Vilken fantastisk diet ägnar jag mig åt då, kan man ju undra?
Om det vore så väl...
Det är nämligen inte midje- eller stussmåttet som blir mindre.
Jag skrev i ett tidigare inlägg här om mitt jobb, om att jag inte upplever stämningen där som den allra bästa eller medarbetarna som dom allra trevligaste, utan alla är ganska labila, kritiska och gnälliga. Idag skulle jag hålla i några utbildningspass/presentationer för personalen. Jag har tidigare gillat att hålla presentationer och utbildningar, har tyckt att jag har varit bra på det och varit stolt över det. Men idag... Vilken katastrof.
Jag kunde bara konstatera att all presentationsteknik, pedagogik och självförtroende hade runnit av mig sen sist jag höll utbildningar på tidigare jobb. DÅ tyckte jag att jag var bra och att det var roligt. Jag var därför övertygad om att jag skulle fixa dom här utbildningspassen plättlätt och att det skulle vara lika kul som förut. Det här var ju nånting jag var bra på! Men när jag idag stod framför personalen som jobbar på mitt jobb, så var allt som bortblåst. Jag var urusel!
Jag blev faktiskt förvånad. Och väldigt illa berörd. På lunchen var jag tvungen att gå ut och gå en rask promenad för att försöka skaka av mig obehaget. Men dagen fortsatte lika illa. Det kändes hemskt. Jag var osammanhängande, sluddrig, stakade mig på ord (vilket såklart genast kommenterades förstås!), glömde bort hälften av vad jag skulle säga, glömde i vilken ordning jag skulle säga saker, tappade all improvisationsförmåga och visste knappt vad jag skulle säga alls. Stod bara och rabblade rakt upp och ner, hur tråkig som helst.
Sådär sopig minns jag inte att jag var. :-(
Jag höll ändå ihop ganska bra på jobbet, försökte att inte tänka så mycket mer på det, än att jag var förvånad över att jag tydligen inte alls var så bra på att hålla i presentationer som jag hade haft en bild av.
Men på vägen hem från jobbet var det en gubbe i en bil som hytte med näven åt mig, och då plötsligt brast det totalt och jag bara grät, grät, grät och grät. Jag var alldeles förtvivlad och ville bara utplåna mig från jordens yta. När jag kom hem kunde jag inte hindra mig utan vräkte direkt i mig 3 dl vispad grädde som tröst!!... :-o
Så oerhört dumt.
Snacka om ”grädde på moset”, ha ha!
Stört.
Jag känner mig jättedum. Tycker att jag är larvig. Jag trodde att jag var en ganska tuff människa, men varför påverkas jag så enormt mycket av andra då? Jag fixar tydligen inte att vistas i en sån dålig stämning och kritisk miljö, där alla hugger mot varann. Jag mår dåligt av det, men tycker att det är konstigt. Jag VET ju (åtminstone rent logiskt) att deras frustration får stå för dom. Att deras åsikter om mig inte förändrar mitt värde. Att jag inte behöver ta på mig deras ilska. Att jag kan välja att se det roliga och goda i världen, välja att fokusera på glädje, och stå över deras gnabb. Jag vet ju allt det här. Jag förstår verkligen inte varför jag då tar åt mig så pass att jag till och med förlorar förmågan att utföra vissa arbetsuppgifter? Varför kan jag inte få mina känslor att begripa det ovanstående också, när nu hjärnan vet om det?
Jättekonstigt.
Att komma hem till min stuga på landet, där det mest bara finns djur och natur och där jag kan vara fullständigt ifred, kändes verkligen som en extra stor befrielse idag!
Om det vore så väl...
Det är nämligen inte midje- eller stussmåttet som blir mindre.
Jag skrev i ett tidigare inlägg här om mitt jobb, om att jag inte upplever stämningen där som den allra bästa eller medarbetarna som dom allra trevligaste, utan alla är ganska labila, kritiska och gnälliga. Idag skulle jag hålla i några utbildningspass/presentationer för personalen. Jag har tidigare gillat att hålla presentationer och utbildningar, har tyckt att jag har varit bra på det och varit stolt över det. Men idag... Vilken katastrof.
Jag kunde bara konstatera att all presentationsteknik, pedagogik och självförtroende hade runnit av mig sen sist jag höll utbildningar på tidigare jobb. DÅ tyckte jag att jag var bra och att det var roligt. Jag var därför övertygad om att jag skulle fixa dom här utbildningspassen plättlätt och att det skulle vara lika kul som förut. Det här var ju nånting jag var bra på! Men när jag idag stod framför personalen som jobbar på mitt jobb, så var allt som bortblåst. Jag var urusel!
Jag blev faktiskt förvånad. Och väldigt illa berörd. På lunchen var jag tvungen att gå ut och gå en rask promenad för att försöka skaka av mig obehaget. Men dagen fortsatte lika illa. Det kändes hemskt. Jag var osammanhängande, sluddrig, stakade mig på ord (vilket såklart genast kommenterades förstås!), glömde bort hälften av vad jag skulle säga, glömde i vilken ordning jag skulle säga saker, tappade all improvisationsförmåga och visste knappt vad jag skulle säga alls. Stod bara och rabblade rakt upp och ner, hur tråkig som helst.
Sådär sopig minns jag inte att jag var. :-(
Jag höll ändå ihop ganska bra på jobbet, försökte att inte tänka så mycket mer på det, än att jag var förvånad över att jag tydligen inte alls var så bra på att hålla i presentationer som jag hade haft en bild av.
Men på vägen hem från jobbet var det en gubbe i en bil som hytte med näven åt mig, och då plötsligt brast det totalt och jag bara grät, grät, grät och grät. Jag var alldeles förtvivlad och ville bara utplåna mig från jordens yta. När jag kom hem kunde jag inte hindra mig utan vräkte direkt i mig 3 dl vispad grädde som tröst!!... :-o
Så oerhört dumt.
Snacka om ”grädde på moset”, ha ha!
Stört.
Jag känner mig jättedum. Tycker att jag är larvig. Jag trodde att jag var en ganska tuff människa, men varför påverkas jag så enormt mycket av andra då? Jag fixar tydligen inte att vistas i en sån dålig stämning och kritisk miljö, där alla hugger mot varann. Jag mår dåligt av det, men tycker att det är konstigt. Jag VET ju (åtminstone rent logiskt) att deras frustration får stå för dom. Att deras åsikter om mig inte förändrar mitt värde. Att jag inte behöver ta på mig deras ilska. Att jag kan välja att se det roliga och goda i världen, välja att fokusera på glädje, och stå över deras gnabb. Jag vet ju allt det här. Jag förstår verkligen inte varför jag då tar åt mig så pass att jag till och med förlorar förmågan att utföra vissa arbetsuppgifter? Varför kan jag inte få mina känslor att begripa det ovanstående också, när nu hjärnan vet om det?
Jättekonstigt.
Att komma hem till min stuga på landet, där det mest bara finns djur och natur och där jag kan vara fullständigt ifred, kändes verkligen som en extra stor befrielse idag!
