Jag har cancer

Jag behöver bara skriva av mig lite.

Igår fick jag beskedet som jag på ett sätt vetat om redan sedan Lucia när jag undersöktes första gången. Jag har cancer. Jag är 31 år, nybliven mamma och har bröstcancer.

Jag trodde att jag var förberedd på beskedet. Jag hade redan sett diagnosen på 1177 och redan innan lagt ihop ett och ett, men att öppna dörrarna till hela den här apparaten har varit jobbig. Allas reaktioner när jag har berättat har varit överväldigande. Så mycket stöd och omtanke, men samtidigt många upprörda känslor.

Tårarna har runnit mer eller mindre konstant sedan igår. Det blev inte mycket sömn inatt. Jag har fått sömntabletter som jag ska prova ikväll och hoppas på att få sova. Ångesten, tårarna, tankarna är hemska när det är tyst.

Dottern. 8 månader, och min största skräck just nu är att inte överleva. Då kommer hon aldrig minnas mig. Jag får energi av hennes skratt, hennes bus och hennes leende. Allt känns så overkligt. Kommer jag missa mycket av hennes uppväxt och utveckling på grund av den här helvetessjukdomen? Kommer jag orka ta hand om henne?

Det är läskigt att inte veta hur allt kommer bli. På måndag är det uppstartsmöte på Onkologen. Cellgifter är anhalt 1. Om allt går enligt plan så blir det operation och strålning om kanske ett halvår.

Nyåret känns som allt annat än gott. 2022 kommer bli mitt jobbigaste år hittills.

 

[movi]

❤❤❤

 

[Marty]

Tack för all kärlek och allt ert stöd. Jag orkar inte svara er, men jag läser.

I fredags rann den första omgången med nya cellgifter och antikroppar in i blodet. Jag är trött och helgen har präglats av ett illamående som kommer och går. Jag vet att biverkningarna inte blir bättre av att vara passiv så idag tog jag mig ut på en ridtur i solen. Det var en lång uppförsbacke dit med illamående och lätt andnöd, men det var härligt att komma ut lite. Hästen har mer eller mindre vilat heltid sedan början av januari. Först hade jag planerat in 3 veckors vila, och lagom tills de veckorna var slut så blev jag dålig. Red några korta pass efter första tömningen av lungan, men vätskan kom snabbt tillbaka och få gjorde det ont. Idag gjorde det inte ont, men jag blir snabbt andfådd och orkar inte så mycket. Hästen är en uppblåst ballong och jag försöker lugnt pysa ut luften. Han håller sig på mattan men det spritter av energi i honom.

Ny vecka imorgon. På tisdag ska jag få en ny venport eftersom min togs ut i våras efter cellgifterna. På fredag är det mer cellgift som gäller. Det är tufft nu. Jag är otillräcklig som mamma och även dottern märker att jag är trött. Förut kom hon och gav mig sitt favoritgosedjur och stoppade om mig med en filt. Jag säger hela tiden att hon är för liten för att förstå, men vissa delar förstår hon helt klart.

Det var inte såhär det skulle bli.

 

[Islandshästryttare]

Följt din tråd i tysthet och inte skrivit innan. Men så fruktansvärt orättvist livet är @Marty inga ord räcker till heart

 

[TinyWiny]

Tack för all kärlek och allt ert stöd. Jag orkar inte svara er, men jag läser.

I fredags rann den första omgången med nya cellgifter och antikroppar in i blodet. Jag är trött och helgen har präglats av ett illamående som kommer och går. Jag vet att biverkningarna inte blir bättre av att vara passiv så idag tog jag mig ut på en ridtur i solen. Det var en lång uppförsbacke dit med illamående och lätt andnöd, men det var härligt att komma ut lite. Hästen har mer eller mindre vilat heltid sedan början av januari. Först hade jag planerat in 3 veckors vila, och lagom tills de veckorna var slut så blev jag dålig. Red några korta pass efter första tömningen av lungan, men vätskan kom snabbt tillbaka och få gjorde det ont. Idag gjorde det inte ont, men jag blir snabbt andfådd och orkar inte så mycket. Hästen är en uppblåst ballong och jag försöker lugnt pysa ut luften. Han håller sig på mattan men det spritter av energi i honom.

Ny vecka imorgon. På tisdag ska jag få en ny venport eftersom min togs ut i våras efter cellgifterna. På fredag är det mer cellgift som gäller. Det är tufft nu. Jag är otillräcklig som mamma och även dottern märker att jag är trött. Förut kom hon och gav mig sitt favoritgosedjur och stoppade om mig med en filt. Jag säger hela tiden att hon är för liten för att förstå, men vissa delar förstår hon helt klart.

Det var inte såhär det skulle bli.

Barn förstår så oändligt mycket mer än man tror

 

[MJLee]

Fuck cancer

 

[Scata]

Jag är otillräcklig som mamma och även dottern märker att jag är trött. Förut kom hon och gav mig sitt favoritgosedjur och stoppade om mig med en filt. Jag säger hela tiden att hon är för liten för att förstå, men vissa delar förstår hon helt klart.

Det var inte såhär det skulle bli.

Mitt hjärta brister och jag fulgrinar, inte för att det hjälper dig alls - men du berör så hårt med dina inlägg och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska gå vägen för dig
Du och din familj förtjänar inte detta!!



Fuck cancer-

 

[Reville]

Även jag har följt tråden i tysthet, men nu sitter jag här och läser med tårar rinnandes över kinderna. Jag hoppas SÅ att du kommer ta dig igenom detta
Cancer kan dra åt helvete.

 

[Galant]

Jag har också följt dig i tysthet. Orden fattas mig för det oändligt sorgliga som drabbat dig och din familj

 

[Crossline]

Hur mår du @Marty?
Tänker på dig!

 

[Marty]

På något sätt känns det som livet har lugnat sig lite. Sedan vätskan uppkom i lungan snurrade den här karusellen lite väl fort. Det var så otroligt mycket samtal, undersökningar, sjukhusvistelse och till slut drog behandlingen igång. Nu är jag snart två veckor in och nu kan jag bara veta av behandlingar och hoppas på att de gör vad de ska. Trippeldosen jag fick första veckan var tuff. Förra veckan var det enkeldos med en cellgift och biverkningarna av denna har varit väldigt snälla hittills. Jag drar i håret varje dag och inväntar att det ska lossna. Lever ibland på hoppet att allt kanske inte lossnar denna gång, men det är väldigt otroligt att det blir så.

På fredag är det enkeldos igen och det känns lugnare denna gång. Jag förlitar mig på att biverkningarna blir snälla denna vecka också. Sedan blir det trippeldos nästa vecka igen, så då är det bara att vänta på platt fall några dagar innan det vänder sakta uppåt igen.

Diagnosen känns fortfarande så overklig och jag har så svårt att förstå att jag är obotligt sjuk i cancer. Det stämmer inte. Någonstans tänker jag att de måste sett fel. Det är inte mig det gäller. Det har skett ett misstag. Det tar nog ett tag att ta in.

På fredag kväll ska jag iväg och träffa de tjejer jag lärt känna genom min samtalsgrupp. Jag gillar dessa tjejer enormt och ser dem som mina vänner. Vi är fem stycken. Idag skrev en av tjejerna att hon inte tänker komma, och inte längre vill ha kontakt med oss. Hon vill lägga cancern till handlingarna. För mig kommer ju cancern aldrig kunna läggas till handlingarna, men oavsett hade jag inte velat radera de personer jag lärt känna genom den här upplevelsen. Jag kan inte låta bli att ta det lite personligt. Jag känner mig förminskad till att bara vara ett verktyg för henne att ta sig genom ”cancerresan”. Vi har delat så mycket i denna grupp. Vi har gråtit ihop. Vi har skrattat. Vi har kämpat. Vi har delat våra innersta tankar med varann. Mig har det berört, men för henne måste det ju varit något annat. Jag beundrar henne förvisso för att hon bara tänker på vad som är bra för henne och hennes mående, men också besviken. Oavsett ser jag fram emot att träffa de andra. Jag är glad att de blivit en del av mitt liv.

 

[Kilauea]

På något sätt känns det som livet har lugnat sig lite. Sedan vätskan uppkom i lungan snurrade den här karusellen lite väl fort. Det var så otroligt mycket samtal, undersökningar, sjukhusvistelse och till slut drog behandlingen igång. Nu är jag snart två veckor in och nu kan jag bara veta av behandlingar och hoppas på att de gör vad de ska. Trippeldosen jag fick första veckan var tuff. Förra veckan var det enkeldos med en cellgift och biverkningarna av denna har varit väldigt snälla hittills. Jag drar i håret varje dag och inväntar att det ska lossna. Lever ibland på hoppet att allt kanske inte lossnar denna gång, men det är väldigt otroligt att det blir så.

På fredag är det enkeldos igen och det känns lugnare denna gång. Jag förlitar mig på att biverkningarna blir snälla denna vecka också. Sedan blir det trippeldos nästa vecka igen, så då är det bara att vänta på platt fall några dagar innan det vänder sakta uppåt igen.

Diagnosen känns fortfarande så overklig och jag har så svårt att förstå att jag är obotligt sjuk i cancer. Det stämmer inte. Någonstans tänker jag att de måste sett fel. Det är inte mig det gäller. Det har skett ett misstag. Det tar nog ett tag att ta in.

På fredag kväll ska jag iväg och träffa de tjejer jag lärt känna genom min samtalsgrupp. Jag gillar dessa tjejer enormt och ser dem som mina vänner. Vi är fem stycken. Idag skrev en av tjejerna att hon inte tänker komma, och inte längre vill ha kontakt med oss. Hon vill lägga cancern till handlingarna. För mig kommer ju cancern aldrig kunna läggas till handlingarna, men oavsett hade jag inte velat radera de personer jag lärt känna genom den här upplevelsen. Jag kan inte låta bli att ta det lite personligt. Jag känner mig förminskad till att bara vara ett verktyg för henne att ta sig genom ”cancerresan”. Vi har delat så mycket i denna grupp. Vi har gråtit ihop. Vi har skrattat. Vi har kämpat. Vi har delat våra innersta tankar med varann. Mig har det berört, men för henne måste det ju varit något annat. Jag beundrar henne förvisso för att hon bara tänker på vad som är bra för henne och hennes mående, men också besviken. Oavsett ser jag fram emot att träffa de andra. Jag är glad att de blivit en del av mitt liv.

Det måste vara skönt att kunna ha några som kan relatera till det man går igenom.

Hoppas ni får trevligt på fredag

 

[Marty]

Förra fredagen skulle jag åter igen ha fått trippeldos, men mina vita blodkroppar satte stopp igen. Jag kände mig så besviken på att min kropp inte orkar. Kroppen måste orka, det bara är så. De vita var då nere på 1,4 och det krävs minst 2,5 för att få behandling. Läkarna ville inte skjuta på behandlingen mer än nödvändigt så planen blev att komma in i måndags och få immunterapin, och då ta nya prover akut som analyserades under tiden.

På något magiskt vis hade de vita ökat till 2,9 så i måndags blev det en rejäl omgång för kroppen. Den här gången fick jag också en spruta som ska boosta de vita. Min läkare sa till mig innan allt drog igång att jag skulle ha den, men den infon hamnade mellan stolarna när hon var på semester så därför fick jag inte den första omgången. Jag hoppas sprutan är tillräcklig för att undvika fler inställda behandlingar.

Veckan har präglats av biverkningarna. Igår var jag så trött på illamåendet så det kändes som jag bara ville ge upp. Det kändes inte värt det om jag ska må så illa. Man överväger alternativen, men alternativen är inget alternativ. Jag måste bita ihop för att vinna mer tid. Idag har det känts bättre. Ont i magen och väldigt matt, men jag börjar ändå se ljuset i den här tunneln igen.

Håret rasar, och varje hårstrå jag drar loss gör ont i mig. Jag trodde inte det skulle kännas så jobbigt att tappa håret igen, men det känns verkligen som ett bevis på att jag förlorat. Jag måste snart raka av det, men än så länge ser det ok ut. Jag har ju mer hår än en shetlandsponny normalt så nu är det tunt men ändå respektabelt. Det är nog dock en fråga om dagar innan jag mer får samma look som en gubbe med överkamning på skallen.

Jag försöker tvinga mig upp på hästryggen. Där känner jag mig mindre sjuk, och jag samlar lite energi. Vissa dagar går det bra. Andra dagar orkar jag bara klappa på honom i hagen. Det får vara så.

Dottern har blivit extremt pappig och jag sörjer att hon inte längre väljer mig som nummer ett. Det blev så efter att jag låg mycket inne på sjukhuset i februari. Ibland får jag knappt peta på henne. Jag är så rädd för att dö från henne, och att jag inte fått all tid jag kunnat med henne. Det är egentligen positivt att pappa är favoriten med tanke på att jag inte orkar alla dagar, men efter att ha varit nummer ett i snart två år så smärtar det när hon inte vill ta emot min tröst. Jag kan ju inte säga till henne att jag kanske snart dör så att hon måste passa på att vara med mig. Hon är för liten.

Jag har fått tid för nästa röntgen. 2 maj ska jag på skiktröntgen och efter det kan jag äntligen få svar på om behandlingen verkar fungera eller inte. Något har väl hänt i alla fall. Den lilla knölen jag känt känns knappt längre, och lymfkörtlarna som smärtat vid halsen känner jag inte heller längre. Jag vet ju dock inte hur det ser ut i övrigt. Jag vet ju att behandlingarna inte kan bota mig, men jag hoppas att de dunkar på cancern värre än de dunkar på mig. Jag är minsann inte kaxig när giftet jobbar i kroppen.

 

[Eurydome]

Stor kram!

 

[Marty]

Förra året satte jag mitt liv på paus för cancerbehandlingen. 2022 skulle vara ett gupp på vägen i mitt liv och snart skulle jag vara ute på motorvägen igen. det blev ingen motorväg, och nu när min diagnos ser annorlunda ut måste jag lära mig att leva annorlunda. Jag kan inte sätta mitt liv på paus, för i sämsta fall kanske detta är det bästa jag får av livet innan det är slut. Jag har därför försökt fortsätta leva. Fortsatt planera saker, även fast det ofta tar emot. Inte nog med att det är kämpigt psykiskt att tänka framåt, så har min kropp inte hjälpt till. Mina blodvärden har fortsatt att krångla vilket har gjort att jag inte kan planera något, inte ens en vecka framåt. De har skjutit på behandlingar, ställt in behandlingar och till slut förra veckan så pausade de hela min behandlingsplan.

En pausad behandling såg jag som ett extremt stort nederlag och det blev väldigt jobbigt psykiskt att få det beskedet. Det kändes som ett steg närmre graven. Jag har ändå haft en känsla av att behandlingen fungerat, så att behöva bryta redan nu pga några dåliga blodvärden gjorde mig otroligt ledsen, arg och besviken.

Idag fick jag besked om min nya behandlingsplan. De byter inte läkemedel vilket är skönt, men de delar upp dosen för den starka cellgiften på två omgångar och sänker dosen på den andra till 80%. Det känns lite motigt men förhoppningsvis klarar jag den behandlingen bättre. Får även en annan benmärgsboost som jag då kan få efter varje veckovis behandling.

Igår vad jag sambon om hjälp att raka av merparten av mitt hår. Jag hade tappat så mycket nu så jag började känna mig som Donald Trump. Nu har jag rakat sidorna helt och har bara håret uppe på skalpen kvar. Fick lite militärfrilla känner jag själv, men jag fick mycket beröm om hur jag såg ut idag på jobbet. Resten av håret ryker nog också snart, men det känns skönt att avvakta lite till på riktiga cancer-looken. Håret som är kvar är ju också väldigt tunt, men den här frisyren duger.

 

[Hedinn]

Tänker på dig @Marty och hoppas att du och familjen mår okej.

 

[TeamLundVer]

 

[Crossline]

 

[Eurydome]

Jag tänker på dig Marty och undrar hur du har det.

 

[Reville]

Jag tänker också på dig. Men känn dig inte pressad att behöva svara, ville bara att du ska veta.

 

[Tualma]

Vill också att du ska veta att du finns I mina tankar, @Marty.