IQ-test, mensa etc...

[fio]

Det testet är helt värdelöst. Gör inte sådana tester.

Jag tycker det är jätteintressant med IQ.
Jag har hela min skolgång känt mig annorlunda och det fick inte sin förklaring förrän jag senare fick reda på min iq. Det förklarar varför jag inte alltid förstår mig på andra människor eller framför allt inte förstår hur de inte kan förstå, i mitt tycke simpla, sammanhang. Jag förstår nu varför jag tycker det är så jobbigt att umgås med människor och varför det tar enorm energi.
Det har dock även vissa nackdelar som att ha en hjärna som är konstant på högvarv och konstant ser mönster och sammanhang i exakt allt.

Vad menar du, du är ju supersocial

 

[Tranan]

Varför skulle du undvika Mensa? En kompis gjorde testet för skojs skull och är medlem. Själv har jag inte orkat pallra mig iväg men lyckas bra på testerna som finns tillgängliga på nätet.

Om din kompis gillar mensa så är det bra, det var inget för mig.

 

[Problematisk]

Jag har "bevisat" hög IQ (alltså andra tester än gratis onlinetester) och är "skolsmart", men har aldrig sett nån poäng med det. Har fortfarande svårt med det sociala, fick aldrig lära mig vettiga studietekniker i skolan eftersom jag var "smart nog" att klara skolan ändå så högskolestudier blev för jobbigt eftersom jag tagit mig igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig plugga.
Att ha hög IQ är alltså inte värt ett dugg för mig, jag skulle hellre vara "normalsmart och normalkorkad" men kunna sociala koder, ha lärt mig plugga och vara (mer) lycklig

 

[Migo]

Jag har "bevisat" hög IQ (alltså andra tester än gratis onlinetester) och är "skolsmart", men har aldrig sett nån poäng med det. Har fortfarande svårt med det sociala, fick aldrig lära mig vettiga studietekniker i skolan eftersom jag var "smart nog" att klara skolan ändå så högskolestudier blev för jobbigt eftersom jag tagit mig igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig plugga.
Att ha hög IQ är alltså inte värt ett dugg för mig, jag skulle hellre vara "normalsmart och normalkorkad" men kunna sociala koder, ha lärt mig plugga och vara (mer) lycklig

Typ så. Eller ja, jag sörjer lite att det "på min tid" inte pratades om särbegåvning så jag kunde få hjälp. Istället har jag totalt raserat allt hopp om vidare studier, ägnade skoltiden åt depressioner och är rätt dysfunktionell på områden som hade varit skönt att få stöd inom.

Skulle inte vilja ha en annan hjärna ❤

 

[Kilauea]

Fast att vara tanlanglos i matte, I arithmethic, innebar inte mer an att man ar talanglos i de fyra raknesatten. Att kunna matematik ar att kunna se logicen och monster och forsta samanhangen, vilket ar tva vitt skilda saker.
Bade jag och mina soner (de ar data ingenjorer, och en data architect) ar helt vardelosa pa arithmethic, men har latt att forsta sambanden och hur matematiska begrepp hanger ihop. Da varken jag eller sonerna har latt for att memorisera kan inte nagon av oss rabbla multiplications tabeller, men det har inte med den matematiska formagan att gora.

Jag lyckas bra på IQ-test, men kan inte förstå logik i matte.

 

[Narcissa]

Vad menar du, du är ju supersocial

Jag är extrovert introvert. Jag kan alltså vara extremt social men jag blir ohyggligt trött. Bäst mår jag på gården med mina djur.

 

[hastflicka]

Jag lyckas bra på IQ-test, men kan inte förstå logik i matte.

Det talar nog mest om IQ testerna du gjort. De jag talar om tar minst 3 (om jag inte missminner mig) dagar for lite aldre elever som kan kora hela dagar ... de yngre tar det langre tid for da deras "attention span" minst sagt kan vara rudimentart.
De tester jag sett som larare, samma som mina barn gjort, visar klart var begavning eller "obegavning" finns. Om man har battre sprak forstaelse eller matte, Om man lar sig via horsel, syn, eller "kinetic" och hur det samarbetar. De testerna ger helt enkelt en mycket bra insyn i personen's inlarnings stil och var focus i undervisning borde ligga.
Som larare var det guld nar jag fick testresultat. Det handlade ju oftast om en elev som man redan insag att man hade problem att na fram till ... Jag kunde alltsa vinkla min undervisning for dessa elever till vad de kunde absorbera utan att behova gora vald pa sig sjalva.

 

[_Taggis_]

Da varken jag eller sonerna har latt for att memorisera kan inte nagon av oss rabbla multiplications tabeller, men det har inte med den matematiska formagan att gora.

Intressant att en gått mer än en decennium i skolan och aldrig hört nåt om det. Bara hört att "detta ska du kunna", att hela ens familj lärt sig andra uträkningsmodeller än de jag fick lära mig i skolan gjorde inte direkt att hjälpen hemifrån var stor, tex liggande stolen kontra kortdivision.
När jag gick i Åk6 var jag fortfarande dålig på matte, hade aldrig lärt mig multiplikationstabellen utantill så jag fick som "sommarläxa" att kunna den utantill innan jag skulle börja Åk7. Lyckades jag? Nej, om en inte lärt sig det på alla år med lärarledd matteundervisning så inte fan lärde jag mig den på egen hand på ett sommarlov
Däremot hade fröken sagt att om jag inte kunde den till sjuan skulle jag aldrig hänga med på högstadiet. Samma sak på högstadiet, om jag inte kunde matten skulle jag aldrig hänga med på gymnasiet. Skulle tro att det snarare gjorde att jag gav upp och slutade ta in undervisningen (det var ju ändå ingen ide för jag kunde ju inte steget innan det vi gjorde). Skulle misstänka att det är en mental spärr, för bevisligen har jag inga problem att lära mig kemi, fysik och annat naturvetenskapligt (på basnivå ska tilläggas, då matteproblematiken satt stopp för mer djupgående studier i naturvetenskapliga ämnen). Vilket också skulle vara helt omöjligt enligt mina lärare, då jag inte kunde räkna.

En annan sak jag stört ihjäl mig på är påståendet att matematik är den högsta formen av filosofi. Intressant, då jag knappt klarade Matte A men har MVG i samtliga filosofikurser jag läst (trots att filosofistudier skulle vara bortkastad för mig pga matteproblemen)

 

[tara]

.....

En annan sak jag stört ihjäl mig på är påståendet att matematik är den högsta formen av filosofi. Intressant, då jag knappt klarade Matte A men har MVG i samtliga filosofikurser jag läst (trots att filosofistudier skulle vara bortkastad för mig pga matteproblemen)

Jag ser matematik som ett lättare sätt att lära sig metoder. Har du ett metodiskt tillvägagångssätt i livet allmänt så bör livet underlättas. Samhället bygger mycket på metoder. Det går att lära sig metoder från samhällsvetenskapliga ämnen också men då har man nästan alltid fler osäkra parametrar, Vilket gör det svårare.

Filosofi är väl så många grenar och logiken är väl en? Enligt Wikipedia. Upplys mig gärna

 

[MiniLi]

Intressant att en gått mer än en decennium i skolan och aldrig hört nåt om det. Bara hört att "detta ska du kunna", att hela ens familj lärt sig andra uträkningsmodeller än de jag fick lära mig i skolan gjorde inte direkt att hjälpen hemifrån var stor, tex liggande stolen kontra kortdivision.
När jag gick i Åk6 var jag fortfarande dålig på matte, hade aldrig lärt mig multiplikationstabellen utantill så jag fick som "sommarläxa" att kunna den utantill innan jag skulle börja Åk7. Lyckades jag? Nej, om en inte lärt sig det på alla år med lärarledd matteundervisning så inte fan lärde jag mig den på egen hand på ett sommarlov
Däremot hade fröken sagt att om jag inte kunde den till sjuan skulle jag aldrig hänga med på högstadiet. Samma sak på högstadiet, om jag inte kunde matten skulle jag aldrig hänga med på gymnasiet. Skulle tro att det snarare gjorde att jag gav upp och slutade ta in undervisningen (det var ju ändå ingen ide för jag kunde ju inte steget innan det vi gjorde). Skulle misstänka att det är en mental spärr, för bevisligen har jag inga problem att lära mig kemi, fysik och annat naturvetenskapligt (på basnivå ska tilläggas, då matteproblematiken satt stopp för mer djupgående studier i naturvetenskapliga ämnen). Vilket också skulle vara helt omöjligt enligt mina lärare, då jag inte kunde räkna.

En annan sak jag stört ihjäl mig på är påståendet att matematik är den högsta formen av filosofi. Intressant, då jag knappt klarade Matte A men har MVG i samtliga filosofikurser jag läst (trots att filosofistudier skulle vara bortkastad för mig pga matteproblemen)

Jag har aldrig lärt mig multiplikationstabellen utantill heller.. Men jag har väldigt svårt att memorera siffror överlag.
Har också någon slags fobi för matte. Idag märks det framförallt när jag håller på med statistik, tycker det är jättejobbigt när statistiken presenteras som formler. Zoonar bara ut då.

 

[MiniLi]

Jag ser matematik som ett lättare sätt att lära sig metoder. Har du ett metodiskt tillvägagångssätt i livet allmänt så bör livet underlättas. Samhället bygger mycket på metoder. Det går att lära sig metoder från samhällsvetenskapliga ämnen också men då har man nästan alltid fler osäkra parametrar, Vilket gör det svårare.

Filosofi är väl så många grenar och logiken är väl en? Enligt Wikipedia. Upplys mig gärna

Är inte ett problem att ”matematik” är ganska olika saker egentligen? Grundläggande matte är inte så mycket logik, det är att kunna siffror utantill och använda sig av olika regler som man inte behöver förstå.
Jag har aldrig läst mer avancerad matte men jag tänker mig att logiken kommer in först på mer avancerad nivå?

 

[cirkus]

Intressant att en gått mer än en decennium i skolan och aldrig hört nåt om det. Bara hört att "detta ska du kunna", att hela ens familj lärt sig andra uträkningsmodeller än de jag fick lära mig i skolan gjorde inte direkt att hjälpen hemifrån var stor, tex liggande stolen kontra kortdivision.
När jag gick i Åk6 var jag fortfarande dålig på matte, hade aldrig lärt mig multiplikationstabellen utantill så jag fick som "sommarläxa" att kunna den utantill innan jag skulle börja Åk7. Lyckades jag? Nej, om en inte lärt sig det på alla år med lärarledd matteundervisning så inte fan lärde jag mig den på egen hand på ett sommarlov
Däremot hade fröken sagt att om jag inte kunde den till sjuan skulle jag aldrig hänga med på högstadiet. Samma sak på högstadiet, om jag inte kunde matten skulle jag aldrig hänga med på gymnasiet. Skulle tro att det snarare gjorde att jag gav upp och slutade ta in undervisningen (det var ju ändå ingen ide för jag kunde ju inte steget innan det vi gjorde). Skulle misstänka att det är en mental spärr, för bevisligen har jag inga problem att lära mig kemi, fysik och annat naturvetenskapligt (på basnivå ska tilläggas, då matteproblematiken satt stopp för mer djupgående studier i naturvetenskapliga ämnen). Vilket också skulle vara helt omöjligt enligt mina lärare, då jag inte kunde räkna.

En annan sak jag stört ihjäl mig på är påståendet att matematik är den högsta formen av filosofi. Intressant, då jag knappt klarade Matte A men har MVG i samtliga filosofikurser jag läst (trots att filosofistudier skulle vara bortkastad för mig pga matteproblemen)

Men dynga vilka trista lärare.

Mitt ena barn hade problem med att lära sig tex multiplikationstabellerna - när hon gick i tredje klass diskuterade jag (som orolig morsa) om ungen kanske borde gå om - hennes lärare "Äsch - alla blir inte matteproffesorer och hon kommer klara sig ändå" I femman skrev hon godkänd på nationella prov och nian gick hon ut med bra betyg i matte. Hon fattade tänket hela tiden, men just att memorera sånt var hon helt omotiverad till och uppenbarligen behövdes det inte heller

 

[TeamLundVer]

Jag har "bevisat" hög IQ (alltså andra tester än gratis onlinetester) och är "skolsmart", men har aldrig sett nån poäng med det. Har fortfarande svårt med det sociala, fick aldrig lära mig vettiga studietekniker i skolan eftersom jag var "smart nog" att klara skolan ändå så högskolestudier blev för jobbigt eftersom jag tagit mig igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig plugga.
Att ha hög IQ är alltså inte värt ett dugg för mig, jag skulle hellre vara "normalsmart och normalkorkad" men kunna sociala koder, ha lärt mig plugga och vara (mer) lycklig

+1 på den. Högskolan var ett helvete då jag aldrig behövt läsa en läxa/ inför prov någonsin så jag vet inte hur man gör.

Jag har också gjort ett flertal (icke gratis ) tester och får från 142 och uppåt på dessa. Har t om missat ett jobb pga det då de hade satt en övre gräns man fick ha för det jobbet

Jag ser min iq som ett problem. Jag tänker uppenbart annorlunda än de flesta dessutom fortare och på 3000 saker samtidigt så uttråkad är mitt mellannamn. Har svårt med det sociala spelet vilket ledde till mobbning i skolan.

Nu har jag en chef och kolleger som tar tillvara på mitt sätt att vara (Jag är dessutom så oerhört röd man kan bli om man tittar på den aspekten så jag är jobbig att samspela med på alla plan) och jag får använda det som en tillgång. För första gången känner jag mig inte som ett freak. ❤

 

[MiaMia]

Jag har också gjort ett flertal (icke gratis ) tester och får från 142 och uppåt på dessa. Har t om missat ett jobb pga det då de hade satt en övre gräns man fick ha för det jobbet

Ursäkta? Måste fråga om du vill berätta vad det var för sorts jobb? Vad angavs som anledning för att ha sådan gräns uppåt?

 

[TeamLundVer]

Ursäkta? Måste fråga om du vill berätta vad det var för sorts jobb? Vad angavs som anledning för att ha sådan gräns uppåt?

Det var ett typ av handläggarjobb. Samma sak varje dag typ (inte drömjobbet men jag behövde byta arbetsgivare och jobbade med precis samma redan).

Anledningen var att med för högt iq (över 125 tror jag det var) så ansåg de att man skulle bli uttråkad och inte vilja stanna kvar för evigt.

 

[Unafraid]

Intressant att en gått mer än en decennium i skolan och aldrig hört nåt om det. Bara hört att "detta ska du kunna", att hela ens familj lärt sig andra uträkningsmodeller än de jag fick lära mig i skolan gjorde inte direkt att hjälpen hemifrån var stor, tex liggande stolen kontra kortdivision.
När jag gick i Åk6 var jag fortfarande dålig på matte, hade aldrig lärt mig multiplikationstabellen utantill så jag fick som "sommarläxa" att kunna den utantill innan jag skulle börja Åk7. Lyckades jag? Nej, om en inte lärt sig det på alla år med lärarledd matteundervisning så inte fan lärde jag mig den på egen hand på ett sommarlov
Däremot hade fröken sagt att om jag inte kunde den till sjuan skulle jag aldrig hänga med på högstadiet. Samma sak på högstadiet, om jag inte kunde matten skulle jag aldrig hänga med på gymnasiet. Skulle tro att det snarare gjorde att jag gav upp och slutade ta in undervisningen (det var ju ändå ingen ide för jag kunde ju inte steget innan det vi gjorde). Skulle misstänka att det är en mental spärr, för bevisligen har jag inga problem att lära mig kemi, fysik och annat naturvetenskapligt (på basnivå ska tilläggas, då matteproblematiken satt stopp för mer djupgående studier i naturvetenskapliga ämnen). Vilket också skulle vara helt omöjligt enligt mina lärare, då jag inte kunde räkna.

En annan sak jag stört ihjäl mig på är påståendet att matematik är den högsta formen av filosofi. Intressant, då jag knappt klarade Matte A men har MVG i samtliga filosofikurser jag läst (trots att filosofistudier skulle vara bortkastad för mig pga matteproblemen)

Jag är duktig på matte. Läst till matte E och lite på uni. Jag fick högt på Mensas onlinetest. Alltid varit duktig i skolan.

Och jag var sist i klassen med att lära mig multiplikationstabellen.

 

[Narcissa]

+1 på den. Högskolan var ett helvete då jag aldrig behövt läsa en läxa/ inför prov någonsin så jag vet inte hur man gör.

Jag har aldrig pluggat. Inte ens under min specialistutbildning. Allt är så självklart bara.

 

[TeamLundVer]

Jag har aldrig pluggat. Inte ens under min specialistutbildning. Allt är så självklart bara.

När jag läste juridik så tog man upp 10% på föreläsningarna och resten skulle man läsa sig till vilket jag hade svårt för. Jag klarade mig men det var precis

 

[Narcissa]

När jag läste juridik så tog man upp 10% på föreläsningarna och resten skulle man läsa sig till vilket jag hade svårt för. Jag klarade mig men det var precis

Jo det skiljer sig helt klart.

 

[Tokyo]

Jag har också hög IQ. Min pappa är med i Mensa, men inte jag. Han har ett par snäpp högre IQ än jag ändå. "Skolsmart" vet jag inte om jag är. Har alltid haft väldigt höga betyg, men har aldrig behövt plugga. Läser på universitet (humaniora) nu och har fortfarande väldigt höga betyg, med minimalt/nästan inget plugg. Jag snappar upp saker väldigt snabbt och kan använda logik för att lista ut mycket. Jag kan förstås plugga "på riktigt" utan problem, men jag gör det inte om det inte behövs. Svårt med det sociala har jag inte. Jag har väldigt låg empati, men jag "skådespelar" och kan smälta in fint ändå och har ett rikt socialt liv. Ser inga nackdelar alls med hur det är, tvärtom.