Monstermom
Trådstartare
Jag brukar mest vara här för att spela ulvspel (vilket jag inte har energi till för närvarande), men jag har ju sett att det går att få svar på alla möjliga frågor här också så nu tänkte jag prova på att utnyttja det...
Jag har blivit skickad lite hit och dit för att få mina fötter tittade på, men idag var det äntligen dags att komma till ortopeden. Jag var nervös och spänd och satt och repeterade min "klagosång" hela vägen dit och medan jag satt i väntrummet, men när jag kom in till läkaren så tittade han på mina fötter i en knapp minut och sa typ "operation, vänta så bokar jag in dig", och jag blev så jäkla paff att jag inte riktigt reagerade förrän jag redan var på väg hem!
Problemet(?) är att jag har lilltår som är vridna ca 90 grader, och som viker sig under granntårna och foten när jag går. Jag har haft så hela mitt liv och det gör ont, det begränsar vad jag kan göra (jag kan bara gå visst långt och inte springa alls, tvingar jag mig att göra mer så sväller tårna upp och får blodblåsor, fortsätter jag ändå ramlar skinnet som av på tårna) och jag är alltid medveten om dessa eländes tår. Men hemifrån fick jag alltid höra att man inte ska vara gnällig, det är bara att bita ihop och härda sig, osv... Så jag har aldrig sökt hjälp för det här, och har väl helt accepterat att jag är en gnällig typ, men jag bröt benet förra året och nu i vinter var det en sjukgymnast som tog en titt på mina fötter och utbrast "Det tror fan det där gör ont!" och tyckte det borde fixas. Det var lite smått världsomvälvande för mig att det liksom "fick" göra ont (för att inte nämna hur förvirrande tanken var - eller är - att det skulle gå att göra något åt det!), och jag var enormt glad och tacksam. Men så har det varit lite oklart vart jag skulle, vem som skulle skicka remiss, osv, och under tiden har jag nog förlorat det lilla självförtroendet som lät mig tro att nåt så fjantigt som lilltårna verkligen var något man får gnälla över, så när jag skulle till ortopeden idag var mitt absolut främsta fokus på rädslan att han skulle säga att... ja, att jag är gnällig helt enkelt.
Men det sa han ju inte som sagt (även om en del av mig tror att han tänkte det...), men med den långa historien ovan vill jag illustrera varför min hjärna var nån helt annan stans och därför inte alls lyckades ställa några frågor. För nu undrar jag ju saker... Jag har aldrig opererat något, aldrig varit inlagd på sjukhus, så jag vet verkligen ingenting! På papperet jag fick med mig hem står det att jag inte får äta eller dricka två timmar innan operation, det borde betyda att jag är vaken va? För om man sövs ska man fasta mycket längre innan inbillar jag mig? Det står att jag kan köpa en(?) operationssko men inte vad det är? (Och jag förutsatte att båda fötterna skulle fixas på en gång?) Det står att man kanske inte kan köra hem, vad är det som avgör det? Och läkaren sa att det kommer att vara svårt (smärtsamt) att gå i ca sex veckor efter operationen, men kan det verkligen göra särskilt mycket ondare än vad det alltid gjort? Jag har kryckor kvar sen benbrottet, borde jag ta med dem när jag ska opereras? Och... tror jag hade en massa andra frågor och funderingar också innan jag började skriva, men de verkar ha trillat ur skallen (igen). Men kort sagt, vad ska jag förvänta mig och tänka på? Och hur mycket bättre kan jag hoppas på att det blir?
Som jag minns läkarens beskrivning av vad han skulle göra så var det "ta isär skelettet och försöka vrida tårna åt rätt håll", men jag ger inga garantier på att det var vad han faktiskt sa...
Jag ska givetvis (försöka) kontakta även ortopeden för att få klarhet, men det finns inga garantier för att min hjärna inte börjar spinna upp i "tänk om de säger att det inte blir nån operation i alla fall, det är ju bara fjantiga lilltår - hur gnällig kan man va!?" igen, och alla tankar flyr. Så om jag kan få svar här också kanske jag kan pussla ihop en duglig helhet, tänker jag mig...? Så, nån som kan hjälpa mig ur förvirringen?
Jag har blivit skickad lite hit och dit för att få mina fötter tittade på, men idag var det äntligen dags att komma till ortopeden. Jag var nervös och spänd och satt och repeterade min "klagosång" hela vägen dit och medan jag satt i väntrummet, men när jag kom in till läkaren så tittade han på mina fötter i en knapp minut och sa typ "operation, vänta så bokar jag in dig", och jag blev så jäkla paff att jag inte riktigt reagerade förrän jag redan var på väg hem!
Problemet(?) är att jag har lilltår som är vridna ca 90 grader, och som viker sig under granntårna och foten när jag går. Jag har haft så hela mitt liv och det gör ont, det begränsar vad jag kan göra (jag kan bara gå visst långt och inte springa alls, tvingar jag mig att göra mer så sväller tårna upp och får blodblåsor, fortsätter jag ändå ramlar skinnet som av på tårna) och jag är alltid medveten om dessa eländes tår. Men hemifrån fick jag alltid höra att man inte ska vara gnällig, det är bara att bita ihop och härda sig, osv... Så jag har aldrig sökt hjälp för det här, och har väl helt accepterat att jag är en gnällig typ, men jag bröt benet förra året och nu i vinter var det en sjukgymnast som tog en titt på mina fötter och utbrast "Det tror fan det där gör ont!" och tyckte det borde fixas. Det var lite smått världsomvälvande för mig att det liksom "fick" göra ont (för att inte nämna hur förvirrande tanken var - eller är - att det skulle gå att göra något åt det!), och jag var enormt glad och tacksam. Men så har det varit lite oklart vart jag skulle, vem som skulle skicka remiss, osv, och under tiden har jag nog förlorat det lilla självförtroendet som lät mig tro att nåt så fjantigt som lilltårna verkligen var något man får gnälla över, så när jag skulle till ortopeden idag var mitt absolut främsta fokus på rädslan att han skulle säga att... ja, att jag är gnällig helt enkelt.
Men det sa han ju inte som sagt (även om en del av mig tror att han tänkte det...), men med den långa historien ovan vill jag illustrera varför min hjärna var nån helt annan stans och därför inte alls lyckades ställa några frågor. För nu undrar jag ju saker... Jag har aldrig opererat något, aldrig varit inlagd på sjukhus, så jag vet verkligen ingenting! På papperet jag fick med mig hem står det att jag inte får äta eller dricka två timmar innan operation, det borde betyda att jag är vaken va? För om man sövs ska man fasta mycket längre innan inbillar jag mig? Det står att jag kan köpa en(?) operationssko men inte vad det är? (Och jag förutsatte att båda fötterna skulle fixas på en gång?) Det står att man kanske inte kan köra hem, vad är det som avgör det? Och läkaren sa att det kommer att vara svårt (smärtsamt) att gå i ca sex veckor efter operationen, men kan det verkligen göra särskilt mycket ondare än vad det alltid gjort? Jag har kryckor kvar sen benbrottet, borde jag ta med dem när jag ska opereras? Och... tror jag hade en massa andra frågor och funderingar också innan jag började skriva, men de verkar ha trillat ur skallen (igen). Men kort sagt, vad ska jag förvänta mig och tänka på? Och hur mycket bättre kan jag hoppas på att det blir?
Som jag minns läkarens beskrivning av vad han skulle göra så var det "ta isär skelettet och försöka vrida tårna åt rätt håll", men jag ger inga garantier på att det var vad han faktiskt sa...
Jag ska givetvis (försöka) kontakta även ortopeden för att få klarhet, men det finns inga garantier för att min hjärna inte börjar spinna upp i "tänk om de säger att det inte blir nån operation i alla fall, det är ju bara fjantiga lilltår - hur gnällig kan man va!?" igen, och alla tankar flyr. Så om jag kan få svar här också kanske jag kan pussla ihop en duglig helhet, tänker jag mig...? Så, nån som kan hjälpa mig ur förvirringen?