Qelina
Trådstartare
Jag har en fråga hur jag ska bete mig mot just gällande hennes förhållande till hennes kropp och på bästa sätt stötta min allra bästa vän som lider av extrem fetma och inte mår bra av det, hon har ont i kroppen och blir väldigt trött om vi är ute och går fast hon är en kämpe som håller i även på långpromenader men får stanna för att andas lite ibland. Hon är besatt av vikt och mat och vilka kläder som passar, dieter, vad som är nyttigt och onyttigt osv.
Jag tycker att hela deras familj äter väldigt konstigt, deras luncher består i princip bara av lite kålblad och sallad och pytte lite kött eller typ 2 knäcke. Jag som gått i behandling vet ju att deras lunch är en så liten del av vad man "ska" äta enligt dietister och jag förstår att hon efter en sån lunch går och småäter och smygäter och tröstäter varje dag, hon måste ju vara jätte hungrig, men alla fyra i den familjen säger att dom är proppmätta efter lunchen och det är väl knappt att jag skulle bli mätt på det, jag klarar inte att äta det men jag kan inte tro på att dom proppmätta efter det eller så är dom det för att dom vant sig vid det, jag vet ju egentligen inte vet vad dom känner.
Sen tycker jag det är lite jobbigt att se hennes son i tidig tonår som också får den där lunchen, han är också överviktig och får varje dag höra från både sin mamma och mormor och morfar vad som är nyttigt och inte och hur mycket han ska äta och han får ju minimala luncher han med istället för att få lära sig att själv känna efter när han är mätt och hungrig och lyssna på kroppen och avdramatisera maten och inte få höra allt prat om det där. Jag tycker det är svårt att hantera att ett barn i en känslig ålder liksom blandas in i det här. Han vill gå ner i vikt, han har skaffat stegräknare och han väger sig varje dag. Men han är besatt av mat och godis och glass och kan prata om vad han ska äta hela tiden vi ses i flera timmar, jag kan få veta vad han ska äta i flera dagar framöver och det är typ det enda han pratar om.
Min vän hoppar på och av dieter hela tiden, om och om igen, går ner lite och går sen upp allt. Den dieten hon alltid kör på är den som en läkare på VC sa till henne och den är så urbota korkad att jag inte fattar att läkaren ens kunde säga så men det är ju klart att någon som är väldigt missnöjd hakar på vad en läkare säger. Jag har föreslagit att hon borde gå till en dietist istället för dom har mer koll, den nuvarande dieten ska tydligen följas hela livet men hon klarar kanske en dag, sen smygs det in lite saker i taget som hon klassificerar in i kategorin "nyttigt" och jag bara önskar att hon ska se att det där inte håller, det är en diet som man kommer få näringsbrist och sjukdomar av efter bara en kort period av den. Nu när hon började igen så blev det redan andra dagen så att vi fick gå hem från promenaden för att hon kände sig yr och trött och svag. Jag nämnde at det kanske var maten men det trodde hon inte trots att hon mått så sen hon gick på dieten igen.
Hon pratar om sin vikt och kropp och mat varje gång vi ses, jag försöker stötta men vara noga med att inte värdera henne efter det och vara noga med vad jag säger, jag frågar aldrig vad hon väger även om hon sagt det till mig en gång och jag är noga med att säga att hon får självklart äta precis vad hon vill men att jag blir orolig när jag ser att hon hoppar på den här dieten som jag vet och ser är dålig för 100% av mänskligheten. Och det blir ju så att varje gång hon inte klarar att följa den så sänker det hennes självförtroende i och med att hon "misslyckas" varje gång hon hoppar av den. Det går liksom inte leva så och jag har ju försökt be henne söka hjälp.
Och det blir ju lite känsligt när vi kommer som Helan och Halvan, hon pratar om mat som farlig och onyttig som hon inte får äta och "skryter" om att hon i hela sin uppväxt aldrig fick äta något "onyttigt" som om min uppväxt där man kunde få något extra gott ibland skulle varit sämre.Men en sak där jag stänger av är när hon säger att jag ska äta det som hon säger är som gift för henne, mat som jag är rädd för och då blir det lite skumt att det i ena stunden är nästintill livsfarligt till att vara något nyttigt för mig.
Hur bemöter man en närstående med besatthet av att gå ner i vikt när hon faktiskt behöver det, som hoppar på dieter hela tiden, går upp och ner i vikt hela tiden, bara verkar fokusera på mat. Jag brukar säga att det viktigaste är att hon mår bra, att hon ska ta hand om sig själv att jag varken ser eller reagerar på hennes viktpendling för jag är ju med henne för den hon är.
Typ allt triggar hennes viktnedgångsperioder, dom kommer minst en gång i månaden. Hon behöver ju hjälp, läkaren har sagt att det är ett mirakel att hon ännu inte fått diabetes typ 2 men att det kommer komma, hjärtat får kämpa och en läkare sa att om hon inte förändrar så kommer hon inte bli gammal.
Så hur stötta i det hon behöver utan att kränka hennes integritet och känslor? Jag tror jag hittat ett bra sätt, att inte fastna i hennes tankar om det där och föra in annat i samtalet som lite avledning och det fungerar bra men vill ha tips från er som själva känner igen sig.
Jag tycker att hela deras familj äter väldigt konstigt, deras luncher består i princip bara av lite kålblad och sallad och pytte lite kött eller typ 2 knäcke. Jag som gått i behandling vet ju att deras lunch är en så liten del av vad man "ska" äta enligt dietister och jag förstår att hon efter en sån lunch går och småäter och smygäter och tröstäter varje dag, hon måste ju vara jätte hungrig, men alla fyra i den familjen säger att dom är proppmätta efter lunchen och det är väl knappt att jag skulle bli mätt på det, jag klarar inte att äta det men jag kan inte tro på att dom proppmätta efter det eller så är dom det för att dom vant sig vid det, jag vet ju egentligen inte vet vad dom känner.
Sen tycker jag det är lite jobbigt att se hennes son i tidig tonår som också får den där lunchen, han är också överviktig och får varje dag höra från både sin mamma och mormor och morfar vad som är nyttigt och inte och hur mycket han ska äta och han får ju minimala luncher han med istället för att få lära sig att själv känna efter när han är mätt och hungrig och lyssna på kroppen och avdramatisera maten och inte få höra allt prat om det där. Jag tycker det är svårt att hantera att ett barn i en känslig ålder liksom blandas in i det här. Han vill gå ner i vikt, han har skaffat stegräknare och han väger sig varje dag. Men han är besatt av mat och godis och glass och kan prata om vad han ska äta hela tiden vi ses i flera timmar, jag kan få veta vad han ska äta i flera dagar framöver och det är typ det enda han pratar om.
Min vän hoppar på och av dieter hela tiden, om och om igen, går ner lite och går sen upp allt. Den dieten hon alltid kör på är den som en läkare på VC sa till henne och den är så urbota korkad att jag inte fattar att läkaren ens kunde säga så men det är ju klart att någon som är väldigt missnöjd hakar på vad en läkare säger. Jag har föreslagit att hon borde gå till en dietist istället för dom har mer koll, den nuvarande dieten ska tydligen följas hela livet men hon klarar kanske en dag, sen smygs det in lite saker i taget som hon klassificerar in i kategorin "nyttigt" och jag bara önskar att hon ska se att det där inte håller, det är en diet som man kommer få näringsbrist och sjukdomar av efter bara en kort period av den. Nu när hon började igen så blev det redan andra dagen så att vi fick gå hem från promenaden för att hon kände sig yr och trött och svag. Jag nämnde at det kanske var maten men det trodde hon inte trots att hon mått så sen hon gick på dieten igen.
Hon pratar om sin vikt och kropp och mat varje gång vi ses, jag försöker stötta men vara noga med att inte värdera henne efter det och vara noga med vad jag säger, jag frågar aldrig vad hon väger även om hon sagt det till mig en gång och jag är noga med att säga att hon får självklart äta precis vad hon vill men att jag blir orolig när jag ser att hon hoppar på den här dieten som jag vet och ser är dålig för 100% av mänskligheten. Och det blir ju så att varje gång hon inte klarar att följa den så sänker det hennes självförtroende i och med att hon "misslyckas" varje gång hon hoppar av den. Det går liksom inte leva så och jag har ju försökt be henne söka hjälp.
Och det blir ju lite känsligt när vi kommer som Helan och Halvan, hon pratar om mat som farlig och onyttig som hon inte får äta och "skryter" om att hon i hela sin uppväxt aldrig fick äta något "onyttigt" som om min uppväxt där man kunde få något extra gott ibland skulle varit sämre.Men en sak där jag stänger av är när hon säger att jag ska äta det som hon säger är som gift för henne, mat som jag är rädd för och då blir det lite skumt att det i ena stunden är nästintill livsfarligt till att vara något nyttigt för mig.
Hur bemöter man en närstående med besatthet av att gå ner i vikt när hon faktiskt behöver det, som hoppar på dieter hela tiden, går upp och ner i vikt hela tiden, bara verkar fokusera på mat. Jag brukar säga att det viktigaste är att hon mår bra, att hon ska ta hand om sig själv att jag varken ser eller reagerar på hennes viktpendling för jag är ju med henne för den hon är.
Typ allt triggar hennes viktnedgångsperioder, dom kommer minst en gång i månaden. Hon behöver ju hjälp, läkaren har sagt att det är ett mirakel att hon ännu inte fått diabetes typ 2 men att det kommer komma, hjärtat får kämpa och en läkare sa att om hon inte förändrar så kommer hon inte bli gammal.
Så hur stötta i det hon behöver utan att kränka hennes integritet och känslor? Jag tror jag hittat ett bra sätt, att inte fastna i hennes tankar om det där och föra in annat i samtalet som lite avledning och det fungerar bra men vill ha tips från er som själva känner igen sig.
