Instabil hund och bebis

[Whirlie]

Lite dramatisk rubrik kanske. Men jag eftersöker smarta/kloka tips och erfarenheter.

Om några veckor ska vi hälsa på en släkting och bo där över helgen. Vi har en snart ettårig bebis, kryper och reser sig upp till stående med stöd. Rörlig.

Samtidigt kommer en annan släkting och dennes hund. Hunden är korsning mellan kamphundsraser. Jag har inget emot dessa raser, men denna hund är inte seriöst avlad och har dessutom haft egna valpar. Släktingen har begränsad hunderfarenhet. Hunden uppvisar ett allmänt nervöst beteende som ofta visar sig i skall och vakt (kan inte de korrekta hundtermerna för beteendet).

Jag har inga planer på att låta bebis och hund komma i närheten av varandra. Tänker att de helst ska vara i skilda rum eller i olika delar av rummet. Dvs om hunden är i rummet så är bebis i vårt (mitt) knä.

Har ni några tips för hur vi enklast löser detta? Erfarenheter? Vi vill gärna träffa hundsläktingen, det är därför vi kommer samtidigt. Hen vill gärna ha med sig hunden och tror själv inte det blir ngr som helst problem (hunden är sååå snäll och kattvan enligt ägaren).

Är detta helt enkelt en dum idé?

 

[Kilauea]

Jag skulle lita på egna känslan. Blir du dessutom nervös av hunden kan det bli en ond cirkel. Kan hunden vara kopplad när barn och hund är i samma rum? Så får de hålla reda på hunden och du på barnet så de inte krockar.

 

[Whirlie]

Jag skulle lita på egna känslan. Blir du dessutom nervös av hunden kan det bli en ond cirkel. Kan hunden vara kopplad när barn och hund är i samma rum? Så får de hålla reda på hunden och du på barnet så de inte krockar.

Tack för bra input. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Ska försöka ordna så det blir så. Finns det risk att hunden blir extra spänd med koppel inomhus (ovant)?

 

[Snurrfian]

Svårt att jämföra med min egen hund är bufflig och har liksom ingen känsla för att vara försiktig runt barn, så när syrran kommer på besök med sin 1,5 åring så låter jag inte barnet och hunden vara själva i samma rum, och jag låter dem egentligen inte heller vara nära varandra, han får hälsa när barnet sitter i knät men jag säger till honom om han hälsar för intensivt. Han tycker väldigt mycket om barn och slickar gärna och är väldigt nära men kan sen slänga upp en tass för att vara lite extra gosig så det håller jag koll på.
Så jag skulle tänka som dig @Whirlie inte samma rum med båda lösa på golvet, hunden kopplad eller bortstängd med en grind eller liknande. Vi har mentala grindar för våran hund i till stora rummet, även om han anser att om man ligger ner så gäller inte det, då kan man råka rinna över tröskeln. Men det gör att vi har ett helt rum där barnet är helt fredat, och även får ha sina leksaker helt fredade.

 

[Blueberry]

Lita på din känsla - och var samtidigt glad att hunden "varnar" med skall och säkert morr. Då förvarnar den i alla fall, i stället för att gå direkt till action. Det är en bra egenskap

När mina hundar inte var vana vid barn tyckte de att barn var konstiga och lite läskiga med sina oförutsägbara rörelser och ljud, så de valde ofta själva att undvika dem (men hålla ett öga på dem på avstånd).

 

[Whirlie]

Tack för bra input och idéer.

Det är ju faktiskt bra att hon markerar. Hon är väldigt snäll (vad nu det betyder egentligen) och gosig. Men ängslig och med stort "resursförsvar" tror jag det kallas (har läst om det i en del trådar här på hund). Så jag som vuxen tänker väldigt mkt på hur jag agerar kring hunden när vi umgås. Min släkting kan dock göra vad som helst, hur som helst med henne (i princip) utan att hon ens höjer på ögonbrynet.

Nästa fråga - finns det ngn bra litteratur/blogg/hemsida/Youtube-klipp eller dylikt om hundar med barn som ni kan rekommendera? Inte primärt till mig utan till släktingen. Så hen förstår att det inte är samma sak om lillfisen kryper fram och drar hunden i örat som när släktingen gör det. Klart jag kan googla, men jag vet inte om jag kan kvalitetsgranska det jag hittar då jag inte har så god kännedom om denna typ av hund.

 

[Honungshumlan]

Tack för bra input. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Ska försöka ordna så det blir så. Finns det risk att hunden blir extra spänd med koppel inomhus (ovant)?

Risken finns att hunden lättare känner sig trängd som kopplad, eftersom att den inte kan komma undan pga kopplet, om barnet närmar sig hunden och den blir osäker.

Att stänga undan hunden med kompostgaller/barngrind när barnet är på golvet är en bättre lösning. Hunden får vara ifred men kan ha koll på läget genom gallret.
Sen kanske det inte är det enklaste att få hundägaren att acceptera en sån lösning där hunden inte får vara med.
Jag hade föreslagit att ni kan börja med att ta en långpromenad med barnet i vagn. Passa på att gömma lite godis som hunden får leta upp. Då kan hunden bekanta sig med barnet på avstånd, bränna energi både fysiskt, mentalt och bli trött, så att den sen tycker att det är ok att ligga och sova i rummet intill. Då kanske ägaren också känner sig nöjdare med situationen när hunden har fått sitt.

 

[Red_Chili]

Om hunden har stort resursförsvar, var noga med att inte ha med leksaker till varken hund eller barn som hunden kan få för sig att vakta. Sedan är det väl "bara" att hålla koll. Många hundar, även buffliga sådana, är jätteduktiga med barn. Andra hundar är det inte. Bäst är att lita på magkänslan samt ta det säkra före det osäkra. Håll barn och hund ifrån varandra, ta på koppel om det känns bäst.

Ska ni tex äta middag så kan ni sätta ett kompostgaller i dörröppningen till matrummet så att hunden inte kan komma in där, det är ju svårt att ha fullt fokus på hund och barn samtidigt som man äter tänker jag och dessutom kanske det tappas någon matbit som hunden vill ta osv. Om hunden har någon bädd hemma som den älskar, ta med den, lägg den på ett ställe där barnet inte kan vara. På så sätt får hunden en egen fredad zon där den kan vara ifred och där den trivs.

 

[sorbifolia]

@Whirlie om man ska generalisera, så är "denna typ av hund" (så kallade "kamphundar") oftast oerhört människokära. Så jag skulle inte oroa mig allt för mycket, som du själv säger så lär hunden känna av din oro och bli påverkad av den.

Tvärt emot vad många tror så har "kamphundraser" naturligt en hög bithämning, de brukar inte bita innan de "måste" utan morrar t.ex. som en varning. Vallhundraser t.ex. är oftast snabbare på att "hugga" om de känner sig trängda.

Så försök glömma att det är en "kamphund" och uppför dig som att det är en nervös hund helt enkelt. Dvs. låt den vara i fred och släpp inte ungen bort til hunden, utan låt den få hälsa på er i sitt tempo (om det känns okej för dig att låta den hälsa förståss).

 

[mandalaki]

Utan att ha varken hund eller barn: jag skulle hålla dem i olika rum. Inte för oförutsägbarheten hos hunden, utan hos barnet. Om jag vore hund (eller katt, det har jag däremot haft) skulle jag tycka att ettåringar rörde sig jättekonstigt och uppförde sig lika konstigt. Så jag skulle bli väldigt på min vakt - vilket inte vore lyckat om jag vore en nervös hund.

 

[Christensen1]

Om du är bekymrad- be släktingen ha hunden i ett angränsande rum bakom kompostgaller.

 

[Silver Girl]

Min förra hund var osäker kring barn och kunde markera så när vi träffades i släkten fick hon vara kopplad. Hon blev stressad bakom kompostgaller så det var inget bra alternativ. Hon var så liten att det var lätt att sitta med henne i knät där hon var lugn och trygg, medan barnen var på golvet och lekte. När vi åt hade jag hunden på golvet, koppelöglan runt ena armen och satt längst bort från barnen.
Man får göra det som passar just den hunden bäst. Och se till att alla är införstådda med situationen så det inte blir diskussion utan det är klart från början om hunden ska vara kopplad/instängd.

 

[Red_Chili]

@Whirlie om man ska generalisera, så är "denna typ av hund" (så kallade "kamphundar") oftast oerhört människokära. Så jag skulle inte oroa mig allt för mycket, som du själv säger så lär hunden känna av din oro och bli påverkad av den.

Tvärt emot vad många tror så har "kamphundraser" naturligt en hög bithämning, de brukar inte bita innan de "måste" utan morrar t.ex. som en varning. Vallhundraser t.ex. är oftast snabbare på att "hugga" om de känner sig trängda.

Så försök glömma att det är en "kamphund" och uppför dig som att det är en nervös hund helt enkelt. Dvs. låt den vara i fred och släpp inte ungen bort til hunden, utan låt den få hälsa på er i sitt tempo (om det känns okej för dig att låta den hälsa förståss).

Däremot är ju många hundar av den typen inte den mest försiktiga varianten. Om jag tänker på sådana hundar så tänker jag på hundar som tex i lek är väldigt hårdhänta, hundar som gärna brottas, som "attackpussas" när de blir glada osv. Av den anledningen så är det ju kanske inte helt lämpligt att ha en sådan hund med småbarn, även om hunden är glad så kan den råka vara för bufflig så att barnet gör sig illa av den anledningen.

Sedan beskrivs den här hunden som osäker och med resursförsvar, det är värt att notera. Att TS nämner vad det är för typ av hund är jättebra, eftersom olika hundtyper är så olika mentalt och det påverkar vilka råd som är lämpliga att ge. Jag kan inte se att TS någonstans skrivit "det är en kamphund, jag är rädd för sådana" eller liknande, utan helt enkelt beskrivit hunden så att vi andra får en så bra bild som möjligt av situationen.

 

[sorbifolia]

Däremot är ju många hundar av den typen inte den mest försiktiga varianten. Om jag tänker på sådana hundar så tänker jag på hundar som tex i lek är väldigt hårdhänta, hundar som gärna brottas, som "attackpussas" när de blir glada osv. Av den anledningen så är det ju kanske inte helt lämpligt att ha en sådan hund med småbarn, även om hunden är glad så kan den råka vara för bufflig så att barnet gör sig illa av den anledningen.

Sedan beskrivs den här hunden som osäker och med resursförsvar, det är värt att notera. Att TS nämner vad det är för typ av hund är jättebra, eftersom olika hundtyper är så olika mentalt och det påverkar vilka råd som är lämpliga att ge. Jag kan inte se att TS någonstans skrivit "det är en kamphund, jag är rädd för sådana" eller liknande, utan helt enkelt beskrivit hunden så att vi andra får en så bra bild som möjligt av situationen.

Visst, och jag kan ha läst in för mycket "mellan linjerna" iom att jag tolkade TS som lite extra nervös pga typen hund. Ber i så fall om ursäkt.

De brukar vara buffliga i lek, ja, men i detta fall är det väl knappast aktuellt att låta ungen leka med hunden. Så mitt råd om att bara lämna hunden i fred kvarstår. Sedan om den måste vara i ett annat rum eller inte kan man kanske utvärdera efter hand, det viktiga med nervösa hundar (detta är riktat till TS) är att de inte känner sig trängda men kan dra sig undan vid behov. Och givetvis undvik leksaker och mat som den kan få för sig att försvara.

 

[Whirlie]

Tack för bra svar! Jag har fått mkt att fundera på.

Jag vill bara förtydliga att jag är ganska hundvan och umgåtts med de flesta raser. Även det jag kallar "kamphundar". Dock delar upp "kamphundar" i två grupper. Den ena där det bedrivs seriös avel med avelsmål och en tanke med avel och köpare. Dessa upplever jag ofta som stabila och gossar gärna med.

Den andra gruppen är hundar av kamphundsras, ofta blandraser, som är avlade utan avelsmål där föräldrarnas kvalitet är av mindre vikt. Och säljs på Blocket till den som vill ha en häftig hund. Då ofta till ett speciellt klientel. (Jag förstår att det inte är så här med alla, men jag tror det stämmer med många). Denna typ av hund hanterar jag mycket försiktig och är hela tiden jätteuppmärksam på hundens signaler.

Jag upplever denna hund som av den andra typen. Denna hund har i sin tur avlats på (innan min släkting kom in i bilden). En av avkommorna, som de har tagit tillbaka från den som köpte valpen, skulle tagits bort pga lynnet om de inte tog tillbaka den (bedömts av hundstall/motsvarande). Har huggit människa vid minst ett tillfälle. Den hunden kommer inte i närheten av lillen, det är både jag och släktingen överens om.

Kanske har jag lite onödigt mkt respekt för denna typ av hund, dvs grupp två. Dessutom i händerna på någon med lite hundvana. Så det är bra att jag får lite perspektiv på det hela av er.