Riley
Trådstartare
Jag skulle behöva goda råd från erfarna människor om hur jag ska jobba med min "det där lövet kommer döda mig"-häst, som just nu bara är en enda stor plåga. Jättetrevlig att hantera och rida på ridbanan och i hagen och helt trafiksäker (ridbanan/hagen ligger alldeles intill en väg där det åker mycket lastbilar och annan tung trafik) men sedan lämnar vi hemmets trygga vrå och går ut efter vägarna, och då klickar det totalt.
Hon blir rent panikslagen för allt. Fåglar, hundar, människor, läten, snö, hus, cyklar, träd... Jag rider av naturliga skäl inte ut längre, utan tar henne i repgrimma och långt grimskaft. Häromdagen var hon på väg att sticka när vi mötte tre skotrar och började sedan springa på tvären när vi mötte ett par med en hund. Så sent som igår flög hon en meter och började rusa runt mig för att en skata rörde sig i en buske, uppskattningsvis 10 meter bort. Efter det rusade hon förbi mig och på tvären hela vägen hem och småreste sig både en och två gånger, gud vet hur vi tagit oss hem om vägen varit trafikerad.
Nämnvärt är att när vi kom tillbaka och stannade till på infarten, kom en annan hyresgäst i stallet förbi med sin (stora) hund som skällde och gjorde bus-utfall mot oss, samtidigt som en större lastbil stod några meter bort tvärs över vägen och lastade ur saker, vilket skramlade och smällde lagom högt. Hästen höjde inte ens på huvudet och gick några sekunder senare självmant fram till den hoppande hunden för att hälsa.
Jag är medveten om att jag kan vara en partiell orsak till att vi aldrig får någon bukt med det här problemet, eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur jag ska bete mig när hon får ett anfall. Jag skulle också ljuga om jag påstod att jag inte blir nervös när hon börjar stöka, det finns en anledning till att jag slutat rida henne och alltid bär hjälm och väst vid våra promenader.
Vad jag gör när vi är ute och går och hon sätter igång, är att totalt ignorera henne, jag höjer inte rösten, rycker inte i henne och förändrar egentligen ingenting i mitt kroppsspråk. Springer hon förbi mig och vänder sig mot mig brukar jag bara fortsätta gå rakt på, vilket resulterar i att hon flyttar sig och rätar upp sig (för stunden...).
Agerar jag rätt eller finns det något annat sätt jag bör prova?
I övrigt är hon harmonin själv vid in- och utsläpp, då hon står med boxdörren vidöppen medan jag borstar och hämtar täcken i andra delen av stallet, och bortsett från de här hysterianfallen tycker jag att vi har en väldigt bra relation. Det är bara när vi är ute hon flyger iväg. Något annat jag noterat är att hur rädd hon än blir är hon väldigt noga med att inte springa på mig, och även när hon blir rädd är hon kontaktbar: Om hon går bakom mig och jag stannar och börjar backa, då gör hon detsamma, om än fortsatt stressat. Tyvärr hindrar ju det inte henne från att springa förbi mig alternativt rakt ut i vägen.
Jag tänker inte göra mig av med hästen men jag tycker inte längre det är roligt att åka till stallet. Och jag vill ju för sjutton kunna rida ut på min egen häst utan att vara orolig för att hon ska skena och jag slå ihjäl mig. Vi har inte varit ute på en tur sedan augusti (som för övrigt slutade med att jag åkte av och hon skenade hem eftersom vi mötte en traktor).
Som det är nu har jag en häst att borsta på och skritta lite på ridbanan och jag är ganska övertygad om att inte heller hästen uppskattar det livet. Hon är egentligen en arbetsnarkoman som älskar att komma ut och jobba, men vad gör det när vi inte längre kan gå 5 meter från stallplanen utan att riskera både liv och hälsa?
Jag skulle gärna ta hjälp av en duktig NH-tränare, men tyvärr har vi inte några sådana inom rimligt avstånd och därför får vi försöka klara oss på egen hand.
Så, som sagt: Jag vill gärna ha tips och råd från människor med erfarenhet av den här sortens häst. Vad vi ska träna på tillsammans och hur, vad jag ska tänka på när hon börjar, allt som har minsta chans att fungera.
Tack på förhand.
Hon blir rent panikslagen för allt. Fåglar, hundar, människor, läten, snö, hus, cyklar, träd... Jag rider av naturliga skäl inte ut längre, utan tar henne i repgrimma och långt grimskaft. Häromdagen var hon på väg att sticka när vi mötte tre skotrar och började sedan springa på tvären när vi mötte ett par med en hund. Så sent som igår flög hon en meter och började rusa runt mig för att en skata rörde sig i en buske, uppskattningsvis 10 meter bort. Efter det rusade hon förbi mig och på tvären hela vägen hem och småreste sig både en och två gånger, gud vet hur vi tagit oss hem om vägen varit trafikerad.
Nämnvärt är att när vi kom tillbaka och stannade till på infarten, kom en annan hyresgäst i stallet förbi med sin (stora) hund som skällde och gjorde bus-utfall mot oss, samtidigt som en större lastbil stod några meter bort tvärs över vägen och lastade ur saker, vilket skramlade och smällde lagom högt. Hästen höjde inte ens på huvudet och gick några sekunder senare självmant fram till den hoppande hunden för att hälsa.
Jag är medveten om att jag kan vara en partiell orsak till att vi aldrig får någon bukt med det här problemet, eftersom jag faktiskt inte har en aning om hur jag ska bete mig när hon får ett anfall. Jag skulle också ljuga om jag påstod att jag inte blir nervös när hon börjar stöka, det finns en anledning till att jag slutat rida henne och alltid bär hjälm och väst vid våra promenader.
Vad jag gör när vi är ute och går och hon sätter igång, är att totalt ignorera henne, jag höjer inte rösten, rycker inte i henne och förändrar egentligen ingenting i mitt kroppsspråk. Springer hon förbi mig och vänder sig mot mig brukar jag bara fortsätta gå rakt på, vilket resulterar i att hon flyttar sig och rätar upp sig (för stunden...).
Agerar jag rätt eller finns det något annat sätt jag bör prova?
I övrigt är hon harmonin själv vid in- och utsläpp, då hon står med boxdörren vidöppen medan jag borstar och hämtar täcken i andra delen av stallet, och bortsett från de här hysterianfallen tycker jag att vi har en väldigt bra relation. Det är bara när vi är ute hon flyger iväg. Något annat jag noterat är att hur rädd hon än blir är hon väldigt noga med att inte springa på mig, och även när hon blir rädd är hon kontaktbar: Om hon går bakom mig och jag stannar och börjar backa, då gör hon detsamma, om än fortsatt stressat. Tyvärr hindrar ju det inte henne från att springa förbi mig alternativt rakt ut i vägen.
Jag tänker inte göra mig av med hästen men jag tycker inte längre det är roligt att åka till stallet. Och jag vill ju för sjutton kunna rida ut på min egen häst utan att vara orolig för att hon ska skena och jag slå ihjäl mig. Vi har inte varit ute på en tur sedan augusti (som för övrigt slutade med att jag åkte av och hon skenade hem eftersom vi mötte en traktor).
Som det är nu har jag en häst att borsta på och skritta lite på ridbanan och jag är ganska övertygad om att inte heller hästen uppskattar det livet. Hon är egentligen en arbetsnarkoman som älskar att komma ut och jobba, men vad gör det när vi inte längre kan gå 5 meter från stallplanen utan att riskera både liv och hälsa?
Jag skulle gärna ta hjälp av en duktig NH-tränare, men tyvärr har vi inte några sådana inom rimligt avstånd och därför får vi försöka klara oss på egen hand.
Så, som sagt: Jag vill gärna ha tips och råd från människor med erfarenhet av den här sortens häst. Vad vi ska träna på tillsammans och hur, vad jag ska tänka på när hon börjar, allt som har minsta chans att fungera.
Tack på förhand.