Hur skulle man överleva att ha ett döende barn?

[Sofie_B]

Gud, på lunchen idag läste jag om Oscar Sajland på en blogg (man kan läsa om hans öde t.ex. här https://www.expressen.se/kvallsposten/oscar-13-drabbad-av-hjarntumor-mardrom) och jag fick en sån otroligt stor klump i magen. Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ihop i fosterställning och gråta. Världen är så sjukt orättvis, all typ av sjukdom/olycka/hemskheter som händer barn får mig bara att.. jag vet inte - gå sönder lite inombords? Jag har aldrig varit särskilt rädd för döden eller sjukdomar, varken för egen skull eller andras, men känner att det förändrades lite när jag fick barn. Jag tvingar mig dock att inte tänka på det för det kan få mig in i ett riktigt svart mörker om jag tillåter mig själv att gå upp i tanken att mitt barn kanske någon gång skulle kunna bli allvarligt sjuk eller ännu värre, dö.

Hur känner ni? Är det här något ni funderar på? Är rädda för? Till och med har upplevt? Hur hanterar ni det?

 

[BernT]

Gud, på lunchen idag läste jag om Oscar Sajland på en blogg (man kan läsa om hans öde t.ex. här https://www.expressen.se/kvallsposten/oscar-13-drabbad-av-hjarntumor-mardrom) och jag fick en sån otroligt stor klump i magen. Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ihop i fosterställning och gråta. Världen är så sjukt orättvis, all typ av sjukdom/olycka/hemskheter som händer barn får mig bara att.. jag vet inte - gå sönder lite inombords? Jag har aldrig varit särskilt rädd för döden eller sjukdomar, varken för egen skull eller andras, men känner att det förändrades lite när jag fick barn. Jag tvingar mig dock att inte tänka på det för det kan få mig in i ett riktigt svart mörker om jag tillåter mig själv att gå upp i tanken att mitt barn kanske någon gång skulle kunna bli allvarligt sjuk eller ännu värre, dö.

Hur känner ni? Är det här något ni funderar på? Är rädda för? Till och med har upplevt? Hur hanterar ni det?

Läste också om det igår och sen kollade jag på instagram #dipg alltså dont do it. Det var hemskt. Min lillasyster gick bort i det som 3-åring. Jag är jätterädd för att min dotter ska bli sjuk. Dels pga min systers hjärntumör, min pappa har haft (ärftlig) cancer i magen och ytterligare cancer finns nära i släkten, superkul...

Just det, hur hantera, jag vet inte, ignorera? Inte tänka på? Mer än ibland och då bli ledsen och orolig och sen går det förhoppningsvis lång tid till nästa gång jag tänker på det.

 

[Guldaskig]

Tänker också på det, fy fasen. Jobbar inom sjukvården och får höra och se sjuka barn ibland. Vill bara ignorera och inte veta av det helst, så fruktansvärt och orättvist.

 

[TeamLundVer]

Gud, på lunchen idag läste jag om Oscar Sajland på en blogg (man kan läsa om hans öde t.ex. här https://www.expressen.se/kvallsposten/oscar-13-drabbad-av-hjarntumor-mardrom) och jag fick en sån otroligt stor klump i magen. Helst av allt skulle jag bara vilja krypa ihop i fosterställning och gråta. Världen är så sjukt orättvis, all typ av sjukdom/olycka/hemskheter som händer barn får mig bara att.. jag vet inte - gå sönder lite inombords? Jag har aldrig varit särskilt rädd för döden eller sjukdomar, varken för egen skull eller andras, men känner att det förändrades lite när jag fick barn. Jag tvingar mig dock att inte tänka på det för det kan få mig in i ett riktigt svart mörker om jag tillåter mig själv att gå upp i tanken att mitt barn kanske någon gång skulle kunna bli allvarligt sjuk eller ännu värre, dö.

Hur känner ni? Är det här något ni funderar på? Är rädda för? Till och med har upplevt? Hur hanterar ni det?

Jag har oerhört svårt för allt som har med barn att göra när det gäller sjukdomar, olyckor, att de blir behandlade illa, svälter, drabbas av krig osv.

Det har bara blivit värre sedan jag fick barn och nu väljer jag ofta att inte läsa artiklar då bara rubrikerna ibland får mig att börja gråta.

Jag vältrar mig i framtida sorg ibland (tänker alla de där "tänk om.. ") och sedan går jag och kramas med mina barn. Likadant när jag läst något hemskt om ett barn. Sonen (4år) frågar ibland varför jag är ledsen och jag försöker förklara så gott det går. Sedan kramas vi och lillasyster och så tänker vi på hur bra just vi har det och vilken tur vi har.

Om jag någon gång skulle drabbas så tänker jag att det är klart man överlever, man måste ju fortsätta kämpa för sina barns skull. Utan dem hade nog läget varit ett annat.

 

[Scata]

Jag har oerhört svårt för allt som har med barn att göra när det gäller sjukdomar, olyckor, att de blir behandlade illa, svälter, drabbas av krig osv.

Det har bara blivit värre sedan jag fick barn och nu väljer jag ofta att inte läsa artiklar då bara rubrikerna ibland får mig att börja gråta.

+1 på den!
Jag klarar ibland inte ens att se när välmående (fysiskt) barn blir bryskt (inte illa) behandlade av stressade föräldrar i mataffären
Jag har blivit enormt "blödig" efter att jag fick eget barn sent i livet... på gott och på ont.
Jag vågar inte ens tänka tanken på att överleva mitt barn

 

[TinyWiny]

Jag var vettskrämd men beslöt mig för att förebygga det jag kan och inte ta ut något hemskt i förskott, dvs. inte tänka på allt jag inte kan förebygga att de kan drabbas av utan att glädjas åt det som är bra här och nu och ta de problem/sjukdomar/olyckor som uppstår om och när de isåfall uppstår. Att tänka på det dagligen hade knäckt mig totalt så det var inte tänkbart.

 

[Kilauea]

+1 på den!
Jag klarar ibland inte ens att se när välmående (fysiskt) barn blir bryskt (inte illa) behandlade av stressade föräldrar i mataffären
Jag har blivit enormt "blödig" efter att jag fick eget barn sent i livet... på gott och på ont.
Jag vågar inte ens tänka tanken på att överleva mitt barn

Känner så med. Så försöker att inte tänka på risken.

 

[Lazy Lady]

Vi fick ju tyvärr erfara hur det är att förlora sitt efterlängtade och älskade barn.
Hur man överlever? Ingen aning, men helt plötsligt har det gått 2,5år och man andas fortfarande.
För att inte gå sönder fullständigt så försöker man undvika allt som har hemska rubriker och domedagsprofeter att göra.
Man måste leva för dom som lever

 

[Scata]

Vi fick ju tyvärr erfara hur det är att förlora sitt efterlängtade och älskade barn.
Hur man överlever? Ingen aning, men helt plötsligt har det gått 2,5år och man andas fortfarande.
För att inte gå sönder fullständigt så försöker man undvika allt som har hemska rubriker och domedagsprofeter att göra.
Man måste leva för dom som lever

heart

 

[lilleknodd2]

Vi fick ju tyvärr erfara hur det är att förlora sitt efterlängtade och älskade barn.
Hur man överlever? Ingen aning, men helt plötsligt har det gått 2,5år och man andas fortfarande.
För att inte gå sönder fullständigt så försöker man undvika allt som har hemska rubriker och domedagsprofeter att göra.
Man måste leva för dom som lever

heart

 

[Sofie_B]

Jag var vettskrämd men beslöt mig för att förebygga det jag kan och inte ta ut något hemskt i förskott, dvs. inte tänka på allt jag inte kan förebygga att de kan drabbas av utan att glädjas åt det som är bra här och nu och ta de problem/sjukdomar/olyckor som uppstår om och när de isåfall uppstår. Att tänka på det dagligen hade knäckt mig totalt så det var inte tänkbart.

Ja, jag försöker också tänka så och vara glad för varje bra dag man får. Det går för det mesta bra men sen läser man eller ser något eller får höra något som gör att man inser att livet är så himla skört ändå.

 

[Sofie_B]

Vi fick ju tyvärr erfara hur det är att förlora sitt efterlängtade och älskade barn.
Hur man överlever? Ingen aning, men helt plötsligt har det gått 2,5år och man andas fortfarande.
För att inte gå sönder fullständigt så försöker man undvika allt som har hemska rubriker och domedagsprofeter att göra.
Man måste leva för dom som lever

Ja, usch, jag beklagar verkligen det som hände er!

 

[Lazy Lady]

Ja, usch, jag beklagar verkligen det som hände er!

Tack

Man går fullständigt i bitar när det händer. När man ser och hör om folk som gör sina barn illa vill man bara skrika rakt ut, jag förstår liksom inte hur man kan?! Barn är något av det finaste man kan få

 

[Lupino]

Jag ser på frågan från ett annat perspektiv. Sedan jag fick barn har jag blivit rädd för att dö. Inte för min egen skull utan för att mitt barn skulle förlora sin mamma. Jag blir alldeles förkrossad över historier där jag hör om barn som förlorat sina föräldrar.