- Svar: 3
- Visningar: 713
Den här PTSDn är snart ett minne blott. Det är så fantastiskt på så många sätt. Lite halvjobbigt att jag är i en "lära känna mitt nya jag" fas. Hajar liksom till lite varje gång jag gör något jag inte klarat av förut.
Något som är ännu mer fantastiskt är att terapin inte bara hjälpt mot det min bror gjort mot mig och min mamma utan den har även spridit sig till andra saker jag tyckt varit väldigt jobbiga.
Det här med att inte vara rädd längre och njuta av livet är underbart och befriande. Att skita fullständigt i vad människor ska tycka eller tycker om mig, att inte ta allt människor säger till mig i form av kritik så hårt är underbart. Har alltid blivit väldigt låg när människor kritiserat mig eller vill komma med välmenade råd. Oftast har jag aldrig bett om kritik eller råd heller så det har aldrig varit något jag velat ha. Att be om hjälp har varit svårt pga rädslan för vad människor ska tycka.
Nu till saken jag skulle komma till.
Jag har inte varit hos tandläkaren på 13 år pga rädsla för allt som har med tandläkare att göra. En rejäl fobi som alltid fick mig kallsvettig nät jag var yngre. Sen så började min mor fixa sina tänder och jag hängde på som stöd. En form av terapi faktiskt. Sist hon var där tänkte jag, äh what the hell, jag bokar en tid för koll. Så idag var jag där. Visst var det jobbigt, ovant och sådär men rädd eller kallsvettig. Nix. Fina tänder hade jag också förutom två trasiga lagningar som jag visste om och lite tandsten. Tandläkaren var kanon, hade mycket tålamod och tyckte jag var grymt duktig.
När jag var klar gick jag därifrån stolt som en tupp, tog mig en latte och en paj med världens godaste sallad och bara mös, något som också var ett problem att göra förut.
Hela mitt tankesätt har ändrats, jag säger aldrig nuförtiden att jag inte klarar något. Jag klarar fan av allt jag känner att jag vill klara av. Jag överlevde ju en farlig bror och PTSD. Jag är grym, så jävla bra!
Något som är ännu mer fantastiskt är att terapin inte bara hjälpt mot det min bror gjort mot mig och min mamma utan den har även spridit sig till andra saker jag tyckt varit väldigt jobbiga.
Det här med att inte vara rädd längre och njuta av livet är underbart och befriande. Att skita fullständigt i vad människor ska tycka eller tycker om mig, att inte ta allt människor säger till mig i form av kritik så hårt är underbart. Har alltid blivit väldigt låg när människor kritiserat mig eller vill komma med välmenade råd. Oftast har jag aldrig bett om kritik eller råd heller så det har aldrig varit något jag velat ha. Att be om hjälp har varit svårt pga rädslan för vad människor ska tycka.
Nu till saken jag skulle komma till.
Jag har inte varit hos tandläkaren på 13 år pga rädsla för allt som har med tandläkare att göra. En rejäl fobi som alltid fick mig kallsvettig nät jag var yngre. Sen så började min mor fixa sina tänder och jag hängde på som stöd. En form av terapi faktiskt. Sist hon var där tänkte jag, äh what the hell, jag bokar en tid för koll. Så idag var jag där. Visst var det jobbigt, ovant och sådär men rädd eller kallsvettig. Nix. Fina tänder hade jag också förutom två trasiga lagningar som jag visste om och lite tandsten. Tandläkaren var kanon, hade mycket tålamod och tyckte jag var grymt duktig.
När jag var klar gick jag därifrån stolt som en tupp, tog mig en latte och en paj med världens godaste sallad och bara mös, något som också var ett problem att göra förut.
Hela mitt tankesätt har ändrats, jag säger aldrig nuförtiden att jag inte klarar något. Jag klarar fan av allt jag känner att jag vill klara av. Jag överlevde ju en farlig bror och PTSD. Jag är grym, så jävla bra!
