- Svar: 15
- Visningar: 1 628
Jag har ett hus långt ute på landet mitt i ingenstans som jag har bott i i ungefär ett halvår nu. Det är väldigt spännande, för stugan har en lång och brokig historia men det är ingen som har bott permanent/vintertid här på sannolikt över 60 års tid, så jag känner mig lite som en pionjär kan man säga och har egentligen ingen aning om vad jag har att vänta…
Huset har varit rätt så orört och det mesta är av gammalt snitt. Att vara här är som att resa bakåt i tiden - och så ska det få vara! Byggnadsvård och bevarande är mina ledord. Tillsammans med att försöka mecka in ett drägligt vardagsliv med så få justeringar som möjligt. (Här skall dock erkännas att utedasset är på väg att ersättas med någon modernare lösning, och att de sannolikt drygt 80-åriga elledningarna redan har bytts ut till nya…
)
Trappan upp till övervåningen är sliten och nött, med hack och flisor som har gått i träet och färg som släppt på sina ställen. En vän som besökte mig frågade “Vad ska du göra åt trappan?” Och mitt enkla svar är “Ingenting”. Den är alldeles perfekt precis som den är, med alla sina spår av liv och år av användande. Så länge den håller anser jag inte att jag behöver “göra något åt” den. Jag tänker bara fortsätta gå i den och sätta mina spår…
Huset har en sån enormt stark karaktär! Det är lite svårt att förklara... Men det är lite som en människa med stark personlighet som kan kliva in i ett rum och ta över hela rummet med sin utstrålning. Sån stark personlighet har min lilla stuga!
Jag kan bara inte låta bli att falla för den.
När jag hade skrivit på kontraktet, fått nycklarna och första gången skulle kliva in helt själv i mitt hus så var det nästan som att jag bad lite om ursäkt. Det var en avvaktande känsla som tog emot mig. Som om huset tänkte “vem är du och hur ska det här gå?....”
Jag förklarade mina avsikter med att ta hand om huset på bästa sätt, och hoppades på att huset ville göra detsamma med mig. Det kändes som att jag behövde be om ett godkännande från huset för att få kliva in.
Och nu är jag kär.
Jag älskar att vara här.
Det är en helt fantastisk känsla att vara i det här huset.
Helt annorlunda mot mitt förra hus, som jag aldrig riktigt fick nån känsla för.
Jag känner mig privilegierad som får vara en liten liten del av den här stugans långa historia.
På ett sätt känner jag mig “rekryterad” hit. Det var många och konstiga virrvägar på vägen hit, men nu är jag här, och jag undrar om inte huset har nån privat tumme med ödet och la nåt slags beställningsuppdrag på att få hit nån som var knasig nog att komma hit och bosätta sig… Det känns lite som att det inte är jag som äger huset, utan huset som äger mig. Och jag kan inte påstå att det känns som att jag är den enda som håller till i den här byggnaden heller… Men än så länge bara som en positiv känsla.
Det ska bli väldigt spännande att få stifta bekantskap med det här huset. Jag ska klia det lite bakom öronen och bl a ägna mig åt välbehövlig fönsterrenovering framåt vårkanten. Rådfråga någon om jag inte skulle kunna behålla den gamla slitna fasaden trots allt, och bara smeka på lite ny slamfärg. Kanske varsamt strö ut lite mer av något träigt varmt fluff uppe på vinden. Jag får se vad det blir helt enkelt. Men odla ska jag i alla fall göra!
Huset har varit rätt så orört och det mesta är av gammalt snitt. Att vara här är som att resa bakåt i tiden - och så ska det få vara! Byggnadsvård och bevarande är mina ledord. Tillsammans med att försöka mecka in ett drägligt vardagsliv med så få justeringar som möjligt. (Här skall dock erkännas att utedasset är på väg att ersättas med någon modernare lösning, och att de sannolikt drygt 80-åriga elledningarna redan har bytts ut till nya…
)Trappan upp till övervåningen är sliten och nött, med hack och flisor som har gått i träet och färg som släppt på sina ställen. En vän som besökte mig frågade “Vad ska du göra åt trappan?” Och mitt enkla svar är “Ingenting”. Den är alldeles perfekt precis som den är, med alla sina spår av liv och år av användande. Så länge den håller anser jag inte att jag behöver “göra något åt” den. Jag tänker bara fortsätta gå i den och sätta mina spår…
Huset har en sån enormt stark karaktär! Det är lite svårt att förklara... Men det är lite som en människa med stark personlighet som kan kliva in i ett rum och ta över hela rummet med sin utstrålning. Sån stark personlighet har min lilla stuga!
Jag kan bara inte låta bli att falla för den.När jag hade skrivit på kontraktet, fått nycklarna och första gången skulle kliva in helt själv i mitt hus så var det nästan som att jag bad lite om ursäkt. Det var en avvaktande känsla som tog emot mig. Som om huset tänkte “vem är du och hur ska det här gå?....”
Jag förklarade mina avsikter med att ta hand om huset på bästa sätt, och hoppades på att huset ville göra detsamma med mig. Det kändes som att jag behövde be om ett godkännande från huset för att få kliva in.
Och nu är jag kär.
Jag älskar att vara här.
Det är en helt fantastisk känsla att vara i det här huset.
Helt annorlunda mot mitt förra hus, som jag aldrig riktigt fick nån känsla för.
Jag känner mig privilegierad som får vara en liten liten del av den här stugans långa historia.
På ett sätt känner jag mig “rekryterad” hit. Det var många och konstiga virrvägar på vägen hit, men nu är jag här, och jag undrar om inte huset har nån privat tumme med ödet och la nåt slags beställningsuppdrag på att få hit nån som var knasig nog att komma hit och bosätta sig…
Det känns lite som att det inte är jag som äger huset, utan huset som äger mig. Och jag kan inte påstå att det känns som att jag är den enda som håller till i den här byggnaden heller… Men än så länge bara som en positiv känsla.Det ska bli väldigt spännande att få stifta bekantskap med det här huset. Jag ska klia det lite bakom öronen och bl a ägna mig åt välbehövlig fönsterrenovering framåt vårkanten. Rådfråga någon om jag inte skulle kunna behålla den gamla slitna fasaden trots allt, och bara smeka på lite ny slamfärg. Kanske varsamt strö ut lite mer av något träigt varmt fluff uppe på vinden. Jag får se vad det blir helt enkelt. Men odla ska jag i alla fall göra!
