"It’s the most difficult thing in the world, to see somebody you love lose their way, to watch sadness slowly darken a heart. You want to scream, to kill the hurt, to pull them back up to the light. But it’s hopeless. Depression is a void, and inside they cannot hear you.”
- Beau Taplin
Det är så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt att ha en nära människa som är fångad i depressionens träsk.
Det är som att kasta all sin kärlek rakt in i ett svart hål.
Personen är som på andra sidan ett tjockt glas, och ingenting jag säger eller gör kommer någonsin kunna beröra den.
Personen lider och ber mig om hjälp, men vad jag än gör kan jag inte hjälpa, för jag når aldrig fram. Allt jag av kärlek gör, förvrids till illgärningar i den deprimerades ögon, och i slutändan får jag bara klander och skuldbeläggande tillbaks - vad jag än gör.
(Förmodligen för att personen inte klarar av att ge ut något annat än klander och skuldbeläggande.)
Min ofullständighet och otillräcklighet är oändlig. Totalt och fullständigt oändlig.
Och när jag har insett att jag aldrig kommer kunna räcka till, att jag inte kan ta åt mig av personens skuldbelägganden, och att jag måste sluta känna mig värdelös för att jag inte kan ställa allting tillrätta – FÖR DET ÄR JAG INTE KAPABEL ATT GÖRA – så skäms jag. Jag skäms över att det känns som att jag sviker.
I så många år har jag levt i någon konstig övertygelse om att det är först när jag lyckas uppfylla den deprimerades krav och göra denne glad och nöjd igen som jag har ett värde. I så många år har jag levt i övertygelsen om att det är den deprimerade som har rätt, att det är mitt fel att jag skuldbeläggs, och att det är jag som ständigt misslyckas. I så många år har jag trott att det är jag som har nyckeln och ansvaret för att ställa allt tillrätta.
I så många år.
Men nu när jag sakta lägger det oket ifrån mig, så kan jag inte låta bli att skämmas.
Jag skäms för att det känns som att jag sviker.
Jag har börjat inse att jag ändå aldrig någonsin kommer att kunna lyfta upp personen ur depressionens träsk, vad jag än gör och hur mycket jag än vill och önskar.
Jag har börjat inse att jag måste distansera mig för att rädda mig själv.
Jag har börjat inse.
...Men känslan av att jag sviker är hemsk.
- Beau Taplin
Det är så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt att ha en nära människa som är fångad i depressionens träsk.
Det är som att kasta all sin kärlek rakt in i ett svart hål.
Personen är som på andra sidan ett tjockt glas, och ingenting jag säger eller gör kommer någonsin kunna beröra den.
Personen lider och ber mig om hjälp, men vad jag än gör kan jag inte hjälpa, för jag når aldrig fram. Allt jag av kärlek gör, förvrids till illgärningar i den deprimerades ögon, och i slutändan får jag bara klander och skuldbeläggande tillbaks - vad jag än gör.
(Förmodligen för att personen inte klarar av att ge ut något annat än klander och skuldbeläggande.)
Min ofullständighet och otillräcklighet är oändlig. Totalt och fullständigt oändlig.
Och när jag har insett att jag aldrig kommer kunna räcka till, att jag inte kan ta åt mig av personens skuldbelägganden, och att jag måste sluta känna mig värdelös för att jag inte kan ställa allting tillrätta – FÖR DET ÄR JAG INTE KAPABEL ATT GÖRA – så skäms jag. Jag skäms över att det känns som att jag sviker.
I så många år har jag levt i någon konstig övertygelse om att det är först när jag lyckas uppfylla den deprimerades krav och göra denne glad och nöjd igen som jag har ett värde. I så många år har jag levt i övertygelsen om att det är den deprimerade som har rätt, att det är mitt fel att jag skuldbeläggs, och att det är jag som ständigt misslyckas. I så många år har jag trott att det är jag som har nyckeln och ansvaret för att ställa allt tillrätta.
I så många år.
Men nu när jag sakta lägger det oket ifrån mig, så kan jag inte låta bli att skämmas.
Jag skäms för att det känns som att jag sviker.
Jag har börjat inse att jag ändå aldrig någonsin kommer att kunna lyfta upp personen ur depressionens träsk, vad jag än gör och hur mycket jag än vill och önskar.
Jag har börjat inse att jag måste distansera mig för att rädda mig själv.
Jag har börjat inse.
...Men känslan av att jag sviker är hemsk.
