Jag och min dumma rädsla..

[Egonson]

Jag red vår supersnälla nordisflicka i skogen hela sommaren 2003 utan något som helst problem, det var då jag blev av med min ridrädsla. Jag hoppade henne till och med.

Sedan började hon testa och sticka (dra iväg i full kariär från skritt). Inget farligt, utan bara vårbus som hon gör varje år.
Det har hon gjort fyra ggr med mig nu i vinter.
Jag som har varit livrädd för att rida innan, blev skraj igen och nu vågar jag inte rida henne utan att någon går med..
Jag VET att jag klarar av det, jag VET att pållan är supersnäll, ändå har jag blivit rädd för att rida. IGEN.

HELA tiden sitter jag och tänker "nej, nu blir hon snart rädd för något och så flyger jag av".
Eller "nu sticker hon".

Jag är också rädd när jag rider på ridskolan, i ridhuset, på den tryggaste ponnyn av alla.
Jag kan bara inte slappna av.

Har kommit fram till att jag är rädd för att tappa kontrollen över hästen, eftersom det var lite det jag gjorde när pållan busade.

Hur blir man av med sin rädsla? Någon som har tips på vad man kan tänka på när man känner att rädslan kommer smygande? Jag har nämligen ingen aning om hur jag ska göra.

 

[blindabelinda]

du kan ju försöka med att börja sjunga varje gång du känner rädslan komma, på så sätt så börjar du slappna av och tänker på nåt annat..

något bättre tips kan jag inte komma med. det bästa är ju om du kan intala dig själv att du kommer att klara detta, att inget kommer hända, MEN det är inte så lätt så börja sjunga istället..

 

[Kurant]

Precis!
Om du sjunger lugnar du hästen också..(även om det bara var vårbus).
Jag brukar tänka på Robbie Williams -Feel..
Det får en att bli säker på nått sett..prova

Lycka till!

 

[Smurfmodesty]

Usch det är jobbigt när det blir sådär.
Man hamnar som i ett ekorrhjul, eftersom hästen känner ju oftast på sig när man själv är skraj och sitter stel som en pinne i sadeln.

Jag har haft det (och har fortfarande) med min pålle ute i skogen. Förut har han varit supercool ute men nu ser han spöken lite överallt. Detta pga att jag inte fått rida ut pga en nackskada så han har inte varit ute i skogen så mycket. Nu däremot har jag satt igång och rider ut ganska ofta.
Det jag märkt är att i början blir jag bara helt blockerad i skallen när jag känner att hästen blir spänd. Jag sätter mig i "räddningsposition". Kortar upp tyglarna allt dom går, spänner mig i hela kroppen och slutar jobba med hästen.
Och då klart tror ju han att det verkligen är nåt farlig när till och med matte blir skraj.

Idag blev jag så glad, för jag har insett att jag kommit en bra bit på vägen. När jag känner att han börjar stirra på nåt och går som på nålar så fortsätter jag jobba han, med kanske lite ledande tygeltag, skänkelvikningar osv. Försöker att fortsätta vara mjuk och normal i handen, och samma med sätet. Att jag inte börjar knipa åt med låren osv. Och det funkar kalas!
Har oxå sjungit en hel del och pratar hej vilt med pållen om alla monster han tror att han ser, trots att vi ridit förbi stället 100ggr utan att bli uppätna

Det bästa är ju om du kan få någon som kan följa med dig och gå brevid eller om dom har en lugn häst.

Och försök att inte tänka på att när som helst kan hon sticka. Utan försök tänk att det här kommer gå bra.
Och tyvärr är det ju så att för att komma över rädslan så måste man upp. Jag har försökt i omgångar att komma över min rädsla, men det är bara inse att det tar tid. Och kämpa.
Anledningen till att jag blev skraj började när jag red en annan häst som hivade av mig till höger och vänster. Jag brukar vara tjurig och inte ramla av i första taget, men den här hästen var dom en gummiboll Hade inte en chans att sitta kvar. Och det sitter i tyvärr.. Och det är ändå kanske 4 år sen.

Hoppas det går bra för dig! Jag håller tummarna för dig. Vet hur det känns!

 

[brom]

Men jag då? Det har absolut inte hänt nånting inte speciellt troligt att det kommer att hända nånting (iaf inte som hästen orsakar)men ändå har jag blivit ridrädd. Plötsligt känner jag mig så himla utsatt däruppe...
Det tar sig uttryck i att jag blir agressiv?! Inte mot hästen,(fast han känner väl av det) men mot de som är med, jag fräser och svär. Va?! Ibland tycker man inte själv att man är riktigt klok...
Ser fram emot fortsättningen på den här tråden, hoppas på fler bra tips.

 

[Cilva]

Jag har exakt samma problem. Bortsett från att jag sen en tid inte har några som helst problem att rida i hage/ridhus ensam. Förra året den här tiden var jag tvungen att ha nån med som stod på marken när jag red i hagen. Dessutom skrittade jag bara.

Sedan under sommaren så släppte det lite mer och jag började rida i alla gångarter i hagen utan medhjälpare. För två veckor sedan vågade jag mig ut på en liten tur. 30 min, jag hann skritta, trava och galoppera. Slutade innan det hann hända nåt som gjorde att jag hamnade på ruta ett igen. Då tvingade jag farsan ut och gå med hunden för att jag skulle ha nån med. Nästa steg är att få med nån kompis ut på andra hästen. Blir nog nästa vecka skulle jag tro.

För att få bukt med sin rädsla så tycker jag att man ska erkänna för sig själv och ffa andra att man är rädd. Det har ju både du och jag gjort.

Det som sedan funkar för mig när det gäller själva ridningen är att ha nån med som står på marken och peppar mig lite när jag väl ska rida. Ingen som tvingar mig till nåt utan bara är med. Farsan är bäst och sämst på det. Han gör vad jag säger men samtidigt inflikar han små frågor i stil med "- Vad är du rädd för, att ramla? Det är ju snö och mjukt." Och det säger han alltså helt allvarligt.

Sedan fortsätter jag med att rida i alla gångarter och med att rida utan hjälp. När det är dags för att rida ut tar jag återigen med en medhjälpare som får gå efter. Jag vet att den personen inte kan göra speciellt mycket om det händer nåt men det är en stor trygghet ändå. Vilket gör att jag slappnar av och därmed är det mindre risk att det faktiskt händer nåt.

När det är dags för att gå över till nästa skede sas märker jag rätt tydligt. För då blir jag helt enkelt så ridsugen att jag struntar i om nån kan hjälpa mig el inte. Och om jag får nåt sånt plötsligt infall så måste jag göra det på en gång, för annars dröjer det lika lång tid till innan jag hamnar på samma ställe igen. Första gången jag kom på att jag skulle testa trava varmblodet red jag givetvis barbacka. Men hade jag inte testat då så skulle jag antagligen inte ha testat ännu heller.

Det värsta är att jag vet att jag kan. Jag har bara en mental spärr som gör att jag inte kan. För att sånt här inte ska uppstå vet jag att jag inte får ha uppehåll med ridningen (det var så det började nu senast). Och jag måste göra "allt" när jag rider. Dvs rida ut, rida i hagen, rida ut med sällskap, rida efter landsvägen, rida över bron över bäcken. Allt som efter en tid utan att jag gjort det kan bli till en ny spärr.

Fundera ut vad som funkar för dig själv. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Tror att det till stor det handlar om självkännedom.

Det lustiga för mig är att rädslan inte gälller hantering från marken eller körning. Då är jag helt säker på mig själv. Jag har en kompis som är precis tvärt om. När hon skulle provköra en häst första gången, vem fick hjälpa till då? Jo jag. När jag ska rida ut med sällskap första gången är det hon som får komma med mig.

 

[fiaskurken]

Med risk för att kanske bli tjatig så tycker jag alltid att det är skönt att ha någon med mig om jag känner mig osäker och rädd...Hoppas det fixar sig!

 

[Real_Life]

Inget fel med att låta nån gå brevid tycker jag
Se till att denna någon kan springa på rätt bra bara så du kan trava och sådär
Då tror jag rädslan går över av sig själv

 

[Egonson]

Det som gjorde att jag blev rädd från början, hände när jag red på ridlekis. Shettisen Tintin blev rädd för en gubbe som skrotade med något vid sitt hus, och vänte helt om och travade åt andra hållet. Jag, som inte ens hade lärt mig trava ordentligt, flög av som en vante.
Kommer bara ihåg att jag släpade efter i stigbygeln ett par meter.
Det var inte så farligt egentligen för jag skadade mig inte alls, men tillräckligt för att jag skulle bli döskraj.

Ett tag var jag rädd för att rida lätt i trav, jag vågade bara sitta ned för det kändes som om jag skulle flyga upp och av i varje steg Det börjar dock släppa. Nu är det mest det där med att hästen ska dra åt skogen med mig, att jag ska tappa kontrollen över hästen..

Jag har kommit på en bra sak som brukar fungera om jag koncentrerar mig lite :smirk:
Jag brukar säga högt till mig själv: Här är det jag som bestämmer!
Jag vet inte varför det känns bra, men det känns väldigt bra när jag säger så till mig själv

Nu har jag lovat syrran att rida ut med henne i morgon, men jag har redan planerat att vi ska gå till grannens ridvolt och vara där istället, för där vet jag att pållen är luuuuuuuugn (för lugn egentligen)

 

[Egonson]

Jag tycker inte heller att det är något fel med det, det är bara det att man ska hitta någon frivillig med bra kondis..

 

[Real_Life]

Eller nån frivillig med cykel
Nej men det finns kanske nån kompis som ständigt tjatar om att det inte aaaalls är farligt att rida?
Isåfall säger man "Men JAG tycker det! Och du som är så duktig kan ju hjälpa mig då... "
Resten fattar du nog

 

[Cilva]

Det fina med att hitta nån med medelmåttig kondis är att man då tvingas prova själv om man vill trava el galoppera.

El låt medhjälparen gå före och ställa sig 50 m längre fram efter vägen och så kan du trava dit. Händer det nåt så kan medhjälparen ta fast hästen där. El prova trava när du kommit in på gården igen så är du i en trygg miljö.

 

[Fjunet]

Sv: Jag och min dumma rädsla..

Även jag är en s.k rädd ryttare! Jag har nu kommit i kontakt med en tränare som har gamla f.d ridskolehästar. Jag har bara ridit för henne en gång, men det var första gången på flera år som jag inte varit ett dugg nervös innan ridning. Det är vanligt att mina ben känns som spagetti innan jag ska rida - men det hände inte när jag red igår (första gången för tränaren då). Jag vågade mig dessutom på att rida i alla tre gångarterna, något som jag trodde skulle ta veckor!
Jag har annonserat här Bukefalos efter någon som kunde hjälpa mig övervinna min ridsrädsla, och jag fick många svar! Det är absolut inte omöjligt att hitta någon som kan leda hästen medan du rider - jag hade gärna gjort det men jag vet inte var du bor

 

[Maddos]

Sv: Jag och min dumma rädsla..

Vad glad jag blir av att det finns fler rädda ryttare, jag är inte den enda.
För några månader sedan blev jag medryttare på en 20-årig häst, efter ett uppehåll från ridningen på ungefär 5 år. I början var jag lite osäker men det gick över ganska snabbt. Men det var då det hände, jag for i backen efter att hästen hoppat lite åt sidan och jag tappade luften och skrek på hjälp fast ingen kom. Efter det har jag varit jätterädd och får hela tiden bilder i huvudet hur hästen skenar eller bara hoppar till så att jag flyger in i ett staket eller liknande.
Jag hade till och med bestämt mig för att sluta rida. Men så idag fick jag ett samtal från en tjej som också är medryttare på samma häst och hon erbjöd sig att hålla lektion för mig så att jag kunde känna mig tryggare. Jag hoppas verkligen att det hjälper.

Först och främst så borde du försöka erkänna för dig själv och för andra att du är rädd, och säga till det själv att det är okej. När någonting skrämmande händer så är det klart att man blir rädd.
När du har erkänt det för dig själv så försök också att inte ställa så höga krav på dig själv, vad skulle du göra om en kompis till dig var rädd för att rida? Ta små steg och var glad när du klarar av något, då bygger du upp ditt förtroende och kommer klara mer och mer grejer. Börja med att leda hästen i skogen en stund och sen kanske skritta en 5 minuterstur i skogen. Det viktigaste är att du gör det tills du inte längre tänker på det som är farligt.

Ett annat tips är att du föreställer dig att ridturen går bra, tänk hela tiden när du är ute "åh, vad mysigt det är, skogen är så fin och hästen är så go". Även om det är svårt så borde det hjälpa dig att inte vara rädd.

Jag vet inte om det här funkar just med hästar, men jag är rädd för att flyga och har gått hos en terapeut för att få hjälp med det...och de här sätten är sånt hon föreslagit.

Hoppas det hjälper lite i alla fall.

 

[mathil]

Sv: Jag och min dumma rädsla..

*lånar knapp*
Jag känner igen mig i det alla säger! Jag var förrut en ryttare som kunde rida vilken häst som helst utan att bli rädd. Sedan blev jag medryttare på en häst som var ganska oberäknelig och efter det har jag blivit rädd. Har nu slutat rida hästen eftersom mitt självförtroende bara sjönk hela tiden och det är inte roligt att rida när man är rädd. Kände när jag var och provred en ev blivande medryttarhäst hörom dagen att jag spände mig när det kom bilar även fast hästen inte brydde sig ett dugg

 

[BrokenSilence]

Sv: Jag och min dumma rädsla..

Först och främst (framförallt när man är rädd) är det viktigt att du kan lita på hästen (och inte minst dej själv)
Och tänk på att du aldrig ska tvinga dej till någonting du inte vill.

om du har någon som går med dej, så be denne att hålla i hästen medans du släpper tyglarna. träna på lite balansövningar eller nått. huvudsaken är att du vågar röra dej på hästryggen och kan lita på att hästen går snällt även om du inte håller i den.

Du kan även be någon att longera hästen när du sitter på. så kan ni ju knäppa loss tyglarna.

du kan ju även gå ut och gå med hästen själv.
Det viktigaste är att du litar på hästen!

Även den snällaste häst kan springa iväg eller bralla, men inte av elakhet, utan av glädje. och det kommer en dag då du inte ens blir rädd, utan bara ler åt hästens 'dumheter'

Tycker som så många andra att du kan ju sjunga lite lr nått för då brukar både häst och ryttare bli ganska avslappnade.

Du skrev att du är rädd för att tappa kontrollen, men VARFÖR är du rädd för att tappa kontrollen? vad skulle kunna hända?