Sv: Hur ser ni på rasavel? Osund/sund
Jag är lite kluven i frågan. Problemet med blandras avel är att det ingen kontroll öht. Köpte själv i mina yngre år (typ tio år sen) en jätte-super-duper trevlig valp som var blandras med spaniel i. Blev grundlurad kan jag ju säga, blev påputtad en valp av "uppfödaren" som var såå trevlig fast jag själv var mer intresserad av kullbrodern men sambon föll för valpen "uppfödaren" förespråkade så det blev den. Fick kolla på vet.besiktningen och allt var u.a. Vi hade ju inte pengar på oss då vi bara skulle kolla på valp så vi gick för att ta ut pengar och sen lämnade vi pengar och hämtade valp + bes. intyg.
Allt frid o fröjd men efter ett tag så märker jag att valpen tuggar konstigt när han äter, kollar munnen och det visar sig att han har ett gravt bettfel så en hörntand går upp i gommen i tandköttet. Kollar bes.intyget för det kan väl ingen vet. missa? Står mycket riktigt gravt bettfel och inte det namn det stod i intyget jag läste hos uppfödaren. Förstår nu hur det måste ha gått till och förstår varför tanten insisterade på att bli av med just denna valpen, hon visade oss säker bes.intyget för brodern som hade samma färg. Vad mer jag i efterhand reflekterat över var att hon hade flera vuxna hundar som var blandraser och visade oss både mamma och pappa samt nån halvsyskon till mamman. Nu i efterhand så har jag funderat över att alla hundarna hade ett visst utseende för att vara blandraser och bestod av samma raser. Mamman och pappan var väldigt lika till kroppstypen även om behåringen var lite olika så jag undrar nu i efterhand om de inte var ganska så nära släkt? Vilket innebär att den sunda blandrasaveln faktiskt var inavel om det så det ligger till, det finns ju inget sätt att kontrollera detta när det rör sig om oreggade blandraser.
Sen så finns det ju bra exempel också som är lyckade.. För ca 20+ år sen så var det ju just debatt om osunda rashundar vill jag minnas i TV. Då tog en bekant till mig två kullar på sin blandras tik modell större (med nåt år mellan kullarna). Det var förövrigt hennes första blandras men hon hade alltid haft hund och schäfer och var grymt besviken på hur schäferaveln började se ut ska tilläggas. Tiken var då en jättetrevlig hund och såg ganska speciell ut så det var många som undrade vad hon var för ras. Då det var flera som var intresserade av valp så tog hon en kull med en hane som var en arbetande hund tror det var väktarhund eller leta fuktskador eller nåt och även han blandis men med ett väldigt trevligt temprament. De flesta valpar var förbokade men några sattes ut på annons och hon var väldigt petig med sina valpköpare och hade sen även valpträffar. Alla valparna fick "stamtavla" (alltså hon skrev ett papper på vad föräldrar och farföräldrar hetat och vad det var för raser i), var avmaskade och vaccinerade och vet.besiktade samt fick med sig snuttefilt o mat. Att det blev en andra kull var för att valpköparna i sin tur hade bekanta som ville ha en lika trevlig hund som deras vänner hade. Nån valp kom tillbaka då valpköparnas familjesituation ändrades och kompisen omplacerade den men annars så var alla nöjda med "sina" hundar och de hade några valpträffar också där jag följde med på en och alla hundarna verkade mycket riktigt ha växt upp till riktigt trevliga individer. Sen vet jag ju inte om det var ren tur eller kombinationen tur, petig med valpköparna och tät kontakt med dem samt att alla raserna i dem var ganska bra sällskapsraser och ingen krävande bruksras.
Mindre bra exempel var att en av dessa tikar som sålts i sin tur parades (just med tanken att få gulliga valpar) med en doberman. Jag köpte en valp och det var nog det mest krävande i hundväg jag haft (fram till nu), hade skarpt temprament. Därmed inte sagt omöjlig men det krävdes mycket jobb, aktivering och konsekvens än vad jag behövt med tidigare hundar. Efter två år så var min hund den enda i den kullen som var vid liv, en blev överkörd och de andra hade blivit avlivade då de blivit aggresiva eller ägarna tröttnat och de inte gick att omplacera. Min hund var helt underbar när vi tagit oss förbi de första två åren och tyvärr så efter en separation så fick jag omplacera honom till en barnfamilj när han var fyra men de tävlade till och med lättare lydnad med honom med bra resultat. Att det blev så tokigt med hans syskon är nog för att hon som sålde dem inte var så noga med köparna och inte heller tänkte på att upplysa om att de hade en krävande ras i sig och skulle behöva mycket aktivering och jobb. Om de blev köpta för att vara sällskapshundar och för att det var så gulliga så kan jag förstå att de kanske blev tokigt om de var likadana som min hund som behövde jobb, annars hittade han på egna uppgifter..
Nu har jag en renrasig dvärg pinscher och han har krävt minst lika mycket jobb om inte mer som min dobberman-korsning
. Hade hans kullbror också ett tag och han var helt tvärtom, jättenöjd med att bara ligga och mysa hela dagarna så ibland fundar jag på om jag tog och behöll "fel" hund . Jag har faktiskt blivit mycket mer negativt inställd till blandisar efter min egen dåliga erfarenhet med spanielkorsningen som till personligheten var den bästa hund jag haft dock!
Sen så har jag märkt att det finns även oseriösa renras uppfödare men det är ju mer koll där på hur gammal tiken får vara, hur många kullar, hur tätt osv osv. Dessutom kan man kolla upp föräldrar och farföräldrar i databasen, men jag har märkt att om hunden går bra på utställning så finns det en tendens att inte se ev negativa sidor.
Jag är lite kluven i frågan. Problemet med blandras avel är att det ingen kontroll öht. Köpte själv i mina yngre år (typ tio år sen) en jätte-super-duper trevlig valp som var blandras med spaniel i. Blev grundlurad kan jag ju säga, blev påputtad en valp av "uppfödaren" som var såå trevlig fast jag själv var mer intresserad av kullbrodern men sambon föll för valpen "uppfödaren" förespråkade så det blev den. Fick kolla på vet.besiktningen och allt var u.a. Vi hade ju inte pengar på oss då vi bara skulle kolla på valp så vi gick för att ta ut pengar och sen lämnade vi pengar och hämtade valp + bes. intyg.
Allt frid o fröjd men efter ett tag så märker jag att valpen tuggar konstigt när han äter, kollar munnen och det visar sig att han har ett gravt bettfel så en hörntand går upp i gommen i tandköttet. Kollar bes.intyget för det kan väl ingen vet. missa? Står mycket riktigt gravt bettfel och inte det namn det stod i intyget jag läste hos uppfödaren. Förstår nu hur det måste ha gått till och förstår varför tanten insisterade på att bli av med just denna valpen, hon visade oss säker bes.intyget för brodern som hade samma färg. Vad mer jag i efterhand reflekterat över var att hon hade flera vuxna hundar som var blandraser och visade oss både mamma och pappa samt nån halvsyskon till mamman. Nu i efterhand så har jag funderat över att alla hundarna hade ett visst utseende för att vara blandraser och bestod av samma raser. Mamman och pappan var väldigt lika till kroppstypen även om behåringen var lite olika så jag undrar nu i efterhand om de inte var ganska så nära släkt? Vilket innebär att den sunda blandrasaveln faktiskt var inavel om det så det ligger till, det finns ju inget sätt att kontrollera detta när det rör sig om oreggade blandraser.
Sen så finns det ju bra exempel också som är lyckade.. För ca 20+ år sen så var det ju just debatt om osunda rashundar vill jag minnas i TV. Då tog en bekant till mig två kullar på sin blandras tik modell större (med nåt år mellan kullarna). Det var förövrigt hennes första blandras men hon hade alltid haft hund och schäfer och var grymt besviken på hur schäferaveln började se ut ska tilläggas. Tiken var då en jättetrevlig hund och såg ganska speciell ut så det var många som undrade vad hon var för ras. Då det var flera som var intresserade av valp så tog hon en kull med en hane som var en arbetande hund tror det var väktarhund eller leta fuktskador eller nåt och även han blandis men med ett väldigt trevligt temprament. De flesta valpar var förbokade men några sattes ut på annons och hon var väldigt petig med sina valpköpare och hade sen även valpträffar. Alla valparna fick "stamtavla" (alltså hon skrev ett papper på vad föräldrar och farföräldrar hetat och vad det var för raser i), var avmaskade och vaccinerade och vet.besiktade samt fick med sig snuttefilt o mat. Att det blev en andra kull var för att valpköparna i sin tur hade bekanta som ville ha en lika trevlig hund som deras vänner hade. Nån valp kom tillbaka då valpköparnas familjesituation ändrades och kompisen omplacerade den men annars så var alla nöjda med "sina" hundar och de hade några valpträffar också där jag följde med på en och alla hundarna verkade mycket riktigt ha växt upp till riktigt trevliga individer. Sen vet jag ju inte om det var ren tur eller kombinationen tur, petig med valpköparna och tät kontakt med dem samt att alla raserna i dem var ganska bra sällskapsraser och ingen krävande bruksras.
Mindre bra exempel var att en av dessa tikar som sålts i sin tur parades (just med tanken att få gulliga valpar) med en doberman. Jag köpte en valp och det var nog det mest krävande i hundväg jag haft (fram till nu), hade skarpt temprament. Därmed inte sagt omöjlig men det krävdes mycket jobb, aktivering och konsekvens än vad jag behövt med tidigare hundar. Efter två år så var min hund den enda i den kullen som var vid liv, en blev överkörd och de andra hade blivit avlivade då de blivit aggresiva eller ägarna tröttnat och de inte gick att omplacera. Min hund var helt underbar när vi tagit oss förbi de första två åren och tyvärr så efter en separation så fick jag omplacera honom till en barnfamilj när han var fyra men de tävlade till och med lättare lydnad med honom med bra resultat. Att det blev så tokigt med hans syskon är nog för att hon som sålde dem inte var så noga med köparna och inte heller tänkte på att upplysa om att de hade en krävande ras i sig och skulle behöva mycket aktivering och jobb. Om de blev köpta för att vara sällskapshundar och för att det var så gulliga så kan jag förstå att de kanske blev tokigt om de var likadana som min hund som behövde jobb, annars hittade han på egna uppgifter..
Nu har jag en renrasig dvärg pinscher och han har krävt minst lika mycket jobb om inte mer som min dobberman-korsning
. Hade hans kullbror också ett tag och han var helt tvärtom, jättenöjd med att bara ligga och mysa hela dagarna så ibland fundar jag på om jag tog och behöll "fel" hund . Jag har faktiskt blivit mycket mer negativt inställd till blandisar efter min egen dåliga erfarenhet med spanielkorsningen som till personligheten var den bästa hund jag haft dock!Sen så har jag märkt att det finns även oseriösa renras uppfödare men det är ju mer koll där på hur gammal tiken får vara, hur många kullar, hur tätt osv osv. Dessutom kan man kolla upp föräldrar och farföräldrar i databasen, men jag har märkt att om hunden går bra på utställning så finns det en tendens att inte se ev negativa sidor.
