När man tröttnar på att ha tankarna malande i huvudet, men inte känner att det finns någon som det fungerar att prata om ämnet med kan man ju lika gärna slänga upp det offentligt på nätet och hoppas att ingen som känner en på riktigt läser.
I en månads tid har jag räknat ner, i både veckor och dagar, till när mitt vikariat upphör.
Redan innan jul kändes det till och från som om allt skulle vara bättre för alla om någon annan jobbade istället för mig. Tackade trots det ja till fortsatt vikariat, och kanske är det detta som spökar. Vi hade nämligen en timvikarie som jobbade en dag i veckan och som är superbra och om jag hade tacka nej till fortsatt vikariat skulle hon säkert med glädje ha tagit heltidsvikariatet istället för mig. Men var och en står sig själv närmast, det stämmer åtminstone på mig, och jag hade ingen lust att bli arbetslös så jag fortsatte på mitt jobb. Dessutom så hade jag velat att det skulle vända, så att jag kunde känna mig kompetent och betydelsefull igen. Ingen vill väl sluta som dålig?
Det kändes hur som helst inte helt bra i början av terminen och så i mitten av februari hade vi en utvecklingsdag där chefen räknade upp en lång lista på sådant som vi gjort dåligt eller fel eller missat. Jag vet inte om jag verkligen gjort mig skyldig till alla punkter, men kände samtidigt att jag inte är helt säker på att jag kan friskriva mig från en enda. Det är naturligtvis bra att få reda på hur man ska förbättra sig men när det blir så mycket på en gång känns det faktiskt som att det inte är någon idé. Har jag gjort såhär mycket såhär dåligt fastän jag trott att jag gjort ett ändå okej jobb? Det blir för svårt att hantera. Dels för att man ska hålla reda på allt som inte dög eller var fel, tänk om man glömmer något? Dels för att jag gjort i stort så gott jag kan redan innan. Om jag redan gjort så gott jag kan och det arbetet är värdelöst, då är jag ju verkligen fel människa på fel plats. Då borde jag inte få någon lön heller. Att få lön som man inte förtjänar känns rätt kasst. Samtidigt går jag ju till jobbet så jag vill ha lönen i alla fall.
Känslan av att det vore bättre för alla om vem som helst kom och jobbade istället för mig är det som känns mest ledsamt. Jag vill vara en viktig medarbetare, vara behövd av mina kollegor. Ha en självklar plats. Nu känns det som att de kanske till och med skulle klara sig bättre en man (kvinna men jag avskyr det ordet) kort än med mig.
Jobbigt är att det smittar till andra delar av livet. När jag känner mig dålig på jobbet ser jag allt annat jag är dålig på alternativt var bättre på förut. Så man blir dålig hundägare, dålig vän, dålig släkting/familjemedlem, dålig på allt. Det är bara tre och en halv månad till att vikariatet tar slut men det känns så himla ledsamt att behöva sluta så nedslagen. Där finns också en rädsla att all min självkänsla och mitt självförtroende ska var körda i botten efter över ytterligare tre månader såhär, för hur ska jag då kunna få något nytt jobb? Att gå arbetslös under sommaren kan jag leva med, jag har nog råd och då är många jag känner lediga. Men en längre tid? Blotta tanken gör mig livrädd. Jag har trots allt större delen av mitt sociala liv på jobbet. Jag vill inte bli isolerad. Och jag vill vara samhällsnyttig.
Suck. Önskar lite att jag kunde prata med mina kollegor om vad jag känner men det skulle nog göra mer skada än nytta.
Jaja, allt brukar bli bättre framemot sommaren.
I en månads tid har jag räknat ner, i både veckor och dagar, till när mitt vikariat upphör.
Redan innan jul kändes det till och från som om allt skulle vara bättre för alla om någon annan jobbade istället för mig. Tackade trots det ja till fortsatt vikariat, och kanske är det detta som spökar. Vi hade nämligen en timvikarie som jobbade en dag i veckan och som är superbra och om jag hade tacka nej till fortsatt vikariat skulle hon säkert med glädje ha tagit heltidsvikariatet istället för mig. Men var och en står sig själv närmast, det stämmer åtminstone på mig, och jag hade ingen lust att bli arbetslös så jag fortsatte på mitt jobb. Dessutom så hade jag velat att det skulle vända, så att jag kunde känna mig kompetent och betydelsefull igen. Ingen vill väl sluta som dålig?
Det kändes hur som helst inte helt bra i början av terminen och så i mitten av februari hade vi en utvecklingsdag där chefen räknade upp en lång lista på sådant som vi gjort dåligt eller fel eller missat. Jag vet inte om jag verkligen gjort mig skyldig till alla punkter, men kände samtidigt att jag inte är helt säker på att jag kan friskriva mig från en enda. Det är naturligtvis bra att få reda på hur man ska förbättra sig men när det blir så mycket på en gång känns det faktiskt som att det inte är någon idé. Har jag gjort såhär mycket såhär dåligt fastän jag trott att jag gjort ett ändå okej jobb? Det blir för svårt att hantera. Dels för att man ska hålla reda på allt som inte dög eller var fel, tänk om man glömmer något? Dels för att jag gjort i stort så gott jag kan redan innan. Om jag redan gjort så gott jag kan och det arbetet är värdelöst, då är jag ju verkligen fel människa på fel plats. Då borde jag inte få någon lön heller. Att få lön som man inte förtjänar känns rätt kasst. Samtidigt går jag ju till jobbet så jag vill ha lönen i alla fall.
Känslan av att det vore bättre för alla om vem som helst kom och jobbade istället för mig är det som känns mest ledsamt. Jag vill vara en viktig medarbetare, vara behövd av mina kollegor. Ha en självklar plats. Nu känns det som att de kanske till och med skulle klara sig bättre en man (kvinna men jag avskyr det ordet) kort än med mig.
Jobbigt är att det smittar till andra delar av livet. När jag känner mig dålig på jobbet ser jag allt annat jag är dålig på alternativt var bättre på förut. Så man blir dålig hundägare, dålig vän, dålig släkting/familjemedlem, dålig på allt. Det är bara tre och en halv månad till att vikariatet tar slut men det känns så himla ledsamt att behöva sluta så nedslagen. Där finns också en rädsla att all min självkänsla och mitt självförtroende ska var körda i botten efter över ytterligare tre månader såhär, för hur ska jag då kunna få något nytt jobb? Att gå arbetslös under sommaren kan jag leva med, jag har nog råd och då är många jag känner lediga. Men en längre tid? Blotta tanken gör mig livrädd. Jag har trots allt större delen av mitt sociala liv på jobbet. Jag vill inte bli isolerad. Och jag vill vara samhällsnyttig.
Suck. Önskar lite att jag kunde prata med mina kollegor om vad jag känner men det skulle nog göra mer skada än nytta.
Jaja, allt brukar bli bättre framemot sommaren.
