Ingen idé

Jag borde sluta vara här för gott. För jag sjunker bara djupt ner i depression när jag är här. Varje gång. Börjar fundera på att hänga mig. För livet blir ändå aldrig bra.

Som nyligen så sa jag vad JAG vill göra med mitt liv, varför JAG vill bo på landet och varför JAG vantrivs i stan. Genast blev folk kränkta. Och jag förstår verkligen inte varför. Får jag inte välja vad JAG vill med mitt liv? Jag har inte sagt något om andras livsval.

Blir så ledsen. Och tråden om workshops och studiecirklar gav mig inte alls något att bygga vidare på. Trodde jag skulle få idéer och nya infallsvinklar. Nya möjligheter. Men det spårade ur och jag har inte orkat läsa resten av tråden.

Det ställs krav på att jag ska uttrycka mig annorlunda. Fast jag verkligen inte kan. Det är omöjligt. Jag kan omöjligen se 50 olika andra perspektiv på det jag säger. Kan inte ens se ett annat perspektiv. Helt omöjligt.

Det är lite som om jag inte kunde gå och folk blev arga på mig för att jag inte kan gå.

Det är tungt att leva.

 

[Wille]

Jag tog bort mitt inlägg.

Kompletterade lite medan du svarade. Jag har som sagt rätt lätt för att prata med folk. Ställer frågor. Kan kallprata. Det syns eller märks inte att jag är autistisk. Kan dock ha svårt att komma in i grupper.

 

[MML]

Nej, jag anser inte att alla är ute för att jävlas, men påfallande många har problem med läsförståelsen. Och för övrigt är det ett faktum att jag sitter ensam nästan jämt.


Jag vet inte vad som fungerade förut för jag har inte ändrat på något. Jag fortsätter liksom att göra saker på dagarna som jag gjorde innan. Men kvällarna är hemska. Vintertiden är hemsk. Det finns inget att göra inomhus.


Jag har som vanligt inte pratat om anledningar till varför andra går sådana kurser. De kan ju behöva det av vilken anledning som helst. Jag anser inte att jag behöver en sådan kurs bara för att prata med folk. Ingen jag träffat irl har tyckt att jag är socialt inkompetent. Eller så säger de det inte. Men har faktiskt fått höra att jag är socialt kompetent. Och trevlig. Och hjälpsam.


Vilken komfortzon? Utanför den som triggar min panikångest? I övrigt förstår jag inte vad du menar. Jag har provat en del olika saker för att utöka mitt sociala nätverk. En höst deltog jag i Röda Korsets hantverksgrupp. Det passade mig inte då folk pratade om saker jag fick panik av. Så jag fick fly. Jag har också varit med i olika föreningar och är aktiv i ett politiskt parti. Eftersom jag i dagsläget är medlem i biodlarföreningen så går jag på föreningens träffar. Men inget jag gör resulterar i att jag får vänner. Samma när jag red på olika ridskolor. Inga vänner där heller.

Så det är något jag inte begriper som göra att folk inte vill umgås med mig. Att vara trevlig och hjälpsam verkar inte vara nyckeln.

Sagt med all välmening. Du beskriver hur du fått höra att du är socialt kompetent, trevlig och hjälpsam. Samtidigt visar du upp sidor som kanske inte framstår som särskilt socialt kompetenta eller trevliga. Därmed inte sagt att du inte kan vara både socialt kompetent och trevlig, men jag tror att det finns utvecklingspotential. Det tror jag för övrigt att det finns hos alla.

Komfortzonen jag syftar på att du kanske skulle vinna på att ge dig utanför, är den som börjar där du säger bestämt Nej till väldigt många förslag. T. ex. att gå kurs inom habilitering eller liknande, som du fick tips om här. Du verkar väldigt bestämd kring vad som "är något för dig" och inte, även gällande sådant du kanske aldrig provat?

Bara lek med tanken att du skulle gå en kurs kring socialt samspel, bemötande etc. Vad har du att förlora? Vad är det värsta som kan hända, och vad är det bästa som kan hända?

 

[Inte_Ung]

Så det är något jag inte begriper som göra att folk inte vill umgås med mig. Att vara trevlig och hjälpsam verkar inte vara nyckeln

Det är sådant man får lära sig på de där kurserna.
Lajv och rollspel är också bra övning
Men det är kanske inte riktigt din grej?

 

[MML]

Kompletterade lite medan du svarade. Jag har som sagt rätt lätt för att prata med folk. Ställer frågor. Kan kallprata. Det syns eller märks inte att jag är autistisk. Kan dock ha svårt att komma in i grupper.

Jag har förstått att det inte är helt ovanligt att personer med autism kan vara bra på att "maska" i ytliga sociala sammanhang, men i grupp och när det blir djupare sociala relationer kan svårigheterna komma fram. Jag säger nu givetvis inte att det är så för dig, eftersom jag inte känner dig. Det är bara en reflektion kring det du skriver här.

Rent hypotetiskt, skulle det göra något om det märks att du är autistisk? Är det negativt för dig, tänker du?

Givetvis behöver du inte svara om du inte känner dig bekväm med det.

 

[Wille]

Sagt med all välmening. Du beskriver hur du fått höra att du är socialt kompetent, trevlig och hjälpsam. Samtidigt visar du upp sidor som kanske inte framstår som särskilt socialt kompetenta eller trevliga. Därmed inte sagt att du inte kan vara både socialt kompetent och trevlig, men jag tror att det finns utvecklingspotential. Det tror jag för övrigt att det finns hos alla.

Komfortzonen jag syftar på att du kanske skulle vinna på att ge dig utanför, är den som börjar där du säger bestämt Nej till väldigt många förslag. T. ex. att gå kurs inom habilitering eller liknande, som du fick tips om här. Du verkar väldigt bestämd kring vad som "är något för dig" och inte, även gällande sådant du kanske aldrig provat?

Bara lek med tanken att du skulle gå en kurs kring socialt samspel, bemötande etc. Vad har du att förlora? Vad är det värsta som kan hända, och vad är det bästa som kan hända?

Det sämsta som kan hända är att jag inte duger som jag är. Jag måste då krysta fram något jag inte är. Fejka. Spela spel. Vara oärlig med hur jag är. Känna mig kuvad att passa in en mall som skaver. För jag är värdelös som jag är.

Kurser på habiliteringen finns det inga vad jag vet.

Det är sådant man får lära sig på de där kurserna.
Lajv och rollspel är också bra övning
Men det är kanske inte riktigt din grej?

Nej, det är inte min grej. Gillar inte ens att gå på teater eller se på film. Tycker det är slöseri med tid. Har aldrig ens ägt en tv.

 

[_Elly_]

Vet inte för jag har inte klickat och kollat. Men det är i tråden om studiecirklar. Där har folk uttryckt förvåning också. Fattar inte det heller. Det känns helt klart inte positivt.

Ok, kollade och jag kan förstå varför folk valde skratt/förvåning för

Spoiler: lägger spoiler om du inte vill läsa vilket citat

"Och jag fattar inte vad kultur ska vara bra för".

Det är troligtvis inte mot dig utan för att just det citatet låter lite befängt i folks öron.

 

[Gnist]

Alltså. Folk skrattar åt mig här på Buke. Och jag förstår inte varför eftersom jag inte har varit rolig. Hur kul är det?

Att 2 personer skrattar åt påståendet att kultur är meningslöst, innebär faktiskt inte att de skrattar åt dig som person.

 

[Wille]

Jag har förstått att det inte är helt ovanligt att personer med autism kan vara bra på att "maska" i ytliga sociala sammanhang, men i grupp och när det blir djupare sociala relationer kan svårigheterna komma fram. Jag säger nu givetvis inte att det är så för dig, eftersom jag inte känner dig. Det är bara en reflektion kring det du skriver här.

Rent hypotetiskt, skulle det göra något om det märks att du är autistisk? Är det negativt för dig, tänker du?

Givetvis behöver du inte svara om du inte känner dig bekväm med det.

Klart att det skulle göra något om det syntes.

Jag har trauma från barndomen som också kan ha att göra med att jag inte kan knyta an till folk. Blev övergiven 5 gånger innan jag fyllt 13. Och mina föräldrar hade ingen fungerande relation.

 

[Wille]

Att 2 personer skrattar åt påståendet att kultur är meningslöst, innebär faktiskt inte att de skrattar åt dig som person.

Jo, jag tar illa vid mig. För jag menar ju vad jag säger. Det jag säger är sant för mig. Och när det är sant för mig är det en del av mig.

 

[Gnist]

Jo, jag tar illa vid mig. För jag menar ju vad jag säger. Det jag säger är sant för mig. Och när det är sant för mig är det en del av mig.

För de flesta är det dock två vitt skilda saker, att skratta åt ett påstående är en sak, att skratta åt en person en annan.

 

[Unafraid]

Jo, jag tar illa vid mig. För jag menar ju vad jag säger. Det jag säger är sant för mig. Och när det är sant för mig är det en del av mig.

Fast folk kommer alltid att skratta åt det andra skriver. Även om det är min åsikt så bjuder jag på det. De skrattar ju åt det jag skriver, inte åt mig.

 

[Inte_Ung]

Det sämsta som kan hända är att jag inte duger som jag är. Jag måste då krysta fram något jag inte är. Fejka. Spela spel. Vara oärlig med hur jag är. Känna mig kuvad att passa in en mall som skaver. För jag är värdelös som jag är.

Det är ju bl.a. det som man slipper när man lär sig mer om hur det fungerar.
Man kan vara sig själv och få det att passa in ändå.

Ju mer jag lär mig desto mer kan jag slappna av i mig själv.

 

[Masqueradee]

Som nyligen så sa jag vad JAG vill göra med mitt liv, varför JAG vill bo på landet och varför JAG vantrivs i stan. Genast blev folk kränkta. Och jag förstår verkligen inte varför. Får jag inte välja vad JAG vill med mitt liv? Jag har inte sagt något om andras livsval.

Fast nu tycker jag du är lite elak mot de andra i tråden. De blev verkligen inte kränkta för att du skulle vantrivas i stan utan de blev ledsna över hur du uttryckte dig. Du skriver:

"Kvar blir att stirra in i väggen. Det är det enda jag kan komma på att man kan göra i en lägenhet. Hela livets mening skulle försvinna.".

"Där [skogsträdgården] kan jag hämta mat sen när pension och eventuella bidrag inte räcker. Det är också min gåva till framtiden och jag har inte levt i onödan."

"Det finns ingen mening med livet i en lägenhet."

Nu är detta lösryckta citat ur en annan tråd, men läser man hela framgår det tydligt att andra blir ledsna över hur du inte anser att deras liv bidrar med något (framförallt i koppling till kultur) utan att det går att tolka dig som att det enda som är värt något är att odla egen mat och ha en skogsträdgård, det är det som är att "inte levt i onödan".
Det är dock ingen som ifrågasätter att du vill bo på landet, att du har (enligt mig) fantastiska och häftiga drömmar. Det folk ifrågasätter är dock din syn på dina medmänniskor som av olika anledningar inte delar samma mål som du.

Pratar man utifrån sig själv och sina mål "jag skulle inte trivas i en lägenhet, jag känner mig instängd och skulle störa mig på allt för mycket ljud" ligger fokus på sig själv, i kontrast till "det finns ingen mening med livet i en lägenhet, hela livets mening försvinner där och man kan bara stirra in i väggen". Ser du skillnad i perspektiv här?

 

[MML]

Det sämsta som kan hända är att jag inte duger som jag är. Jag måste då krysta fram något jag inte är. Fejka. Spela spel. Vara oärlig med hur jag är. Känna mig kuvad att passa in en mall som skaver. För jag är värdelös som jag är.

Kurser på habiliteringen finns det inga vad jag vet.


Nej, det är inte min grej. Gillar inte ens att gå på teater eller se på film. Tycker det är slöseri med tid. Har aldrig ens ägt en tv.

Okej, så det är en rädsla hos dig att inte duga som är det värsta som kan hända. Det bästa då? Tänk om du t. ex. skulle lära dig nya färdigheter, som kan hjälpa dig resten av livet? Tänk om du rent av skulle träffa någon på kursen, som du på sikt skulle bli vän med?

Jag uppfattar dig som att du har en väldigt rigid bild av "hur du är". Att så som du tänker och känner just nu, det är ditt enda sanna jag och det kan inte ändras på, för att du då är värdelös och måste fejka och spela spel. Är det det enda sättet att se på utveckling? Gäller det inom alla områden, eller "bara" socialt samspel?

Du är väl duktig på odling, om jag minns rätt. Föddes du med kunskaper inom odling? Är det så att de kunskaper du har nu, är exakt samma som du hade som 18-åring? Eller har dina kunskaper med tiden (och med ökat intresse och öppet sinne) utökats, utvecklats, avancerats?

Om du har lärt dig mer med tidens gång (det är ju så det brukar vara, för de flesta av oss), säger det något om dig som person, förr eller nu? Var du "värdelös" tidigare, när du kunde mindre? Dög inte som du var? Tvingades du gå emot ditt "sanna jag" för att lära dig mer och få ökade kunskaper inom odling? D.v.s. var ditt "sanna jag" en person som inte kunde särskilt mycket om odling, och allt du kan nu är "fejk"? Eller är ditt "sanna jag" någon som är intresserad av odling och har förmåga att utvecklas och bli ännu bättre?

Går det att applicera liknande tankar kring t. ex. socialt samspel med andra? Förmåga att konversera, online eller IRL?

 

[MML]

Klart att det skulle göra något om det syntes.

Jag har trauma från barndomen som också kan ha att göra med att jag inte kan knyta an till folk. Blev övergiven 5 gånger innan jag fyllt 13. Och mina föräldrar hade ingen fungerande relation.

Varför är det klart att det skulle göra något om det syntes/märktes att du är autistisk? På vilket sätt?

 

[MiniLi]

Jag kan förstå att du tycker att det blir jobbigt med hur folk skriver i flera av dina trådar. Många människor hamnar lätt i att de ska erbjuda lösningar till människor som mår dåligt, även när lösningar inte har efterfrågats. Många blir också frustrerade när de försöker hjälpa (genom att tex föreslå lösningar) men sedan upplever att deras lösningsförslag avvisas.
Det är alltid utmanande att kommunicera i text, från alla håll. Lätt att det ska bli missförstånd osv.

Förstår att det blir ett dilemma för dig. Jag gissar att det är viktigt att få lite samvaro här på buke eftersom du annars beskriver dig som ensam, samtidigt som det så ofta blir frustrerande situationer. Men det går ju alltid att ta en paus från buke och sedan komma tillbaka om man vill!

Annars är mitt bästa tips att bara ignorera de inlägg där folk oombett kommer med lösningsförslag. Alltså inte ignorera som i att trycka på knappen ignorera, utan bara att strunta i att svara på dem.

 

[MiniLi]

Okej, så det är en rädsla hos dig att inte duga som är det värsta som kan hända. Det bästa då? Tänk om du t. ex. skulle lära dig nya färdigheter, som kan hjälpa dig resten av livet? Tänk om du rent av skulle träffa någon på kursen, som du på sikt skulle bli vän med?

Jag uppfattar dig som att du har en väldigt rigid bild av "hur du är". Att så som du tänker och känner just nu, det är ditt enda sanna jag och det kan inte ändras på, för att du då är värdelös och måste fejka och spela spel. Är det det enda sättet att se på utveckling? Gäller det inom alla områden, eller "bara" socialt samspel?

Du är väl duktig på odling, om jag minns rätt. Föddes du med kunskaper inom odling? Är det så att de kunskaper du har nu, är exakt samma som du hade som 18-åring? Eller har dina kunskaper med tiden (och med ökat intresse och öppet sinne) utökats, utvecklats, avancerats?

Om du har lärt dig mer med tidens gång (det är ju så det brukar vara, för de flesta av oss), säger det något om dig som person, förr eller nu? Var du "värdelös" tidigare, när du kunde mindre? Dög inte som du var? Tvingades du gå emot ditt "sanna jag" för att lära dig mer och få ökade kunskaper inom odling? D.v.s. var ditt "sanna jag" en person som inte kunde särskilt mycket om odling, och allt du kan nu är "fejk"? Eller är ditt "sanna jag" någon som är intresserad av odling och har förmåga att utvecklas och bli ännu bättre?

Går det att applicera liknande tankar kring t. ex. socialt samspel med andra? Förmåga att konversera, online eller IRL?

Jag förstår att du vill väl men det här blir ju liksom som någon påtvingad terapi över internet. Egentligen inte enbart riktat till dig nu men TS möter ju den här typen av inlägg jätteofta, i de trådar jag sett blir det en hel drös med liknande inlägg. Ditt inlägg dök upp här som ett jättebra exempel på vad jag tänkte på när jag skrev mitt förra inlägg.

Jag fattar verkligen att den här typen av hjälpbeteende triggas, men det verkar ju snarare bidra till att ts bara mår sämre. Det är en sak om någon ber om den typen av stöd, men jag tycker det är lite väl att liksom leka psykolog på nätet till folk som inte ens har bett om hjälp. Jag tror de flesta hade tyckt att det varit ganska jobbigt att fullkomligt överösas av den här typen av råd när de inte är i ett läge där de söker hjälp. Ibland (eller väldigt ofta) vill folk bara skriva av sig

 

[Inte_Ung]

Annars är mitt bästa tips att bara ignorera de inlägg där folk oombett kommer med lösningsförslag. Alltså inte ignorera som i att trycka på knappen ignorera, utan bara att strunta i att svara på dem.

Eller sortera ut sådant som kan kännas meningsfullt från det som känns oanvändbart.

 

[karamelldrottningen]

Ingen kommer kunna ändra på dig och du kan inte ändra någon annan.
Ibland blir det missförstånd.
Du måste inte heller svara på alla inlägg samt förslag. Jag vet själv hur sjukt tröttsamt det kan vara att få förslag och frågor som man av olika anledningar inte kan genomföra och då kräver folk världens bästa förklaring fast man inte orkar och gör så gott man kan!

 

[MiniLi]

Eller sortera ut sådant som kan kännas meningsfullt från det som känns oanvändbart.

Ja men det är inte så enkelt. Om jag försöker tänka mig in i ts situation så skulle jag nog kunna känna lite att jag drunknar i alla råd och att det tar för mycket energi att sortera i allt. Då är det ganska förståerligt att man avvisar allt istället.