Sasse
Trådstartare
Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här?
För er som inte följt min dagbok har jag haft lång sjukhistorik hos min arbetsgivare för bl.a. trolig fibromyalgi, migrän och ångest/stress. Jag har varit sjukskriven i 2 år och har därefter gått tillbaka på heltid, men haft fortsatt väldigt hög sjukfrånvaro. Efter ytterligare 2 år med ingen förbättring kopplades företagshälsovården in för att göra en bedömning av min arbetsförmåga. Och deras bedömning har kommit nu och jag känner att jag är i kris. Rent kortfattat.
I och med min höga sjukfrånvaro har jag under flera månaders tid tänkt att det här kommer leda till uppsägning. Jag har försökt förbereda mig mentalt på det. Jag mår skitdåligt på mitt arbete, och vet inte vad jag kan göra för att förbättra läget. Min arbetsgivare står lika handfallen.
Jag har sökt andra jobb, men får sällan svar. Vilket har lett till att jag funderar på att studera istället.
Men i alla fall, förra året hade jag kontakt med företagshälsovården och hade samtal. Efter att ha läst deras bedömning nu känner jag mig smått lurad på konfekten. Läkaren var väldigt tydlig med att de var på min sida och att han under inga omständigheter kommer skriva en bedömning som gör det möjligt att arbetsgivaren kan säga upp mig. Han trodde inte ens att de kunde säga upp mig av personliga skäl.
Hans ord har gjort att jag gått in i någon slags hoppfullhet. En uppsägning kommer inte ske än, utan det kommer troligt bli mer rehabilitering. Kanske omplacering? Vi pratade mycket om det. Vi pratade även mycket om att de kunde erbjuda tjänster, komma ut och titta på arbetsplatsen. Osv.
Nu känner jag mig bara desperat istället. För bedömningen är, enligt mig, svart på vitt ett underlag för uppsägning. Läkarens bedömning är att ingen arbetsanpassning eller byte av miljö kommer förbättra läget. Det som skulle kunna förbättra sjukfrånvaron är om primärvården tar sitt ansvar, och då tror läkaren att förbättring kan ske inom ett år. Men samtidigt skriver han att han inte tror att primärvården kommer ta det här ansvaret.
Vidare kommer FHV inte hjälpa mig med remiss någonstans. Utan det är på mig att ta kontakt med primärvården, psykoterapi (?) och skicka remiss till smärtrehabilitering.
Jag känner bara att jag orkar inte och vet inte var jag ska ta vägen. Första tanken var att avliva katten och ta livet av mig själv, men jag har lugnat mig lite sedan dess. Men faktum kvarstår att mitt liv kraschar. Jag kommer att bli uppsagd. Jag har massor av skulder sedan jag blev sjukskriven och min ekonomi är således kass. Jag är ett jävla måndagsexemplar till människa som ingen vill ta i med tång. Jag är SÅ antisocial/introvert/blyg. Jag passar inte in i samhället. Jag har svårt att få jobb. Jag klarar uppenbart inte av att behålla de jobb jag får. Jag har inget studiehuvud och klarar inte logik, teknik eller matte alls, och med det försvinner massor av intressanta utbildningar/jobb.
Jag vet inte vad jag ska göra, var ska jag börja för att försöka fixa mitt liv?
En del av mig jobbar för att behålla viss hoppfullhet. Jag vill studera. Jag har blivit antagen till en kurs jag velat gå i flera månader (men som såklart ger ångest rent ekonomiskt) och som jag tänker att jag kan använda till att söka in till utbildning i ämnet. Jag tänker också söka andra utbildningar i annan inriktning som förhoppningsvis leder till jobb.
Jag hoppas att min remiss till smärtrehabiliteringen tas på allvar. Jag hoppas primärvården jag ska till nästa vecka tar mig på allvar, men tillåt mig tvivla. Kontakt med psykoterapi känns svår. Jag vet inte var jag ska börja för det. Skicka remiss till psykiatrin? Varför kan inte FHV hjälpa mig med det…? Om inte remiss, så kanske en utlåtande från psykologen?
Jag har dessutom varit kontakt med psykiatrin tidigare, delvis p.g.a. detta, min PTSD. Det har gått rätt kasst. Första kliniken hade ingen bra psykolog (han skyllde alla övergrepp på mig) och sedan hade de ingen som kunde hjälpa mig när jag ville byta. Andra kliniken som fått remiss av första sa nej. Jag har därefter haft kontakt med en psykolog utanför psykiatrin som förvisso gav mig terapi, men samtidigt sa att hon inte hade kvalifikationer att hjälpa med så komplex PTSD som jag verkar ha. Hon tog kontakt med en tredje psykiatriklinik som sa nej. Och här står jag nu. Var vänder man sig när allmänna psykologer anser att psykiatrin ska hjälpa, och psykiatrin inte anser att det är tillräckligt med besvär? Det har dessutom gått +10 år sedan mitt trauma, och psykiatrin anser därmed inte att det är akut nog.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det känns som att jag måste ha en massa energi till allt det här för att få igång saker och hjälpa mig själv, men jag har ingen energi alls. Det stämmer verkligen med talesättet att när man är sjuk ska man verkligen vara sjuk, men samtidigt ska man vara fullt frisk för att orka rodda i allt.
Jag kommer antagligen få tips att ringa facket, men i ärlighetens namn har jag fått väldigt lite hjälp därifrån. Det är delvis mitt eget fel, för att jag inte vetat vad jag ska säga till dem och därför inte varit tillräckligt drivande. Men också deras fel för att de faktiskt inte varit stöttande de få gånger jag fått tag i dem, och de har varit svåra att få tag i. De har dessutom flertal gånger struntat i/glömt kontakta mig när jag bett om det, inte varit med på samtal t.ex. med FHV som vi kommit överens om, osv.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, jag känner mig bara massivt trött på allting och vill ha ett slut på de här hemska åren. Jag vill må bra igen och komma på rätsida med mitt liv.
För er som inte följt min dagbok har jag haft lång sjukhistorik hos min arbetsgivare för bl.a. trolig fibromyalgi, migrän och ångest/stress. Jag har varit sjukskriven i 2 år och har därefter gått tillbaka på heltid, men haft fortsatt väldigt hög sjukfrånvaro. Efter ytterligare 2 år med ingen förbättring kopplades företagshälsovården in för att göra en bedömning av min arbetsförmåga. Och deras bedömning har kommit nu och jag känner att jag är i kris. Rent kortfattat.
I och med min höga sjukfrånvaro har jag under flera månaders tid tänkt att det här kommer leda till uppsägning. Jag har försökt förbereda mig mentalt på det. Jag mår skitdåligt på mitt arbete, och vet inte vad jag kan göra för att förbättra läget. Min arbetsgivare står lika handfallen.
Jag har sökt andra jobb, men får sällan svar. Vilket har lett till att jag funderar på att studera istället.
Men i alla fall, förra året hade jag kontakt med företagshälsovården och hade samtal. Efter att ha läst deras bedömning nu känner jag mig smått lurad på konfekten. Läkaren var väldigt tydlig med att de var på min sida och att han under inga omständigheter kommer skriva en bedömning som gör det möjligt att arbetsgivaren kan säga upp mig. Han trodde inte ens att de kunde säga upp mig av personliga skäl.
Hans ord har gjort att jag gått in i någon slags hoppfullhet. En uppsägning kommer inte ske än, utan det kommer troligt bli mer rehabilitering. Kanske omplacering? Vi pratade mycket om det. Vi pratade även mycket om att de kunde erbjuda tjänster, komma ut och titta på arbetsplatsen. Osv.
Nu känner jag mig bara desperat istället. För bedömningen är, enligt mig, svart på vitt ett underlag för uppsägning. Läkarens bedömning är att ingen arbetsanpassning eller byte av miljö kommer förbättra läget. Det som skulle kunna förbättra sjukfrånvaron är om primärvården tar sitt ansvar, och då tror läkaren att förbättring kan ske inom ett år. Men samtidigt skriver han att han inte tror att primärvården kommer ta det här ansvaret.
Vidare kommer FHV inte hjälpa mig med remiss någonstans. Utan det är på mig att ta kontakt med primärvården, psykoterapi (?) och skicka remiss till smärtrehabilitering.
Jag känner bara att jag orkar inte och vet inte var jag ska ta vägen. Första tanken var att avliva katten och ta livet av mig själv, men jag har lugnat mig lite sedan dess. Men faktum kvarstår att mitt liv kraschar. Jag kommer att bli uppsagd. Jag har massor av skulder sedan jag blev sjukskriven och min ekonomi är således kass. Jag är ett jävla måndagsexemplar till människa som ingen vill ta i med tång. Jag är SÅ antisocial/introvert/blyg. Jag passar inte in i samhället. Jag har svårt att få jobb. Jag klarar uppenbart inte av att behålla de jobb jag får. Jag har inget studiehuvud och klarar inte logik, teknik eller matte alls, och med det försvinner massor av intressanta utbildningar/jobb.
Jag vet inte vad jag ska göra, var ska jag börja för att försöka fixa mitt liv?
En del av mig jobbar för att behålla viss hoppfullhet. Jag vill studera. Jag har blivit antagen till en kurs jag velat gå i flera månader (men som såklart ger ångest rent ekonomiskt) och som jag tänker att jag kan använda till att söka in till utbildning i ämnet. Jag tänker också söka andra utbildningar i annan inriktning som förhoppningsvis leder till jobb.
Jag hoppas att min remiss till smärtrehabiliteringen tas på allvar. Jag hoppas primärvården jag ska till nästa vecka tar mig på allvar, men tillåt mig tvivla. Kontakt med psykoterapi känns svår. Jag vet inte var jag ska börja för det. Skicka remiss till psykiatrin? Varför kan inte FHV hjälpa mig med det…? Om inte remiss, så kanske en utlåtande från psykologen?
Jag har dessutom varit kontakt med psykiatrin tidigare, delvis p.g.a. detta, min PTSD. Det har gått rätt kasst. Första kliniken hade ingen bra psykolog (han skyllde alla övergrepp på mig) och sedan hade de ingen som kunde hjälpa mig när jag ville byta. Andra kliniken som fått remiss av första sa nej. Jag har därefter haft kontakt med en psykolog utanför psykiatrin som förvisso gav mig terapi, men samtidigt sa att hon inte hade kvalifikationer att hjälpa med så komplex PTSD som jag verkar ha. Hon tog kontakt med en tredje psykiatriklinik som sa nej. Och här står jag nu. Var vänder man sig när allmänna psykologer anser att psykiatrin ska hjälpa, och psykiatrin inte anser att det är tillräckligt med besvär? Det har dessutom gått +10 år sedan mitt trauma, och psykiatrin anser därmed inte att det är akut nog.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Det känns som att jag måste ha en massa energi till allt det här för att få igång saker och hjälpa mig själv, men jag har ingen energi alls. Det stämmer verkligen med talesättet att när man är sjuk ska man verkligen vara sjuk, men samtidigt ska man vara fullt frisk för att orka rodda i allt.
Jag kommer antagligen få tips att ringa facket, men i ärlighetens namn har jag fått väldigt lite hjälp därifrån. Det är delvis mitt eget fel, för att jag inte vetat vad jag ska säga till dem och därför inte varit tillräckligt drivande. Men också deras fel för att de faktiskt inte varit stöttande de få gånger jag fått tag i dem, och de har varit svåra att få tag i. De har dessutom flertal gånger struntat i/glömt kontakta mig när jag bett om det, inte varit med på samtal t.ex. med FHV som vi kommit överens om, osv.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden, jag känner mig bara massivt trött på allting och vill ha ett slut på de här hemska åren. Jag vill må bra igen och komma på rätsida med mitt liv.
