Inatt var jag i ett ganska sunkigt och trångt ridhus, fråga mig inte var. Jag skulle delta på en ridkurs.
Dröm (!) om min stora lycka när jag insåg att hästen jag skulle få rida var min stora favorit jag hade på den ridskola jag red på när jag skrev här på bloggen sist för ett par år sedan. Dell – den kantiga vita knasiga gamla importerade fullblodskorsningen, som var den absolut roligaste hästen som jag kunde sitta på på den ridskolan.
Och även om jag blev överlycklig blev jag faktiskt på något sätt arg redan i drömmen. Och känslan av upprördhet fortsatte sitta i när jag vaknade. För på dom kurser jag deltog i på ridskolan när jag red där i verkligheten, så fick jag aldrig rida min favorit. Jag önskade och bönade, men aldrig fick jag utvecklas tillsammans med den häst jag blev alldeles särskilt bubblig inombords av glädje att sitta på. Och så har det varit på alla ridskolor jag har ridit på. Jag har ytterst sällan fått möjlighet att närmare lära känna dom hästar som jag tyckt bäst om, utan istället har det alltid hetat att man ska rida dom hästar man inte tycker om - ”för att utvecklas”.
Och det har gjort mig förbannad i alla år.
Jag tycker att det är oerhört värdefullt när man hittar någon individ där personkemin stämmer och man känner att man trivs och har roligt tillsammans på ett sätt långt över det normala – oavsett art. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ta tillvara på samvaron med dom individerna. Jag kan sitta på en dröghög till kuse och banka runt den runt spåret till både hästens och min olycka, eller så kan jag sitta på en individ där vi nyfiket kommunicerar med varandra, har roligt tillsammans och lär oss att förstå varandra och utvecklas till oanade nivåer.
Att jag inte har fått göra det senare stör mig väldigt mycket.
Jag blev så oerhört lycklig av att i drömmen inatt få sitta på min vita springare igen och veta att jag skulle få glädjen av att få rida honom flera dagar i rad – en glädje som jag sällan har känt. Att få rida en häst jag tycker om har alltid varit belagt med ”skuld” enligt den ridskoleuppfostran jag fått, eftersom jag blivit så itutad att jag minsann inte ska hålla på och glida runt på dom hästar jag gillar, för ”hur skulle det se ut om alla bara skulle rida sin favorit hela tiden” och ”man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”.
Och så har det blivit så att jag under mina omkring 25 ridande år på olika ridskolor till stor del har harvat runt på hästar jag inte gillar, eller möjligtvis har tyckt varit OK men inte så mycket mer, och väntat på den fantastiska utvecklingen som då enligt utsago borde ske. Och samtidigt blivit argare och argare, för jag tycker inte att det är rätt. Varken mot hästen eller mot mig. Hur är det med alla som köper egen häst – köper man då en häst som man inte gillar?? För att man ska utvecklas???
Visst, jag gillar hästar rent generellt, och riktigt så illa har det väl inte varit att harva runt på individer som jag inte direkt klickat med eller som jag inte har känt sådär jättestarkt för. Jag har varit lycklig över att överhuvudtaget få sitta på en häst, och självklart respekterat och varit nyfiken på varje individ. Men det har varit så tråkigt att inte få utveckla mina förhållanden med dom ”förälskelser” jag haft. Och med ökad ålder känner jag att jag vill följa mitt hjärta mer, och blir allt obevekligare på den punkten. Varför ska jag behöva rida hästar som jag inte tycker är så jätteroliga? När det faktiskt finns dom som jag tycker är hur roliga som helst?
Det är därför som jag inte kommer mig för att ta upp ridningen igen, trots att jag längtar så mycket efter hästar att jag drömmer om dom om nätterna. Jag vet inte hur jag ska kunna uppfylla det jag vill ha ut.
:-(
Dröm (!) om min stora lycka när jag insåg att hästen jag skulle få rida var min stora favorit jag hade på den ridskola jag red på när jag skrev här på bloggen sist för ett par år sedan. Dell – den kantiga vita knasiga gamla importerade fullblodskorsningen, som var den absolut roligaste hästen som jag kunde sitta på på den ridskolan.
Och även om jag blev överlycklig blev jag faktiskt på något sätt arg redan i drömmen. Och känslan av upprördhet fortsatte sitta i när jag vaknade. För på dom kurser jag deltog i på ridskolan när jag red där i verkligheten, så fick jag aldrig rida min favorit. Jag önskade och bönade, men aldrig fick jag utvecklas tillsammans med den häst jag blev alldeles särskilt bubblig inombords av glädje att sitta på. Och så har det varit på alla ridskolor jag har ridit på. Jag har ytterst sällan fått möjlighet att närmare lära känna dom hästar som jag tyckt bäst om, utan istället har det alltid hetat att man ska rida dom hästar man inte tycker om - ”för att utvecklas”.
Och det har gjort mig förbannad i alla år.
Jag tycker att det är oerhört värdefullt när man hittar någon individ där personkemin stämmer och man känner att man trivs och har roligt tillsammans på ett sätt långt över det normala – oavsett art. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att ta tillvara på samvaron med dom individerna. Jag kan sitta på en dröghög till kuse och banka runt den runt spåret till både hästens och min olycka, eller så kan jag sitta på en individ där vi nyfiket kommunicerar med varandra, har roligt tillsammans och lär oss att förstå varandra och utvecklas till oanade nivåer.
Att jag inte har fått göra det senare stör mig väldigt mycket.
Jag blev så oerhört lycklig av att i drömmen inatt få sitta på min vita springare igen och veta att jag skulle få glädjen av att få rida honom flera dagar i rad – en glädje som jag sällan har känt. Att få rida en häst jag tycker om har alltid varit belagt med ”skuld” enligt den ridskoleuppfostran jag fått, eftersom jag blivit så itutad att jag minsann inte ska hålla på och glida runt på dom hästar jag gillar, för ”hur skulle det se ut om alla bara skulle rida sin favorit hela tiden” och ”man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”. ”Man ska rida hästar man inte gillar för att utvecklas”.
Och så har det blivit så att jag under mina omkring 25 ridande år på olika ridskolor till stor del har harvat runt på hästar jag inte gillar, eller möjligtvis har tyckt varit OK men inte så mycket mer, och väntat på den fantastiska utvecklingen som då enligt utsago borde ske. Och samtidigt blivit argare och argare, för jag tycker inte att det är rätt. Varken mot hästen eller mot mig. Hur är det med alla som köper egen häst – köper man då en häst som man inte gillar?? För att man ska utvecklas???
Visst, jag gillar hästar rent generellt, och riktigt så illa har det väl inte varit att harva runt på individer som jag inte direkt klickat med eller som jag inte har känt sådär jättestarkt för. Jag har varit lycklig över att överhuvudtaget få sitta på en häst, och självklart respekterat och varit nyfiken på varje individ. Men det har varit så tråkigt att inte få utveckla mina förhållanden med dom ”förälskelser” jag haft. Och med ökad ålder känner jag att jag vill följa mitt hjärta mer, och blir allt obevekligare på den punkten. Varför ska jag behöva rida hästar som jag inte tycker är så jätteroliga? När det faktiskt finns dom som jag tycker är hur roliga som helst?
Det är därför som jag inte kommer mig för att ta upp ridningen igen, trots att jag längtar så mycket efter hästar att jag drömmer om dom om nätterna. Jag vet inte hur jag ska kunna uppfylla det jag vill ha ut.
:-(
