M
millansnillan
Läs!
(Detta är hämtat från Canis.se)
Vem är chefen?
Text: Randi Helene Tillung
Sammanfattning
Länge har det varit allmänt accepterat, att för att få en lydig och trevlig hund, måste man ha ledarskap över sin hund. Men vad ligger egentligen i ordet ledarskap och till vad kan det användas? Vilket samband är det mellan ledarskap och inlärning? Här vill jag ha en uppgörelse med ledarskapsteorin som används i samband med träning och föreslår att vi hellre bör använda den kunskap som redan är känd, om hur djur lär sig för att ändra beteende. Detta är i fas med Stortingsrapporten om djurs välfärd (2002) som lägger nya riktlinjer för hundträning med vikt på att metoder skall ha sin grund i känd och vetenskaplig kunskap.
Jag vill också undersöka om förutsättningarna för ledarskapsteorin finns närvarande. I denna del diskuterar jag hunden som flockdjur, om ledarskapsträning kan användas på andra flockdjur och om hundar bara kan tränas av dem som den uppfattar som ledare. Till sist kommer jag in på hur ledarskap, och andra diffusa begrepp, påverkar en hundinstruktörs pedagogik.
Ledarskapsbegreppet
Ledarskap har traditionellt använts som ett begrepp som förklarar allt det hunden gör och tänker. Du känner kanske igen dig när du hör uttalanden som ”Din hund kommer inte på inkallning därför att du inte har ledarskap”, ”Din hund utagerar därför att du inte framstår som en trygg ledare” och ”Du måste jobba med ledarskapet så att hunden förstår att du är chefen”. Ledarskap blir ofta betraktad som en mer eller mindre magisk egenskap som bara få människor har fått som gåva.
För att flera skall kunna känna att de bemästrar hundträning föreslår jag att vi rör oss bort från teorier som kan verka exkluderande, och hellre använder inlärningsteorin för att ge konkreta förklaringar till vad som sker under träning. På detta sätt kan vi få ett enklare kunskapsöverförande än om vi skulle bädda in det i diffusa begrepp som ledarskap, respekt och samarbete. Till detta föreslår jag att vi använder den välutvecklade begreppsapparaten som vi hittar i inlärningsteorin.
Litteraturen är rik på beskrivningar av hur man effektivt skall straffa sin hund. För att rättfärdiggöra hårdhänt behandling används gärna begrepp som ledarskap och vargmetod, för att ge intryck av att detta är vardagligt eller naturligt hos vargar eller hundar. I boken ”Realistisk hundeoppläring” sägs det att om du under året har straffat så pass hårt ett antal gånger att det tar två-tre timmar innan hunden kommer fram till dig igen ”gör inte detta så mycket att det är något att tala om” (Solberg, 1998, s 46). Andra publicerar bilder på sig själva där de hissar en hund upp efter nacken så att benen inte berör marken. I den norska boken ”Hundeskolen” kallas detta att ”praktisera vargmetoden” (Steen & Wilson, 2002, s 67).
På senare tid har det kommit en motreaktion mot det traditionella innehållet i begreppet ledarskap. Duktiga hundtränare som har velat komma undan den hårdhänta behandlingen av hundar har försökt att omdefiniera innehållet i begreppet ledarskap. Dessa använder gärna kunskap från modern ledarskapsteori som man använder i arbetslivet. Vissa föreslår också en ändring av ordet ledarskap till föräldraskap eller followership (Jörgensen, Canis 3/03). Detta är mycket positivt, men jag vill påstå att ”de gamla” har gjort ett sorgligt bra jobb med att sprida sitt budskap om att man måste vara chef på det despotiska sättet. Då är det nästan ingen nytta med att definiera ledarskap på ett annat sätt – spökena finns där – och så fort man pratar om chef eller flockledare, får eleverna straff i åtanke. Åtgärderna som de ”nya” ledarskapsinstruktörerna sätter in baseras oavsett på kunskapen om beteendeanalys, och det är därför tämligen meningslöst att förklara det med ord som ledarskap, samarbete eller respekt.
Skönt att vara gud!
Vi vet lite om vad som försiggår inuti hundens huvud – det är möjligt att vi helt enkelt förmänskligar hunden när vi tillskriver den egenskaper som ledarrespekt och uppoffring. Det är en förförisk tanke att hunden ser på oss som en gud, guru eller ledare, men detta vet vi strängt taget lite om – ledarskap kan svårligen mätas på någon skala. Det kan däremot beteende.
Förutsättningar för ledarskapsteorin
Ledarskapstanken baseras på ett antagande om att hundar är flockdjur. Det är detta man refererar till när man talar om hierarki och rang. Om det är så att ledarskap är en så viktig ingrediens i hundträningen därför att de är flockdjur, så måste väl detta även gälla andra flockdjur? Betyder det också att hundar/flockdjur endast kan lära vissa saker av dem som de uppfattar som ledare?
Hund, varg, flock
Det finns en mängd, mer eller mindre underbyggda, teorier om hundars och vargars sociala strukturer. En del forskning är gjord på vargflockar, men förvånande lite på hundflockar. Enligt Raymond och Lorna Coppinger (Dogs, 2001) är det faktiskt ganska sällsynt att man observerat vildhundar eller förvildade tamhundar i flock. Detta gör ju alla oss, som har taget för givet att hundar är flockdjur, ganska förvirrade och frustrerade! Coppinger anför vidare att det inte finns alfatikar eller alfahanar bland hundarna, och att hundar heller inte bildar par. De parar sig och går åt var sitt håll – adios! – precis som en del människor jag känner.
Om detta visar sig vara sant, kan man inte längre argumentera med att vi måste vara ledare ”då hunden är ett flockdjur”. Ändå måste vi vara beredda på en form för social struktur när man bildar en konstgjord flock – hunden hos människan. Vad som än är rätt så är det oväsentligt om det inte ger oss nyttig information i träningssammanhang.
En busig get!
För att sätta detta med ledarskap på sin spets vill jag ge ett exempel på träning av andra arter som är flockdjur. I skrivande stund har jag en getkilling boende i köket (den var lite ynklig, förstår du). Vi vet att getter är utpräglat sociala djur, att de gärna följer efter andra getter och att det uppstår rangförhållanden i flocken (Fraser & Broom, 1997). Några kallar geten med högsta rang för ”ledarget” (Rout et al, 2002).
Den här geten har socialiserats på människan och har i loppet av den korta tid jag haft den blivit både kelen och enormt busig. Den har en del beteenden som många valp- och hundägare kämpar med. Den hoppar upp på mig, biter och drar i mina kläder, kissar inne och springer iväg med mina saker. Har jag då dåligt ledarskap över geten? Bör jag stånga den som straff, så som jag ser att getter gör med varandra? Kommer den att sluta kissa inne om jag på ett eller annat sätt får ”bättre ledarskap” över den? Naturligtvis inte, jag får bara träna de olika beteenden och inte tänka särskilt mycket på att vara alfaget eller vad jag nu borde vara.
Lära endast av de som är högre i rang?
Är det så att hunden inte vill ta till sig lärdom av individer den betraktar som lägre i rang? Om instruktören påstår att ledarskap måste vara grundläggande i träningen, uppstår ju detta som en naturlig tanke hos kursdeltagaren. Somliga framhäver också detta som en viktig poäng i träningen: ”Hunden har den inneboende egenskapen att den inte tar till sig lärdom av en den räknar som lägre i rang – om den inte själv finner det ändamålsenligt. Då lyssnar den bara när den själv vill”. (Saastad, Canis nr 1/98).
Det låter väldigt lite anpassningsbart att endast kunna lära av dem som har högre rang. Det är naturligtvis inte så att ledarvargen har slutat att lära sig någonting bara för att den inte har någon över sig. Även om det mot förmodan skulle visa sig att vargar endast lär sig av ledaren, kan man inte dra konklusionen att detta även skulle gälla i samspelet mellan olika arter (hund och människa).
Små barn tränar hundar mycket effektivt att sitta förväntansfullt bredvid stolen under en måltid, och utomlands kan man se lösspringande hundar som hittar på en mängd beteenden för att få turisterna att ge dem mat från picknickkorgen. Det finns ingen anledning att över huvud taget tro att hunden anser det lilla barnet eller främmande människor som ledare eller flockmedlemmar. Hundar kan lära sig en hel mängd saker från folk som den inte betraktar som ledare och är också otroligt duktiga att lära sig massor med saker på egen hand. Inte alla hundar behöver ha en ägare som tar Canisutmaningen (se Canis nr 1/03) för att lära sig öppna kylskåpsdörren. Dock är det sällan att de utan vidare stänger dörren efter sig…
Jämförelse av två teorier – ledarskapsteorin och inlärningsteorin
Traditionella tankar om ledarskap är att gå i en teoretisk fälla. Samma människor som är starka anhängare av ledarskapsteorin angriper gärna användandet av ”komplicerad” (inlärnings)teori i modern hundträning. Men kom ihåg att ledarskap också är en teori. Om en av dessa ledarskapsteorier ligger närmare sanningen än de andra är inte särskilt viktigt, utan viktigare är om några av dessa kan hjälpa oss att lättare förändra ett beteende i den riktning vi önskar. Ledarskap, dominans och hierarkier förklarar mycket lite om varför hunden biter, smiter eller kissar inne.
Det är deprimerande att se att ledarskapsteorierna används som grundval för träningsprogram, ofta för att rättfärdiggöra användandet av aversiver, obehag och straff. Ta t ex ”ledarskapsträning” vars avsikt är att reducera en individs rang. Varje åtgärd är enklare att beskriva och att använda med hjälp av känd kunskap om hur djur lär.
.
(Detta är hämtat från Canis.se)
Vem är chefen?
Text: Randi Helene Tillung
Sammanfattning
Länge har det varit allmänt accepterat, att för att få en lydig och trevlig hund, måste man ha ledarskap över sin hund. Men vad ligger egentligen i ordet ledarskap och till vad kan det användas? Vilket samband är det mellan ledarskap och inlärning? Här vill jag ha en uppgörelse med ledarskapsteorin som används i samband med träning och föreslår att vi hellre bör använda den kunskap som redan är känd, om hur djur lär sig för att ändra beteende. Detta är i fas med Stortingsrapporten om djurs välfärd (2002) som lägger nya riktlinjer för hundträning med vikt på att metoder skall ha sin grund i känd och vetenskaplig kunskap.
Jag vill också undersöka om förutsättningarna för ledarskapsteorin finns närvarande. I denna del diskuterar jag hunden som flockdjur, om ledarskapsträning kan användas på andra flockdjur och om hundar bara kan tränas av dem som den uppfattar som ledare. Till sist kommer jag in på hur ledarskap, och andra diffusa begrepp, påverkar en hundinstruktörs pedagogik.
Ledarskapsbegreppet
Ledarskap har traditionellt använts som ett begrepp som förklarar allt det hunden gör och tänker. Du känner kanske igen dig när du hör uttalanden som ”Din hund kommer inte på inkallning därför att du inte har ledarskap”, ”Din hund utagerar därför att du inte framstår som en trygg ledare” och ”Du måste jobba med ledarskapet så att hunden förstår att du är chefen”. Ledarskap blir ofta betraktad som en mer eller mindre magisk egenskap som bara få människor har fått som gåva.
För att flera skall kunna känna att de bemästrar hundträning föreslår jag att vi rör oss bort från teorier som kan verka exkluderande, och hellre använder inlärningsteorin för att ge konkreta förklaringar till vad som sker under träning. På detta sätt kan vi få ett enklare kunskapsöverförande än om vi skulle bädda in det i diffusa begrepp som ledarskap, respekt och samarbete. Till detta föreslår jag att vi använder den välutvecklade begreppsapparaten som vi hittar i inlärningsteorin.
Litteraturen är rik på beskrivningar av hur man effektivt skall straffa sin hund. För att rättfärdiggöra hårdhänt behandling används gärna begrepp som ledarskap och vargmetod, för att ge intryck av att detta är vardagligt eller naturligt hos vargar eller hundar. I boken ”Realistisk hundeoppläring” sägs det att om du under året har straffat så pass hårt ett antal gånger att det tar två-tre timmar innan hunden kommer fram till dig igen ”gör inte detta så mycket att det är något att tala om” (Solberg, 1998, s 46). Andra publicerar bilder på sig själva där de hissar en hund upp efter nacken så att benen inte berör marken. I den norska boken ”Hundeskolen” kallas detta att ”praktisera vargmetoden” (Steen & Wilson, 2002, s 67).
På senare tid har det kommit en motreaktion mot det traditionella innehållet i begreppet ledarskap. Duktiga hundtränare som har velat komma undan den hårdhänta behandlingen av hundar har försökt att omdefiniera innehållet i begreppet ledarskap. Dessa använder gärna kunskap från modern ledarskapsteori som man använder i arbetslivet. Vissa föreslår också en ändring av ordet ledarskap till föräldraskap eller followership (Jörgensen, Canis 3/03). Detta är mycket positivt, men jag vill påstå att ”de gamla” har gjort ett sorgligt bra jobb med att sprida sitt budskap om att man måste vara chef på det despotiska sättet. Då är det nästan ingen nytta med att definiera ledarskap på ett annat sätt – spökena finns där – och så fort man pratar om chef eller flockledare, får eleverna straff i åtanke. Åtgärderna som de ”nya” ledarskapsinstruktörerna sätter in baseras oavsett på kunskapen om beteendeanalys, och det är därför tämligen meningslöst att förklara det med ord som ledarskap, samarbete eller respekt.
Skönt att vara gud!
Vi vet lite om vad som försiggår inuti hundens huvud – det är möjligt att vi helt enkelt förmänskligar hunden när vi tillskriver den egenskaper som ledarrespekt och uppoffring. Det är en förförisk tanke att hunden ser på oss som en gud, guru eller ledare, men detta vet vi strängt taget lite om – ledarskap kan svårligen mätas på någon skala. Det kan däremot beteende.
Förutsättningar för ledarskapsteorin
Ledarskapstanken baseras på ett antagande om att hundar är flockdjur. Det är detta man refererar till när man talar om hierarki och rang. Om det är så att ledarskap är en så viktig ingrediens i hundträningen därför att de är flockdjur, så måste väl detta även gälla andra flockdjur? Betyder det också att hundar/flockdjur endast kan lära vissa saker av dem som de uppfattar som ledare?
Hund, varg, flock
Det finns en mängd, mer eller mindre underbyggda, teorier om hundars och vargars sociala strukturer. En del forskning är gjord på vargflockar, men förvånande lite på hundflockar. Enligt Raymond och Lorna Coppinger (Dogs, 2001) är det faktiskt ganska sällsynt att man observerat vildhundar eller förvildade tamhundar i flock. Detta gör ju alla oss, som har taget för givet att hundar är flockdjur, ganska förvirrade och frustrerade! Coppinger anför vidare att det inte finns alfatikar eller alfahanar bland hundarna, och att hundar heller inte bildar par. De parar sig och går åt var sitt håll – adios! – precis som en del människor jag känner.
Om detta visar sig vara sant, kan man inte längre argumentera med att vi måste vara ledare ”då hunden är ett flockdjur”. Ändå måste vi vara beredda på en form för social struktur när man bildar en konstgjord flock – hunden hos människan. Vad som än är rätt så är det oväsentligt om det inte ger oss nyttig information i träningssammanhang.
En busig get!
För att sätta detta med ledarskap på sin spets vill jag ge ett exempel på träning av andra arter som är flockdjur. I skrivande stund har jag en getkilling boende i köket (den var lite ynklig, förstår du). Vi vet att getter är utpräglat sociala djur, att de gärna följer efter andra getter och att det uppstår rangförhållanden i flocken (Fraser & Broom, 1997). Några kallar geten med högsta rang för ”ledarget” (Rout et al, 2002).
Den här geten har socialiserats på människan och har i loppet av den korta tid jag haft den blivit både kelen och enormt busig. Den har en del beteenden som många valp- och hundägare kämpar med. Den hoppar upp på mig, biter och drar i mina kläder, kissar inne och springer iväg med mina saker. Har jag då dåligt ledarskap över geten? Bör jag stånga den som straff, så som jag ser att getter gör med varandra? Kommer den att sluta kissa inne om jag på ett eller annat sätt får ”bättre ledarskap” över den? Naturligtvis inte, jag får bara träna de olika beteenden och inte tänka särskilt mycket på att vara alfaget eller vad jag nu borde vara.
Lära endast av de som är högre i rang?
Är det så att hunden inte vill ta till sig lärdom av individer den betraktar som lägre i rang? Om instruktören påstår att ledarskap måste vara grundläggande i träningen, uppstår ju detta som en naturlig tanke hos kursdeltagaren. Somliga framhäver också detta som en viktig poäng i träningen: ”Hunden har den inneboende egenskapen att den inte tar till sig lärdom av en den räknar som lägre i rang – om den inte själv finner det ändamålsenligt. Då lyssnar den bara när den själv vill”. (Saastad, Canis nr 1/98).
Det låter väldigt lite anpassningsbart att endast kunna lära av dem som har högre rang. Det är naturligtvis inte så att ledarvargen har slutat att lära sig någonting bara för att den inte har någon över sig. Även om det mot förmodan skulle visa sig att vargar endast lär sig av ledaren, kan man inte dra konklusionen att detta även skulle gälla i samspelet mellan olika arter (hund och människa).
Små barn tränar hundar mycket effektivt att sitta förväntansfullt bredvid stolen under en måltid, och utomlands kan man se lösspringande hundar som hittar på en mängd beteenden för att få turisterna att ge dem mat från picknickkorgen. Det finns ingen anledning att över huvud taget tro att hunden anser det lilla barnet eller främmande människor som ledare eller flockmedlemmar. Hundar kan lära sig en hel mängd saker från folk som den inte betraktar som ledare och är också otroligt duktiga att lära sig massor med saker på egen hand. Inte alla hundar behöver ha en ägare som tar Canisutmaningen (se Canis nr 1/03) för att lära sig öppna kylskåpsdörren. Dock är det sällan att de utan vidare stänger dörren efter sig…
Jämförelse av två teorier – ledarskapsteorin och inlärningsteorin
Traditionella tankar om ledarskap är att gå i en teoretisk fälla. Samma människor som är starka anhängare av ledarskapsteorin angriper gärna användandet av ”komplicerad” (inlärnings)teori i modern hundträning. Men kom ihåg att ledarskap också är en teori. Om en av dessa ledarskapsteorier ligger närmare sanningen än de andra är inte särskilt viktigt, utan viktigare är om några av dessa kan hjälpa oss att lättare förändra ett beteende i den riktning vi önskar. Ledarskap, dominans och hierarkier förklarar mycket lite om varför hunden biter, smiter eller kissar inne.
Det är deprimerande att se att ledarskapsteorierna används som grundval för träningsprogram, ofta för att rättfärdiggöra användandet av aversiver, obehag och straff. Ta t ex ”ledarskapsträning” vars avsikt är att reducera en individs rang. Varje åtgärd är enklare att beskriva och att använda med hjälp av känd kunskap om hur djur lär.
.