IrpaSnirpa
Trådstartare
Nu har jag haft ett nervöstsammanbrott i över en timme, lyckades äntligen bli lugnad av min närmaste väninna.
Jag har vart på vårdcentralen idag, BM misstänkte karpal-tunell syndrom när jag var där i onsdags. Jag fick snabbt en tid på VC, vilket var bra. Enda negativa var att jag blev tvungen att ta ledigt, vilket resulterade i att jag bytte från morgontur till kvällstur, börjar alltså jobba kl 16 idag.
Nu är det i alla fall konstaterat att det är karpal-tunell jag har, men lite fel ändå, enligt läkaren är det vanligast att det kommer i tumme, pekfinger och långfingret, men jag har problem med lillfinger och ringfinger, vänster är värst. Tummarna gör ont när jag använder dem. Men det är överkomligt.
Läkaren pratade om operation direkt, vilket jag absolut inte vill då jag inte klarar av att bli sjukskriven nu, då ville hon istället sjukskriva mig 50% och låta mig ha stöd även dagtid, operationen kan tas efter graviditeten om problemen kvarstår (vilket hon tror att de skall göra). Ja, de första tre veckorna kan jag tänka mig en operation då, för då är sambon ändå hemma.
Så nu sitter jag och väntar på att dom skall ringa och meddela mig om jag skall tillbaka till VC för att träffa arbetsterapeften och få stödskenorna eller om jag blir tvungen att ta mig till Ortopediska kliniken eller vad det nu hette. Här i Västerås är det Power Meet, dvs omöjligt att ta sig fram med bil, min sambo är i Italien, jag orkar inte åka bussen runt halva Västerås, inte för att jag är lat utan för att det är jobbigt psykiskt med mååååånga människor runt mig i nuläget. Känner mig för sårbar och ynklig (jag är inte liten och mesig i vanliga fall) och är rädd för ytterligare ett utbrott då jag bara står och lipar, kan liksom inte hålla tillbaka det.
Jag har fått order om att absolut inte anstränga händerna i onödan, de skall masseras när domningarna kommer och jag skall röra på dem försiktigt, men inget ansträngande.
Skenorna skall jag ha nattetid och sen en annan sorts skena under dagen eftersom jag vill fortsätta arbeta, men jag vill helst inte att mina arbetskamrater skall veta att jag har problem med händerna, jag har chansen att få längre anställning samt fortsättning efter graviditeten, den chansen vill jag inte sumpa om det nu är möjligt för mig att fortsätta arbeta, och det bästa av allt vore ju att ha en lite säker framtid när mammaledigheten är slut.
Jag är jättelycklig över min bebis i magen, och nu när den sparkar och har sig så är det underbart, på kvällarna (nu när sambon är borta) så går "VI" och lägger oss, även om den är inne i magen så är jag ju inte ensam, den följer ju med mig överallt. Allt handlar om vad som är bäst för bebisen.
Tyvärr vill jag inte vara gravid, nu säger jag emot mig själv ja. Men det är jobbigt, jag har först mått väldigt illa i 14 veckor, sen fick jag vatten i kroppen och blodtrycket sköt ifrån, och nu detta. Hela tiden är det något. Vilket är stressande för mig och för bebisen, när jag arbetar tänker jag inte så mycket på allt som hänt, utan då har jag mitt jobb att koncentera mig på, och alla gamlingar är underbara, jag älskar verkligen det jobbet och är så glad att de vågade ta chansen att anställa mig trots att jag då var i vecka 21.
Tack ni som orkat läsa, jag vet att jag är gnällig och inte tar tag i saker, men det är ansträngande att gå från att vara HELT frisk till att vara snäppet från sjukskrivning, det är en omställning, att jag dessutom gått upp 30 kg under graviditeten och fått en streckkod till mage är också något som bidrar. Min sambo får absolut inte se mig naken, och inte heller röra mig, bara magen om han skulle få för sig att vilja känna på bebisen..
Kan tilllägga att jag är i vecka 25 nu och har en riktig vildbatting i magen..
/A
Jag har vart på vårdcentralen idag, BM misstänkte karpal-tunell syndrom när jag var där i onsdags. Jag fick snabbt en tid på VC, vilket var bra. Enda negativa var att jag blev tvungen att ta ledigt, vilket resulterade i att jag bytte från morgontur till kvällstur, börjar alltså jobba kl 16 idag.
Nu är det i alla fall konstaterat att det är karpal-tunell jag har, men lite fel ändå, enligt läkaren är det vanligast att det kommer i tumme, pekfinger och långfingret, men jag har problem med lillfinger och ringfinger, vänster är värst. Tummarna gör ont när jag använder dem. Men det är överkomligt.
Läkaren pratade om operation direkt, vilket jag absolut inte vill då jag inte klarar av att bli sjukskriven nu, då ville hon istället sjukskriva mig 50% och låta mig ha stöd även dagtid, operationen kan tas efter graviditeten om problemen kvarstår (vilket hon tror att de skall göra). Ja, de första tre veckorna kan jag tänka mig en operation då, för då är sambon ändå hemma.
Så nu sitter jag och väntar på att dom skall ringa och meddela mig om jag skall tillbaka till VC för att träffa arbetsterapeften och få stödskenorna eller om jag blir tvungen att ta mig till Ortopediska kliniken eller vad det nu hette. Här i Västerås är det Power Meet, dvs omöjligt att ta sig fram med bil, min sambo är i Italien, jag orkar inte åka bussen runt halva Västerås, inte för att jag är lat utan för att det är jobbigt psykiskt med mååååånga människor runt mig i nuläget. Känner mig för sårbar och ynklig (jag är inte liten och mesig i vanliga fall) och är rädd för ytterligare ett utbrott då jag bara står och lipar, kan liksom inte hålla tillbaka det.
Jag har fått order om att absolut inte anstränga händerna i onödan, de skall masseras när domningarna kommer och jag skall röra på dem försiktigt, men inget ansträngande.
Skenorna skall jag ha nattetid och sen en annan sorts skena under dagen eftersom jag vill fortsätta arbeta, men jag vill helst inte att mina arbetskamrater skall veta att jag har problem med händerna, jag har chansen att få längre anställning samt fortsättning efter graviditeten, den chansen vill jag inte sumpa om det nu är möjligt för mig att fortsätta arbeta, och det bästa av allt vore ju att ha en lite säker framtid när mammaledigheten är slut.
Jag är jättelycklig över min bebis i magen, och nu när den sparkar och har sig så är det underbart, på kvällarna (nu när sambon är borta) så går "VI" och lägger oss, även om den är inne i magen så är jag ju inte ensam, den följer ju med mig överallt. Allt handlar om vad som är bäst för bebisen.
Tyvärr vill jag inte vara gravid, nu säger jag emot mig själv ja. Men det är jobbigt, jag har först mått väldigt illa i 14 veckor, sen fick jag vatten i kroppen och blodtrycket sköt ifrån, och nu detta. Hela tiden är det något. Vilket är stressande för mig och för bebisen, när jag arbetar tänker jag inte så mycket på allt som hänt, utan då har jag mitt jobb att koncentera mig på, och alla gamlingar är underbara, jag älskar verkligen det jobbet och är så glad att de vågade ta chansen att anställa mig trots att jag då var i vecka 21.
Tack ni som orkat läsa, jag vet att jag är gnällig och inte tar tag i saker, men det är ansträngande att gå från att vara HELT frisk till att vara snäppet från sjukskrivning, det är en omställning, att jag dessutom gått upp 30 kg under graviditeten och fått en streckkod till mage är också något som bidrar. Min sambo får absolut inte se mig naken, och inte heller röra mig, bara magen om han skulle få för sig att vilja känna på bebisen..
Kan tilllägga att jag är i vecka 25 nu och har en riktig vildbatting i magen..
/A
