Men inte fan har jag en tidsmaskin
Går upp går ut borstar tänder hår åker spårvagn FLYR
In i det som andra redan tänkt
Fy fan vad skönt
Inte ensam
Men sen tvingas ut i verkligheten och samma repliker vecka efter vecka, år efter år
Och kämpa för att inte förlora förståndet (det lilla som finns kvar).
Min pappas mormor var lobotomerad, en elak kvinna, kanske var det därför farmor blev som hon blev. Allting blir som det blir och jag är inte determinist, eller är jag det? Är min halvfärdiga själ på sin vilsna resa ens i närheten av någon slags självutveckling? Eller saknar jag modet? Är jag för präglad av sorgen skammen skulden, för att liksom komma framåt?
Jag tycker inte att livet är meningslöst, tvärtom! Jag är en sån som kan gå runt en halv dag och vara lycklig för att jag fick äta en riktigt god clementin. Med andra ord, jag har rätt modesta krav. Problemet är att jag vill så jävla mycket med mitt enda futtiga lilla liv. Alldeles för mycket, och det gör mig nedslagen att inte ens hälften blir gjort. Och ska vi liksom in och peta var det verkligen skaver, då vill jag inte alls. Att komma dit, till någon slags acceptans, som inte är färgad av sorg, ånger eller bitterhet är Så Svårt. Kanske omöjligt? Kanske är jag en känslomässig krympling, dömd att kravla i min egen självömkan och mitt eget självförakt.
Ibland har jag ändå råd att kosta på mig att garva åt min egen ofullkomlighet, men det känns som att dom dagarna bara blir färre och färre. It's gonna be a looooong winter ya'll... Hade verkligen, verkligen behövt få se Lil' Kim och Broder Daniel.
Går upp går ut borstar tänder hår åker spårvagn FLYR
In i det som andra redan tänkt
Fy fan vad skönt
Inte ensam
Men sen tvingas ut i verkligheten och samma repliker vecka efter vecka, år efter år
Och kämpa för att inte förlora förståndet (det lilla som finns kvar).
Min pappas mormor var lobotomerad, en elak kvinna, kanske var det därför farmor blev som hon blev. Allting blir som det blir och jag är inte determinist, eller är jag det? Är min halvfärdiga själ på sin vilsna resa ens i närheten av någon slags självutveckling? Eller saknar jag modet? Är jag för präglad av sorgen skammen skulden, för att liksom komma framåt?
Jag tycker inte att livet är meningslöst, tvärtom! Jag är en sån som kan gå runt en halv dag och vara lycklig för att jag fick äta en riktigt god clementin. Med andra ord, jag har rätt modesta krav. Problemet är att jag vill så jävla mycket med mitt enda futtiga lilla liv. Alldeles för mycket, och det gör mig nedslagen att inte ens hälften blir gjort. Och ska vi liksom in och peta var det verkligen skaver, då vill jag inte alls. Att komma dit, till någon slags acceptans, som inte är färgad av sorg, ånger eller bitterhet är Så Svårt. Kanske omöjligt? Kanske är jag en känslomässig krympling, dömd att kravla i min egen självömkan och mitt eget självförakt.
Ibland har jag ändå råd att kosta på mig att garva åt min egen ofullkomlighet, men det känns som att dom dagarna bara blir färre och färre. It's gonna be a looooong winter ya'll... Hade verkligen, verkligen behövt få se Lil' Kim och Broder Daniel.
