- Svar: 8
- Visningar: 1 705
Nej, jag är verkligen inge bra på sånthär. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen.
Jag känner mig som en kaviartub med locket på som pressas på från olika håll. Snart kommer jag att spricka åt nåt håll.
Den tjänst jag blev omplacerad till vid årsskiftet har fortfarande inte fått något innehåll. Nu är jag inne på tredje veckan och vet fortfarande inte vad mina arbetsuppgifter ska bli, och därför inte heller om jag ens vill ha tjänsten. Det blir ju tillslut en känsla av att jag borde vara ”tacksam” för om någon hittar på något åt mig att göra. Vilket kollegorna också verkar tycka. Jag vet inte om de försöker vara snälla eller om de ser en chans att utnyttja situationen, men det jag får höra är ”skicka det här mailet åt mig” eller ”du får se till att släppa in våra besökare” eller ”du kan väl göra fint i köket” eller ”kan inte du åka iväg med den här hårddisken till vår kollega på andra sidan stan”. Det är jag inte direkt intresserad av att arbeta med, och dessutom känns det verkligen skit att vara en meningslös piga som alla kör med...
Jag tappar självförtroendet SÅ fort, undviker att vara med på fikarasterna för jag känner inte att jag orkar möta de andras blickar.
Det hade i mina ögon varit enormt mycket sjysstare att ha låtit mig vara med bland de som sades upp pga arbetsbrist från mitt gamla jobb, så hade den nya organisationen kunnat utlysa en tjänst senare, om de nu så småningom kommer fram till att de verkligen behöver en administratör.
Jag är inte heller imponerad av organisationen hos min nya arbetsgivare, och stämningen är skit. Vi har ingen chef på plats på heltid, och det hade behövts nån som samlade ihop gruppen och pekade ut vägen. Som det är nu springer det runt olika viljor och drar åt olika håll utan att prata med varandra och ingen verkar känna något ”vi”. Då blir det istället så att folk bara blir egoistiska och sura och kör sitt eget race och skiter i saker. Jag vet verkligen ingenting om vad som är på gång på jobbet, om det nu är något på gång.
Förra veckan blev jag så arg att jag var tvungen att först gå ut och ta en promenad och sedan sitta i vilrummet och meditera en stund. Det som fick mig att brista var att jag fick en uppgift att göra av en av gruppledarna (eller vad de nu har för titel). Jag ifrågasatte uppgiften flera gånger, försökte på ett fint sätt lägga fram att den inte verkade så genomtänkt. Så jag förhalade det hela, men tillslut sa gruppledaren åt mig att jag måste göra listan och maila ut info till alla, för så skulle det minsann vara. Så jag gjorde det. Och självklart var det fel. Och så hamnar jag i skottlinjen, och få ta skit för att jag har verkställt en order som tydligen inte var förankrad. Inte heller stod personen som gett mig uppgiften upp för sitt beslut, utan jag fick höra ”Men kan inte du se till att ordna upp det här nu då så att alla blir nöjda?”
No way Jose! Jag bollade tillbaks ALLT på den person som fattat beslutet. Men personen duckade och ingen plockade upp bollen, utan nu ligger även den konflikten och jäser snett i bakgrunden som en dålig surdeg.
Det är bland det absolut värsta jag vet. Jag tål det bara inte. Att andras ogenomtänkta och dåliga beslut sätter mig i skiten. Jag blir vansinnig.
När jag åkte till jobbet imorse fick jag ont i magen när jag närmade mig jobbet. Jag blev förvånad. Är det så illa?
Annars har jag kommit fram till att bilresorna till och från jobbet är det bästa med mitt liv just nu. Och det är samma bilresor som jag svor över tidigare...
För det är tungt nu. Jättetungt. Tungt på många fronter av mitt liv. Förut hade jag åtminstone jobbet som jag trivdes så enormt bra på och hämtade kraft ifrån, men nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen för att tanka positiv energi. Jag trivs inte hemma och mitt förhållande funkar inte sen ca 1½ år tillbaks. Och den biten är något jag absolut inte klarar av att ta tag i.
Så jag hittar inga lösningar. Visst, jag tittar efter nya jobb, har skickat iväg en ansökan. Men ett nytt jobb är ju inte snutet ur näven på en pisskvart direkt. Och just nu är mitt fokus bara att fly, så jag är beredd att söka jobb jag egentligen inte är jättesugen på. Och då blir det sällan bra. Men hur länge orkar jag stå ut? Jag har mått akutskit i två veckor, och två veckor är ju ingenting. Fast det känns inte som att jag orkar må akutskit särskilt länge till.
Från kurserna i personlig utveckling har jag lärt mig att det inte handlar om hur man har det, utan hur man tar det. Men jag fattar inte hur man gör. Jag har verkligen försökt att kärleksmeditera nästan dagligen, men jag mår fortfarande skit. Visst, kärleksmeditationerna är bra, de lugnar och lindrar litegrann i alla fall, gör livet uthärdligare en liten stund. Men sen bryter den akuta vantrivseln igenom igen, och jag känner mig som kvinna på gränsen till nervsammanbrott utan nånstans att fly. Jag är rädd för att jag snart bara sticker från hela skiten. Kanske köper en sistaminuten. Ta mig bara bort, snälla – jag orkar inte mer!
Och nu kommer jag att bli äcklig, men som den hälsonörd jag är så kastar jag gärna ett öga på mitt bajs (gör inte alla det?! ). Men det jag såg igår fick mig nästan att ramla baklänges. Det var inte bajs – det var bara ihoppressad mat, och jag kände igen det jag hade ätit för bara 6 timmar sen. Till och med frysta blåbär – som ju blir så sladdriga upptinade att de går sönder av sig själva – hade kommit ut helt intakta i andra änden. All mat hade passerat helt oprocessad genom min kropp. OK, jag vet att jag är dålig på att tugga, men alltså det där är ju inte bra alls – SÅ illa har det inte varit tidigare. Min kropp kan ju inte tillgodogöra sig någon näring överhuvudtaget.
Jag sov ca 5 timmar inatt och när jag tittade mig i spegeln nyss hade jag såna svarta ringar under ögonen att jag såg ut som Frankensteins monster.
Så jag mår inte bra, och min kropp reagerar också. Varför ska jag vara så himla känslig? Det funkar ju inte att leva i den här världen och vara så känslig. Jag vantrivs hemma och jag vantrivs på jobbet, men så kan det ju vara ibland – det ingår väl i sånt man måste kunna hantera.
Men jag begriper inte hur!!!
Jag känner mig som en kaviartub med locket på som pressas på från olika håll. Snart kommer jag att spricka åt nåt håll.
Den tjänst jag blev omplacerad till vid årsskiftet har fortfarande inte fått något innehåll. Nu är jag inne på tredje veckan och vet fortfarande inte vad mina arbetsuppgifter ska bli, och därför inte heller om jag ens vill ha tjänsten. Det blir ju tillslut en känsla av att jag borde vara ”tacksam” för om någon hittar på något åt mig att göra. Vilket kollegorna också verkar tycka. Jag vet inte om de försöker vara snälla eller om de ser en chans att utnyttja situationen, men det jag får höra är ”skicka det här mailet åt mig” eller ”du får se till att släppa in våra besökare” eller ”du kan väl göra fint i köket” eller ”kan inte du åka iväg med den här hårddisken till vår kollega på andra sidan stan”. Det är jag inte direkt intresserad av att arbeta med, och dessutom känns det verkligen skit att vara en meningslös piga som alla kör med...
Jag tappar självförtroendet SÅ fort, undviker att vara med på fikarasterna för jag känner inte att jag orkar möta de andras blickar.Det hade i mina ögon varit enormt mycket sjysstare att ha låtit mig vara med bland de som sades upp pga arbetsbrist från mitt gamla jobb, så hade den nya organisationen kunnat utlysa en tjänst senare, om de nu så småningom kommer fram till att de verkligen behöver en administratör.
Jag är inte heller imponerad av organisationen hos min nya arbetsgivare, och stämningen är skit. Vi har ingen chef på plats på heltid, och det hade behövts nån som samlade ihop gruppen och pekade ut vägen. Som det är nu springer det runt olika viljor och drar åt olika håll utan att prata med varandra och ingen verkar känna något ”vi”. Då blir det istället så att folk bara blir egoistiska och sura och kör sitt eget race och skiter i saker. Jag vet verkligen ingenting om vad som är på gång på jobbet, om det nu är något på gång.
Förra veckan blev jag så arg att jag var tvungen att först gå ut och ta en promenad och sedan sitta i vilrummet och meditera en stund. Det som fick mig att brista var att jag fick en uppgift att göra av en av gruppledarna (eller vad de nu har för titel). Jag ifrågasatte uppgiften flera gånger, försökte på ett fint sätt lägga fram att den inte verkade så genomtänkt. Så jag förhalade det hela, men tillslut sa gruppledaren åt mig att jag måste göra listan och maila ut info till alla, för så skulle det minsann vara. Så jag gjorde det. Och självklart var det fel. Och så hamnar jag i skottlinjen, och få ta skit för att jag har verkställt en order som tydligen inte var förankrad. Inte heller stod personen som gett mig uppgiften upp för sitt beslut, utan jag fick höra ”Men kan inte du se till att ordna upp det här nu då så att alla blir nöjda?”
No way Jose! Jag bollade tillbaks ALLT på den person som fattat beslutet. Men personen duckade och ingen plockade upp bollen, utan nu ligger även den konflikten och jäser snett i bakgrunden som en dålig surdeg.
Det är bland det absolut värsta jag vet. Jag tål det bara inte. Att andras ogenomtänkta och dåliga beslut sätter mig i skiten. Jag blir vansinnig.
När jag åkte till jobbet imorse fick jag ont i magen när jag närmade mig jobbet. Jag blev förvånad. Är det så illa?
Annars har jag kommit fram till att bilresorna till och från jobbet är det bästa med mitt liv just nu. Och det är samma bilresor som jag svor över tidigare...
För det är tungt nu. Jättetungt. Tungt på många fronter av mitt liv. Förut hade jag åtminstone jobbet som jag trivdes så enormt bra på och hämtade kraft ifrån, men nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen för att tanka positiv energi. Jag trivs inte hemma och mitt förhållande funkar inte sen ca 1½ år tillbaks. Och den biten är något jag absolut inte klarar av att ta tag i.
Så jag hittar inga lösningar. Visst, jag tittar efter nya jobb, har skickat iväg en ansökan. Men ett nytt jobb är ju inte snutet ur näven på en pisskvart direkt. Och just nu är mitt fokus bara att fly, så jag är beredd att söka jobb jag egentligen inte är jättesugen på. Och då blir det sällan bra. Men hur länge orkar jag stå ut? Jag har mått akutskit i två veckor, och två veckor är ju ingenting. Fast det känns inte som att jag orkar må akutskit särskilt länge till.
Från kurserna i personlig utveckling har jag lärt mig att det inte handlar om hur man har det, utan hur man tar det. Men jag fattar inte hur man gör. Jag har verkligen försökt att kärleksmeditera nästan dagligen, men jag mår fortfarande skit. Visst, kärleksmeditationerna är bra, de lugnar och lindrar litegrann i alla fall, gör livet uthärdligare en liten stund. Men sen bryter den akuta vantrivseln igenom igen, och jag känner mig som kvinna på gränsen till nervsammanbrott utan nånstans att fly. Jag är rädd för att jag snart bara sticker från hela skiten. Kanske köper en sistaminuten. Ta mig bara bort, snälla – jag orkar inte mer!
Och nu kommer jag att bli äcklig, men som den hälsonörd jag är så kastar jag gärna ett öga på mitt bajs (gör inte alla det?!
). Men det jag såg igår fick mig nästan att ramla baklänges. Det var inte bajs – det var bara ihoppressad mat, och jag kände igen det jag hade ätit för bara 6 timmar sen. Till och med frysta blåbär – som ju blir så sladdriga upptinade att de går sönder av sig själva – hade kommit ut helt intakta i andra änden. All mat hade passerat helt oprocessad genom min kropp. OK, jag vet att jag är dålig på att tugga, men alltså det där är ju inte bra alls – SÅ illa har det inte varit tidigare. Min kropp kan ju inte tillgodogöra sig någon näring överhuvudtaget. Jag sov ca 5 timmar inatt och när jag tittade mig i spegeln nyss hade jag såna svarta ringar under ögonen att jag såg ut som Frankensteins monster.
Så jag mår inte bra, och min kropp reagerar också. Varför ska jag vara så himla känslig? Det funkar ju inte att leva i den här världen och vara så känslig. Jag vantrivs hemma och jag vantrivs på jobbet, men så kan det ju vara ibland – det ingår väl i sånt man måste kunna hantera.
Men jag begriper inte hur!!!
Senast ändrad:
