Det gnager i mig. Jag är fortfarande ledsen för att hela familjen vände mig ryggen när jag inte mådde bra. Jag var trött, överansträngd och klarade inte av att le och vara glad.
Nej, jag var inte världens trevligaste men det straff jag fick var inte alls motiverat. Även om jag var en tråkig typ så hade de faktiskt kunnat tala om för mig att de skulle åka hem och de kunde ha sagt hej då. Men de åkte bara. Gav mig en hård jävla spark i röven.
För några veckor sedan fick jag ett kuvert skickat till mig av mamma. Det var tidningsurklipp i det. Jag hann se första rubriken innan jag kastade in klippen i kuvertet igen. Det stod "Långvarig stress kan skada din hjärna". Jag veeet!!!
Jag känner mig idiotförklarad när hon gör så där. Som om jag är en total nolla som inte fattar något alls och inte själv kan ta reda på saker. Varför kan hon inte möta mig där jag är i stället för att försöka trycka in mig i ett fyrkantigt hål som inte passar. Jag känner mig kränkt och orkar faktiskt inte diskutera saken.
Mina syskon har inte hört av sig.
Jag trodde ju att jag bara behövde vila, få ordning på sömnen och hitta lite balans i livet för att komma på banan igen. Men så fick jag den här sorgen över mig också. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag tycker att bollen ligger hos dem för det var dem som drog. Och jag orkar faktiskt inte.
Nej, jag var inte världens trevligaste men det straff jag fick var inte alls motiverat. Även om jag var en tråkig typ så hade de faktiskt kunnat tala om för mig att de skulle åka hem och de kunde ha sagt hej då. Men de åkte bara. Gav mig en hård jävla spark i röven.
För några veckor sedan fick jag ett kuvert skickat till mig av mamma. Det var tidningsurklipp i det. Jag hann se första rubriken innan jag kastade in klippen i kuvertet igen. Det stod "Långvarig stress kan skada din hjärna". Jag veeet!!!
Jag känner mig idiotförklarad när hon gör så där. Som om jag är en total nolla som inte fattar något alls och inte själv kan ta reda på saker. Varför kan hon inte möta mig där jag är i stället för att försöka trycka in mig i ett fyrkantigt hål som inte passar. Jag känner mig kränkt och orkar faktiskt inte diskutera saken. Mina syskon har inte hört av sig.
Jag trodde ju att jag bara behövde vila, få ordning på sömnen och hitta lite balans i livet för att komma på banan igen. Men så fick jag den här sorgen över mig också. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag tycker att bollen ligger hos dem för det var dem som drog. Och jag orkar faktiskt inte.
