R
Roccopower
hejsan.
allt är en lång historia, men får lov att göar den så kort som möjligt.
jag fick hem min häst i september förra året, då var han sju år.
visst var det tufft, han slängde av mig gång på gång, men det gick ändå väldigt mycket framåt! han byggde upp muskler och vart riktigt fin, vi tränade mkt dressyr och hoppning, han var ju väldigt grön inom hoppningen och hur tittig som helst, men han förbättrade sig.
vi startade nåra klubb tävlingar till att börja med, han var väldigt spänd men ja har faktiskt för mig att ja fick runt honom nolla redan första gången, även om de vart stillastående språng och sånt.
Han hade som sagt blivit väldigt fin, men ibland slog de runt i huvet på honom, och då kunde/kan man verkligen inte sitta kvar, det kan jag lova.
den värsta gången måste ha vart den där hoppträningen i februari, jag och min träningskompis skrittade iväg mot ridhuset, plötsligt slängde han sig åt sidan, och mitt överliv kom ju i lite obalans då vi skritade där på långa tyglar helt lungt, (han hatar när man kommer i obalans, han blir livrädd!) så jag rättade till balansen och la på skänklarna för att han skulle börja skritta igen, istället ställde han sig på bakbenen, och jag kände hur han stod i 90 graders vinkel och jag bara väntade på att vi skulel gå omkull, de kändes som om han stod i flera minuter, men det var nog höst 3 sek. men på nått vis kom han ner igen(åt rätt hål) och jag tappade ju såklart lite balans igen, och precis i landningen la han först på ett jävla bakutsprång, efter det minst två katapult/bocksprång, och jag flög i en vattenpöl.. lagom förbannad ska jag försöka få tag i honom, ch ser då att han springer mot stora vägen! jag skrek förtvivlad på honom, jag var verkligen livrädd.. som tur var vände han och gick fram till min kompis häst, då fick jag tag i honom.
jag ledde honom till ridhuset, och satt upp, började rida som anligt, men han var verkligen stissig och stirrig. ibland ligger de bommar på marken som han tittar på, då brukar ja alltid låta han först gå fram å nosa på dom, och sen kliva över för att se att de inte är nå farligt..så gjorde jag även denna gång, förväntade mig ju att han bara skulle gå över som vanligt, istället hoppade han rakt upp i luften, och jag flög av igen. min hopptränare lät mig inte ens hoppa den gången, och det är jag glad för.
sådär gjorde min häst aldrig mer, vi började tävla och han hade verkligen fått ett förtroende för mig äver om vi kom in lite vingligt, så hoppade han om jag bad honom, ibland petade han något men det spelade ingen roll.. bara han hoppade. våran första riktiga tävling var han jätte spänd på, jag fick väl nått stop och nått pet då han hoppade stillastående, men var nöjd då jag iallafall fått runt honom utan att bli utesluten, hans ägaren hade aldrig lyckats få runt honom.
det gick bara bättre och bättre, tillslut kom nollorna, visst petade han nångång ibland men vägrade sällan.
Han kastade fortfarande av mig ibland, men det var mest hemma.. fattar inte vad de är med honom.
sen nu har allt blivit ett helvete, han tittar hur mcyket som helst, vägrar att gå farm ordentligen när vi ska hoppa, vägrar alltid minst en gång på varje hinder innan han vågar hoppa det, har fått flera uteslutningar på tävlingar senaste tiden.. allt känns så himla meninglöst, han fattar inte hur mkt jag än kämpar med honom, det är som om de inte går in i huvudet.
jag har fått så himla mycket beröm över att jag lyckats få hästen så fin och allt, men nu.. nu är allt slitet åt helvete.
jag älskar verkligen den där hästen, han är jätte mysig.. men det är som om han är två helt olika personligheter, kan aldrig lita på honom.
Vetrinären kommer idag eller imorgon och ska kolla så att de inte är nått fel på honom, och ta blodprov och sånt.. innerst inne tror jag inte att de är nått fel på honom, men jag hoppas så jag får en förklaring till allt detta, bara det går att få honom friskt igen.
det värsta är att jag har honom på foder till september, vi ville inte köpa honom på en gång eftersom vi visste hur han var, och jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte lämna tillbaka honom! de är bara jag som känner honom, bara jag som egentligen vet hur han är, han skulle bli helt förstörd om han kom till en annan ryttare igen.. det tar så lång tid att få honom att få ett förtroende..
åh, hurfan ska jag göra? jag har haft problem hästar hela mitt liv, visst har de gått upp och ned med framgångar och motgångar, men just nu står det still på motgång, och tror att dekommer fortsätta göra det. vill jag ha en ny häst? ja de klart jag vill, en riktig tävlingsponny som jag kan komma nånvart med, men det är inte så lätt, då måste jag lämna tillbaka min älsklng, och ja vill inte! jag ahr gjort det förut med andra hästar, och det går abra inte! har två hästar nu, och kommer aldrig få ha tre..
jag är så trött på att ha problemhästar, blir så jävla avundsjuk när ja ser alla andra som får jätte fina dyra ponnysar..
alla min atränare säger att ja kommer lyckas så himla mkt bättre än dom andra på storhäst, eftersom jag verkligen har lärt mig att rida, och itne bara åkt runt på fina hästar som gör allt gratis.. men det dom inte tänkt på är att ja kanske ger upp istället, för snart pallar jag fan inte mer!
jag har bara till september på mig, och mamma verkar inte vara lika säker på att köpa honom längre, och det är inte jag heller.
snälla, hjälp mig!?

allt är en lång historia, men får lov att göar den så kort som möjligt.
jag fick hem min häst i september förra året, då var han sju år.
visst var det tufft, han slängde av mig gång på gång, men det gick ändå väldigt mycket framåt! han byggde upp muskler och vart riktigt fin, vi tränade mkt dressyr och hoppning, han var ju väldigt grön inom hoppningen och hur tittig som helst, men han förbättrade sig.
vi startade nåra klubb tävlingar till att börja med, han var väldigt spänd men ja har faktiskt för mig att ja fick runt honom nolla redan första gången, även om de vart stillastående språng och sånt.
Han hade som sagt blivit väldigt fin, men ibland slog de runt i huvet på honom, och då kunde/kan man verkligen inte sitta kvar, det kan jag lova.
den värsta gången måste ha vart den där hoppträningen i februari, jag och min träningskompis skrittade iväg mot ridhuset, plötsligt slängde han sig åt sidan, och mitt överliv kom ju i lite obalans då vi skritade där på långa tyglar helt lungt, (han hatar när man kommer i obalans, han blir livrädd!) så jag rättade till balansen och la på skänklarna för att han skulle börja skritta igen, istället ställde han sig på bakbenen, och jag kände hur han stod i 90 graders vinkel och jag bara väntade på att vi skulel gå omkull, de kändes som om han stod i flera minuter, men det var nog höst 3 sek. men på nått vis kom han ner igen(åt rätt hål) och jag tappade ju såklart lite balans igen, och precis i landningen la han först på ett jävla bakutsprång, efter det minst två katapult/bocksprång, och jag flög i en vattenpöl.. lagom förbannad ska jag försöka få tag i honom, ch ser då att han springer mot stora vägen! jag skrek förtvivlad på honom, jag var verkligen livrädd.. som tur var vände han och gick fram till min kompis häst, då fick jag tag i honom.
jag ledde honom till ridhuset, och satt upp, började rida som anligt, men han var verkligen stissig och stirrig. ibland ligger de bommar på marken som han tittar på, då brukar ja alltid låta han först gå fram å nosa på dom, och sen kliva över för att se att de inte är nå farligt..så gjorde jag även denna gång, förväntade mig ju att han bara skulle gå över som vanligt, istället hoppade han rakt upp i luften, och jag flög av igen. min hopptränare lät mig inte ens hoppa den gången, och det är jag glad för.
sådär gjorde min häst aldrig mer, vi började tävla och han hade verkligen fått ett förtroende för mig äver om vi kom in lite vingligt, så hoppade han om jag bad honom, ibland petade han något men det spelade ingen roll.. bara han hoppade. våran första riktiga tävling var han jätte spänd på, jag fick väl nått stop och nått pet då han hoppade stillastående, men var nöjd då jag iallafall fått runt honom utan att bli utesluten, hans ägaren hade aldrig lyckats få runt honom.
det gick bara bättre och bättre, tillslut kom nollorna, visst petade han nångång ibland men vägrade sällan.
Han kastade fortfarande av mig ibland, men det var mest hemma.. fattar inte vad de är med honom.
sen nu har allt blivit ett helvete, han tittar hur mcyket som helst, vägrar att gå farm ordentligen när vi ska hoppa, vägrar alltid minst en gång på varje hinder innan han vågar hoppa det, har fått flera uteslutningar på tävlingar senaste tiden.. allt känns så himla meninglöst, han fattar inte hur mkt jag än kämpar med honom, det är som om de inte går in i huvudet.
jag har fått så himla mycket beröm över att jag lyckats få hästen så fin och allt, men nu.. nu är allt slitet åt helvete.
jag älskar verkligen den där hästen, han är jätte mysig.. men det är som om han är två helt olika personligheter, kan aldrig lita på honom.
Vetrinären kommer idag eller imorgon och ska kolla så att de inte är nått fel på honom, och ta blodprov och sånt.. innerst inne tror jag inte att de är nått fel på honom, men jag hoppas så jag får en förklaring till allt detta, bara det går att få honom friskt igen.
det värsta är att jag har honom på foder till september, vi ville inte köpa honom på en gång eftersom vi visste hur han var, och jag vill verkligen, verkligen, verkligen inte lämna tillbaka honom! de är bara jag som känner honom, bara jag som egentligen vet hur han är, han skulle bli helt förstörd om han kom till en annan ryttare igen.. det tar så lång tid att få honom att få ett förtroende..
åh, hurfan ska jag göra? jag har haft problem hästar hela mitt liv, visst har de gått upp och ned med framgångar och motgångar, men just nu står det still på motgång, och tror att dekommer fortsätta göra det. vill jag ha en ny häst? ja de klart jag vill, en riktig tävlingsponny som jag kan komma nånvart med, men det är inte så lätt, då måste jag lämna tillbaka min älsklng, och ja vill inte! jag ahr gjort det förut med andra hästar, och det går abra inte! har två hästar nu, och kommer aldrig få ha tre..
jag är så trött på att ha problemhästar, blir så jävla avundsjuk när ja ser alla andra som får jätte fina dyra ponnysar..
alla min atränare säger att ja kommer lyckas så himla mkt bättre än dom andra på storhäst, eftersom jag verkligen har lärt mig att rida, och itne bara åkt runt på fina hästar som gör allt gratis.. men det dom inte tänkt på är att ja kanske ger upp istället, för snart pallar jag fan inte mer!
jag har bara till september på mig, och mamma verkar inte vara lika säker på att köpa honom längre, och det är inte jag heller.
snälla, hjälp mig!?