Inte bara musik påverkar min energi och mitt sinnes- och känslotillstånd. Jag blir även påverkad av platser. (Och träd. Och stenar. Och egentligen en massa annat också…)
Det är roligt. Det är som att få åka på inre trippar. Jag vet aldrig riktigt vart jag hamnar.
Min mamma säger att jag är extremt överkänslig. Själv rycker jag på axlarna. Jag tycker att det är en rätt trevlig feature.
Jag är en regelbunden användare av Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök, för jag har märkt att det kan vara en extra spännande upplevelse att besöka ett fornminne.
Vad händer då?
Ibland händer ingenting. Jag förblir opåverkad, känner ingenting.
Men på andra ställen så påverkas jag starkt. Ofta blir jag alldeles yr, förlorar lite orienteringen och kroppskontrollen. Ibland blir jag så häftigt yr att jag måste gå därifrån nästan omedelbart.
Det finns bra yrslar och dåliga yrslar.
Tillsammans med yrseln följer ofta en upplevelse av ett förändrat känslotillstånd. Jag behöver bara åka med, stå kvar, uppleva en inre resa och utforska nya känslor. Vissa ställen ger mig känslor av mörker, tyngd, dysterhet, obehag. Andra ställen blir jag nästan kär i, för att jag får så roliga och positiva känsloupplevelser. På förra stället där jag bodde fanns en udde med två stensättningar, alltså förmodade gravar med stenar placerade i ring. I en av stensättningarna fanns ett stenblock på ca 1 meter som var rätt behagligt att sitta på. Jag kunde krypa upp på den stenen, sluta mina ögon och sen bara åka iväg på en känslomässig upplevelseresa. Ibland började hela kroppen rycka för att känslorna blev så enormt starka. Det kändes som att jag åkte berg- och dalbana, med pirr och bubbel och sprudlande i hela kroppen.
Bara av att sitta på en sten.
(Jag är jävligt billig i drift kan jag säga!
Jag behöver varken utlandsresor eller nöjesparksbesök – för mig räcker det med en fornlämningssten… 
)
Domarringar brukar vara en särskild höjdare på att ge inre upplevelseresor.
Träd är också som små nöjesparker. Om jag lutar mig mot ett träd kan hela mitt sinnestillstånd förändras och det väller känslor över mig som jag inte själv brukar ha. Det blir olika upplevelser för olika träd. Det är lite som Bertie Bott's Every Flavour Beans – man lutar sig mot ett träd och vet aldrig riktigt vilken upplevelse man kommer att få…
Men det ska helst vara gamla, naturliga träd. (Vad är i så fall ett onaturligt träd kan man ju undra?...
Ja, plantageträd/skogsbruksträd som är hårt uppdrivna och planterade av människor är rätt själlösa och stumma om du frågar mig…). En av de mer märkliga upplevelser jag var med om när jag var ute och gick i en rätt tät skog med min dåvarande hund och make. Jag såg en knotig tallstam som jag kände för att omfamna, och när jag gjorde det översköljdes jag av känslor av fyrverkeri och starkt blixtrande ljus. Spännande, tyckte jag. Tills mitt ex avbröt med att säga lite nedlåtande ”luktar det bränt eller?!” Jag fattade ingenting och frågade varför det skulle lukta bränt, varpå han pekade uppåt. Jag tittade då uppåt, vilket jag inte gjort tidigare, och högst upp i tallens topp såg jag att trädet var skadat av blixtnedslag.
Jag vet att det finns en generell rätt stark nedlåtande attityd mot att känna efter och ha såna upplevelser som jag får av platser, träd, musik och lite allt möjligt. Min mamma tycker synd om mig och mitt ex fnös föraktfullt. Jag brukar vanligtvis inte berätta om vad jag upplever. De gånger jag har gjort det har jag blivit ombedd att förklara mina upplevelser rent vetenskapligt, annars ”måste det vara ren inbillning”. Alltså ärligt – jag skiter i hur och varför. Jag tycker att det är roligt att få uppleva alla dessa märkliga trippar, känslor, förändrade sinnestillstånd och märkliga energier. För mig spelar det ingen roll om det finns nån förklaring eller ej. Jag kan faktiskt nöja mig med att bara få uppleva.
Det är roligt. Det är som att få åka på inre trippar. Jag vet aldrig riktigt vart jag hamnar.
Min mamma säger att jag är extremt överkänslig. Själv rycker jag på axlarna. Jag tycker att det är en rätt trevlig feature.
Jag är en regelbunden användare av Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök, för jag har märkt att det kan vara en extra spännande upplevelse att besöka ett fornminne.
Vad händer då?
Ibland händer ingenting. Jag förblir opåverkad, känner ingenting.
Men på andra ställen så påverkas jag starkt. Ofta blir jag alldeles yr, förlorar lite orienteringen och kroppskontrollen. Ibland blir jag så häftigt yr att jag måste gå därifrån nästan omedelbart.
Det finns bra yrslar och dåliga yrslar.
Tillsammans med yrseln följer ofta en upplevelse av ett förändrat känslotillstånd. Jag behöver bara åka med, stå kvar, uppleva en inre resa och utforska nya känslor. Vissa ställen ger mig känslor av mörker, tyngd, dysterhet, obehag. Andra ställen blir jag nästan kär i, för att jag får så roliga och positiva känsloupplevelser. På förra stället där jag bodde fanns en udde med två stensättningar, alltså förmodade gravar med stenar placerade i ring. I en av stensättningarna fanns ett stenblock på ca 1 meter som var rätt behagligt att sitta på. Jag kunde krypa upp på den stenen, sluta mina ögon och sen bara åka iväg på en känslomässig upplevelseresa. Ibland började hela kroppen rycka för att känslorna blev så enormt starka. Det kändes som att jag åkte berg- och dalbana, med pirr och bubbel och sprudlande i hela kroppen.Bara av att sitta på en sten.
(Jag är jävligt billig i drift kan jag säga!
Jag behöver varken utlandsresor eller nöjesparksbesök – för mig räcker det med en fornlämningssten… )Domarringar brukar vara en särskild höjdare på att ge inre upplevelseresor.
Träd är också som små nöjesparker. Om jag lutar mig mot ett träd kan hela mitt sinnestillstånd förändras och det väller känslor över mig som jag inte själv brukar ha. Det blir olika upplevelser för olika träd. Det är lite som Bertie Bott's Every Flavour Beans – man lutar sig mot ett träd och vet aldrig riktigt vilken upplevelse man kommer att få…
Men det ska helst vara gamla, naturliga träd. (Vad är i så fall ett onaturligt träd kan man ju undra?...
Ja, plantageträd/skogsbruksträd som är hårt uppdrivna och planterade av människor är rätt själlösa och stumma om du frågar mig…). En av de mer märkliga upplevelser jag var med om när jag var ute och gick i en rätt tät skog med min dåvarande hund och make. Jag såg en knotig tallstam som jag kände för att omfamna, och när jag gjorde det översköljdes jag av känslor av fyrverkeri och starkt blixtrande ljus. Spännande, tyckte jag. Tills mitt ex avbröt med att säga lite nedlåtande ”luktar det bränt eller?!” Jag fattade ingenting och frågade varför det skulle lukta bränt, varpå han pekade uppåt. Jag tittade då uppåt, vilket jag inte gjort tidigare, och högst upp i tallens topp såg jag att trädet var skadat av blixtnedslag.Jag vet att det finns en generell rätt stark nedlåtande attityd mot att känna efter och ha såna upplevelser som jag får av platser, träd, musik och lite allt möjligt. Min mamma tycker synd om mig och mitt ex fnös föraktfullt. Jag brukar vanligtvis inte berätta om vad jag upplever. De gånger jag har gjort det har jag blivit ombedd att förklara mina upplevelser rent vetenskapligt, annars ”måste det vara ren inbillning”. Alltså ärligt – jag skiter i hur och varför. Jag tycker att det är roligt att få uppleva alla dessa märkliga trippar, känslor, förändrade sinnestillstånd och märkliga energier. För mig spelar det ingen roll om det finns nån förklaring eller ej. Jag kan faktiskt nöja mig med att bara få uppleva.
