Vaknade i morse och fick en chock när jag tittade ut. Helt vitt ute. Igår kväll började det snöa men jag lever troligen i någon slags "det ligger aldrig kvar" förnekelse. Jo men eller hur. Tio cm nysnö. Var asjobbigt att gå 800m typ till dagis. Två steg fram, ett steg bak.
Men. Idag var det alltså dags att åka till terapin igen. Förra veckan fick jag ledigt då jag behövde en paus. Jag var lite nervös eftersom jag inte klarat av att lyssna på inspelningarna. Ångesten har varit jobbig så fort jag tänkt på det. Men i alla fall så talade jag om hur det var. Min terapeut frågade då om vi skulle lyssna på den tillsammans. Jo men visst sa jag då. Pulsen steg lite efter jag sagt ja, tänk om jag skulle börja gråta?
Sagt och gjort så lyssnade vi.
Först och främst är jag imponerand över min röst, det är rätt stark och fin faktiskt. Även fast jag hörde att jag skakade lite på rösten. Vilket så klart inte är så konstigt. Det är en hemsk händelse att berätta om. Min berättelse är så detaljerad, jag kan inte själv förstå att den hänt eller att jag kan minnas så otroligt mycket men vissa saker glömmer man väl tyvärr aldrig.
Det var rätt så jobbigt att lyssna och sitta still. Hade en flärp på skorna att pilla på under tiden. Och det är betydligt värre att berätta än att lyssna. Jag trodde att jag skulle få betydligt mer ångestpåslag av att lyssna men inte då.
Vad som kommit fram mer och mer i min berättelse är att jag är ganska arg fortfarande över att ingen annan än jag förstod faran vi levde med. I just denna händelse vet jag att poliserna som kom till platsen frågade mig om jag ville anmäla min bror för misshandeln på mig. Min mamma stod bakom och sa nej det behöver du inte, detta fixar vi själva. Eller självklart förstod min mamma faran men hon levde nog troligen i någon slags förnekelse och ville vara lojal mot sin farliga son. Jag är inte arg på min mamma alls för att hon inte lät mig anmäla honom för det han gjorde den kvällen. Jag är mest besviken på att inget någonsin hände. Han kom undan med allt korkat och farligt han någonsin gjort. Det stör mig fortfarande.
Jag vet dock att han inte kom undan när han misshandlade en flickvän för ett par år sedan. Lyckades hitta honom på lexbase. Han hade gjort precis samma grej på sin flickvän som på våran mamma men tack och lov kom en granne ner och knackade på och avbröt allt. Vad fan hade hänt annars?
Jag hoppas dock att det kommer bli lättare att lyssna på inspelningarna nu när jag gjort det en gång. Det är en viktig del av terapin och mitt tillfrisknande.
Men. Idag var det alltså dags att åka till terapin igen. Förra veckan fick jag ledigt då jag behövde en paus. Jag var lite nervös eftersom jag inte klarat av att lyssna på inspelningarna. Ångesten har varit jobbig så fort jag tänkt på det. Men i alla fall så talade jag om hur det var. Min terapeut frågade då om vi skulle lyssna på den tillsammans. Jo men visst sa jag då. Pulsen steg lite efter jag sagt ja, tänk om jag skulle börja gråta?
Sagt och gjort så lyssnade vi.
Först och främst är jag imponerand över min röst, det är rätt stark och fin faktiskt. Även fast jag hörde att jag skakade lite på rösten. Vilket så klart inte är så konstigt. Det är en hemsk händelse att berätta om. Min berättelse är så detaljerad, jag kan inte själv förstå att den hänt eller att jag kan minnas så otroligt mycket men vissa saker glömmer man väl tyvärr aldrig.
Det var rätt så jobbigt att lyssna och sitta still. Hade en flärp på skorna att pilla på under tiden. Och det är betydligt värre att berätta än att lyssna. Jag trodde att jag skulle få betydligt mer ångestpåslag av att lyssna men inte då.
Vad som kommit fram mer och mer i min berättelse är att jag är ganska arg fortfarande över att ingen annan än jag förstod faran vi levde med. I just denna händelse vet jag att poliserna som kom till platsen frågade mig om jag ville anmäla min bror för misshandeln på mig. Min mamma stod bakom och sa nej det behöver du inte, detta fixar vi själva. Eller självklart förstod min mamma faran men hon levde nog troligen i någon slags förnekelse och ville vara lojal mot sin farliga son. Jag är inte arg på min mamma alls för att hon inte lät mig anmäla honom för det han gjorde den kvällen. Jag är mest besviken på att inget någonsin hände. Han kom undan med allt korkat och farligt han någonsin gjort. Det stör mig fortfarande.
Jag vet dock att han inte kom undan när han misshandlade en flickvän för ett par år sedan. Lyckades hitta honom på lexbase. Han hade gjort precis samma grej på sin flickvän som på våran mamma men tack och lov kom en granne ner och knackade på och avbröt allt. Vad fan hade hänt annars?
Jag hoppas dock att det kommer bli lättare att lyssna på inspelningarna nu när jag gjort det en gång. Det är en viktig del av terapin och mitt tillfrisknande.
