inte jobba 100% för då får jag ingen ork/tid över till psykologbesök eller ridning. (Ridningen klassar jag som rehab. Jag tror t.o.m. att det är rätt nödvändigt att jag rider för att orka med livet. )

Yes, men då prioriterar du ju rätt. Det är nödvändigt med ridningen. Psykologbesök och ridning är det som du får prioritera över att jobba 100% helt enkelt. Och som en annan skrev precis nu, kontakten med människor runt omkring dig. Inte vara ensam.
Ta en fika med någon, i alla fall tala över telefon. Försöka göra grejer så gott du orkar och klarar av. Promenad, ridning, psykolog, jobba, umgås med vänner; det är mycket. Att lägga upp allt i lagom stora delar och inte köra slut på dig själv.

Rätt hjälp får du ju nu som jag förstår det. Du har en lön du just nu, i dagsläget inte kan förbättra. Ridning, psykolog, det är det som gäller helt enkelt. Så jobbar du ju så gott det går och kommer ju kunna påverka lön, jobb, framtid, pengar, pension, osv när du ligger bättre till mentalt. Du säger själv att du har 20 år. 20 år. No need to stress. Det är lugnt ju. 20 hela år.

Som sagt, psykolog, ridning, vänner, promenader. Allt för att förbättra din livslust och glädje. Tror detta kommer bli bra nu när du får hjälp av proffs som vet precis hur dem ska hjälpa dig.
Det kommer bli bra.

 

[Magiana]

@Magiana när jag läser ditt inlägg så tänker jag att det är himla svårt att motivera sig att göra något som helst när man är ensam. Jag känner iaf själv att jag tappar lusten även för roliga saker om det blir så att jag är själv hela tiden och inte har någon annan som pushar eller motiverar. Så jag tror att det kan bero på något sådant att du inte "kommer till skott" med de saker du vill göra.

Rida och motionera (försiktigt) mer låter som en väldigt bra idè. Min kompis som är psykolog gjorde ett examensarbete om hur viktigt det är för oss att ta oss ut från hemmet och göra lite andra saker enn enbart det "vardagsliga". Hur ofta rider du nu? Kan du börja med att gå en promenad med islänningen de dagar du inte rider, t.ex.?

En annan sak att tänka på kan vara om du ibland kan ringa dina kompisar som bor långt undan dig? Att prata med någon man gillar att prata med kan även det ge lite mer glädje och motivation, och de flesta brukar uppskatta ett telefonsamtal mera än att bara skriva på internet.

Jag har varit ensam i nästan hela mitt liv och känner inte till något annat egentligen. Jag är van vid att ska något hända så får jag se till att det händer. Men nu finns ju inte den initiativförmågan. Så nu behöver jag lova folk att jag ska göra saker, för att det ska hända. Det kan t.ex. vara att ha bokat in att rida.

Promenaderna med islänningen är inställda. Det är något som inte är okej med honom. Veterinär har varit ute och säger att han är frisk och fräsch. Böjprov är ua och han rör sig fint, men något är ändå inte som det ska vara. Det är synd för när jag lovat att gå med honom så kom jag ut.

Det har hänt ibland att jag ringt men jag vill inte hänga som ett plåster på folk.

Yes, men då prioriterar du ju rätt. Det är nödvändigt med ridningen. Psykologbesök och ridning är det som du får prioritera över att jobba 100% helt enkelt. Och som en annan skrev precis nu, kontakten med människor runt omkring dig. Inte vara ensam.
Ta en fika med någon, i alla fall tala över telefon. Försöka göra grejer så gott du orkar och klarar av. Promenad, ridning, psykolog, jobba, umgås med vänner; det är mycket. Att lägga upp allt i lagom stora delar och inte köra slut på dig själv.

Rätt hjälp får du ju nu som jag förstår det. Du har en lön du just nu, i dagsläget inte kan förbättra. Ridning, psykolog, det är det som gäller helt enkelt. Så jobbar du ju så gott det går och kommer ju kunna påverka lön, jobb, framtid, pengar, pension, osv när du ligger bättre till mentalt. Du säger själv att du har 20 år. 20 år. No need to stress. Det är lugnt ju. 20 hela år.

Som sagt, psykolog, ridning, vänner, promenader. Allt för att förbättra din livslust och glädje. Tror detta kommer bli bra nu när du får hjälp av proffs som vet precis hur dem ska hjälpa dig.
Det kommer bli bra.

Tyvärr räknas hela livsinkomsten när det gäller pensionen. Det är inget jag kan förbättra under några få år. 20 år är faktiskt väldigt lite i sammanhanget. Jag har redan tappat alltför många år då jag inte har kunnat jobba alls.

 

[sorbifolia]

Promenaderna med islänningen är inställda. Det är något som inte är okej med honom. Veterinär har varit ute och säger att han är frisk och fräsch. Böjprov är ua och han rör sig fint, men något är ändå inte som det ska vara. Det är synd för när jag lovat att gå med honom så kom jag ut.

Åh, vad trist! Vad har han för symptom då, iom att han rör sig fint men inte tål att promeneras med?

 

[_Zvea_]

Med risk för att låta hård, men från någon med mycket sympati: Det är upp till dig. Jag vet (av personlig erfarenhet) att depression är en sjukdom som kommer var sig man vill eller inte. Den stora skillnaden mot sjukdomar som yttrar sig enbart fysiskt är att de mentala kräver en enorm insats av dig själv för att alls bli bättre.

Det är inte de yttre omständigheterna som kommer göra dig frisk (jobb, vänner osv) utan hårt arbete av dig själv - i motvind med dig själv - förhoppningsvis med stöd av vården, och medicinering om så behövs. Jag har själv haft ett riktigt tufft halvår nu, trots att alla mina yttre omständigheter är bättre än någonsin. Istället måste man hitta små delmål som gör att man kan få lyckas på kort sikt. För mig var det att måla om i hallen, börja teckna igen minst en gång i veckan, promenera minst 30 min om dagen och lyssna på Anna Karenina på ljudbok. Hanterbara saker som ger mig något, och som jag faktiskt kan lyckas med, bara jag gör dem. Däremot kan man inte alltid lita på sig själv - gör ett schema för när på dagen aktiviteten ska ske, annars tenderar iaf jag att prokrastinera bort tiden...

Det är hemskt när allt känns meningslöst, men ingen annan än du kommer att ge ditt liv mening. Och det behöver inte vara stora saker. Gå en kurs! Ta dig an något du är nyfiken på.

Hoppas att du inte tar mitt inlägg som skuldbeläggande och elakt, jag menar verkligen bara väl. Jag säger inte att det är lätt. Och man ska aldrig underskatta vikten av pepp och stöd av andra, tex på ett forum, när man tar sig an sina mål. Du kommer kunna vända det här.