Idag gjorde jag min sambo ledsen...

De senaste dagarna har det varit mycket prat om att sambon velat ha sex på det ena eller andra sättet. Jag har skjutit på det då jag vet att jag inte kommer bli sugen, speciellt inte efter att höra det flera gånger om dagen. Jag ser så fram emot att han börjar jobba igen efter semestern nästa vecka. Så vi kommer ifrån varandra, då de senaste dagarna har varit olidliga.

Jag kommer hem sent efter jobb igår/natt och är trött. Får några hintar om sex men går och lägger mig efter lång arbetsdag med flera mils bilåkande.
Pga åskoväder blir jag väckt flera gånger under natten. Dålig humör pga det samt morgontrött är ingen bra kombination. Det första jag hör när jag vaknar är frågan om vi ska ha sex igen. Får väl till något halvt om halvt svar som inte är direkt ja eller nej. Överlägger väl om jag ska “offra” mig eller inte.
Får iallafall höra att han vill ha ett riktigt svar,. Slutar med att jag väljer att svara ett ärligt Nej på frågan och han lämnar rummet.

Sedan var den här dagen förstörd. Jag har fått irritation på mig. Hans föräldrar har fått sin del av kakan. Hela dagen har varit riktigt förjävlig.

Vi har pratat om det här. Efter nästan 10 år tillsammans har jag tröttnat och förklarat att jag nog inte ser han på ett sexuellt sätt längre. Vi är på olika platser i livet. Han vill ha barn (jag vill inte) och jag börjar äntligen hitta mig själv bland mycket oreda med jobb och livet i allmänt osv.

Jag frågade hur det var med honom innan jag förstod vad som var fel. Fick då till svar att han var ledsen, men att det nog inte var någonting att ta upp. Speciellt inte innan jag skulle iväg en snabbsväng till jobbet då han vet att jag tar åt mig mycket hur omgivningen mår och mår sen utifrån det.

Jag förstod iallafall direkt vad som var fel. Varför han var ledsen, besviken och frånvarande. Jag gav honom ingenting idag, eller någonting dagarna innan. Eller senaste veckorna. Och nu var det en gräns som var nådd.

 

[Snubbelfot]

Det där låter jättesvårt, jag uppfattar det du beskriver som närmast outhärdligt för er båda. Jag tycker inte att det låter rimligt för någon av er att uthärda den tillvaron. Har ni pratat om någon konkret plan, för att antingen försöka hitta tillbaka till varandra eller för att avveckla förhållandet?

 

[gammalek]

Jag har skjutit på det då jag vet att jag inte kommer bli sugen, speciellt inte efter att höra det flera gånger om dagen.

Jag ser så fram emot att han börjar jobba igen efter semestern nästa vecka. Så vi kommer ifrån varandra, då de senaste dagarna har varit olidliga.

Sedan var den här dagen förstörd. Jag har fått irritation på mig.

Efter nästan 10 år tillsammans har jag tröttnat och förklarat att jag nog inte ser han på ett sexuellt sätt längre.

Jag gav honom ingenting idag, eller någonting dagarna innan. Eller senaste veckorna.

Det låter som att du redan vet och har bestämt dig.
Jag skulle inte orka med att ha det så. Jag skulle tänka att det var dags att gå skilda vägar. Och ALDRIG att jag skulle skaffa barn i det läget. Hur tänker han? På samma sätt som han tycks tänka om dig? Att du finns till för att uppfylla hans behov och önskningar? Ingen ömsesidighet alls.

 

[Lipperta]

Sex är inget du ger, sex är något du har. För att det är kul och känns bra, inte för att han ska sluta tjata.

 

[Avalbane]

Det där låter jättesvårt, jag uppfattar det du beskriver som närmast outhärdligt för er båda. Jag tycker inte att det låter rimligt för någon av er att uthärda den tillvaron. Har ni pratat om någon konkret plan, för att antingen försöka hitta tillbaka till varandra eller för att avveckla förhållandet?

Vi har haft en plan där vi skulle tänka över sommaren (2017) och se var det bar hän för att sedan prata om det igen till hösten. Sommaren gick och vi fortsatte i samma mönster och nu närmare ett år senare är vi där vi är utan förändring.
Under året har vi pratat om att umgås mer och försöka börja om. Jag har försökt, hoppats på det bästa, men innerst inne vetat att det inte kommer gå. Svårt att släppa taget då han är/var min första allt.
Han är min bästa vän, men tyvärr inte rätt partner för mig.

 

[Avalbane]

Det låter som att du redan vet och har bestämt dig.
Jag skulle inte orka med att ha det så. Jag skulle tänka att det var dags att gå skilda vägar. Och ALDRIG att jag skulle skaffa barn i det läget. Hur tänker han? På samma sätt som han tycks tänka om dig? Att du finns till för att uppfylla hans behov och önskningar? Ingen ömsesidighet alls.

Jag har bestämt mig, innerst inne, men är rädd för att bryta mönster och bli ensam.

Jag har tappat tron på mig själv. 2018 är verkligen inte mitt år. Samtidigt som jag lovat mig själv att det här året ska jag ta hand om mig och vara egoistisk för en gång skull och inte bara vänta på andra. Det är inte värt det.

Jag vill inte ha barn och speciellt inte nu. Jag vet inte riktigt hur han tänkt med det, men misstänker att det kan bero på att kompisar fått barn samt att hans föräldrar är till åren (70 o 80+)och börjat smått hitta om barnbarn.

 

[Avalbane]

Vi pratade ut igår. Komfram till att vi ska ta en paus från allt. Jag kommer (fortsätta)leta annat boende och hoppas på det bästa. Inget tjat om sex utan bara som kompisar som vi umgåtts den senaste tiden. Återstår att se hur det här slutar.
Han sa att han kommer vara med i relationsradion i framtiden. Där han är sambon, som den person som ringer in och klagar på om att sambon umgås förmycket med sitt ex. Återstår och se men jag skulle kunna se det framför mig...

 

[sorbifolia]

Tänkte bara skicka lite peppningar, jag gjorde slut med maken för ett drygt år sedan och han är/var min bästa kompis och första seriösa relation. Det har varit jättesvårt att hitta ett bra sätt för oss att umgås i efterhand, och vi är väl inte helt där än, men nu är vi båda övertygade om att vi kommer få det bättre utan varandra.

Även hos oss ville han ha barn/familj vilket var en stor frustration och besvikelse för honom att jag inte ville, och mkt negativt för vår relation. Hoppast att det blir bättre för dig med och att du hittar ett bra boende för dig själv.

 

[Avalbane]

Tänkte bara skicka lite peppningar, jag gjorde slut med maken för ett drygt år sedan och han är/var min bästa kompis och första seriösa relation. Det har varit jättesvårt att hitta ett bra sätt för oss att umgås i efterhand, och vi är väl inte helt där än, men nu är vi båda övertygade om att vi kommer få det bättre utan varandra.

Även hos oss ville han ha barn/familj vilket var en stor frustration och besvikelse för honom att jag inte ville, och mkt negativt för vår relation. Hoppast att det blir bättre för dig med och att du hittar ett bra boende för dig själv.

Tack för peppningen! Tråkigt att ni inte riktigt hittat tillbaka ännu, hoppas det löser sig i slutändan så det känns rätt för båda.
Lite det jag är rädd för, samtidigt som det kanske kan vara bra att komma ifrån och bryta helt, för att inte råka ramla tillbaka i gamla mönster om inte annat av gammal vana.

 

[TheRedLightning]

Jag har bestämt mig, innerst inne, men är rädd för att bryta mönster och bli ensam.

Jag flikar in lite här att jag varit i din sits på ett liknande sätt, dock inte med sex-biten men däremot sambos sen 10 år tillbaka. Jag minns så väl att på slutet började vi bli mer som två vänner som levde ihop än partners, när han nämnde att vi kanske borde dela på oss blev jag jätteledsen.
Nu så här i efterhand tror jag att jag blev mest ledsen över rädslan att bli ensam. Vi gick till parrådgivning för att ge det en chans till, men det funkade inte halkade tillbaka i samma mönster igen.
Det dök upp en annan kille och jag bestämde mig för att vi skulle dela på oss. Det var tufft att flytta isär. Den här andra killen som dök upp visade sig vara ett ärkepucko och blev aldrig något mer än KK som tjatade till sig sex, men nu så här 4 snart 5 år sedan vi delade på oss (jag och mitt ex) har jag inte ångrat det en sekund. Det enda jag kan ångra är, varför gjorde jag det inte tidigare, men å andra sidan tror jag allt vi gör i livet har en mening.
Det tog ett halvår efter att vi delat på oss för mig att "sörja" färdig eller vad man ska kalla det, jag grät mig till sömns länge, men det har gått över inte alls säkert det är likadant för andra som det var för mig.

Jag har äntligen hittat tillbaka till mig själv och jag trivs med att vara singel, partner kommer nog tids nog, jag omger mig med goa vänner istället. Kan ibland sakna närheten som en partner kan ge, men än är jag ung och har hela livet framför mig.
Så jag känner mig inte direkt orolig, har lite fler erfarenheter i bagaget och tror att nästa gång när jag hittar någon kommer det bli bra.

Det är bara du som kan avgöra vad det är du vill göra, om du vill bryta eller ge det en sista chans osv. Bollen är din.