Hur komma över obefogad rädsla

[ekra]

Det har jag testat hela livet, det funkar ibland, men plötsligt tar rädslan över, ibland när jag redan är på det djupa. Nu går jag aldrig så djupt ut att det kn bli farligt. Men det är så svårt när rädslan liksom exploderar i kroppen. Sen har jag tittat mycket på hajfilmer och vet att de kan attackera även på grunt vatten. Men hjärnan vägrar fatta att det inte finns hajar i bassängen

Det skadar inte att ta hjälp om du inte kan lösa det på egen hand.

Jag har varit skiträdd för djupt mörkt vatten också, så jag nästan börjar hyperventilera, särskilt om jag får något mot kroppen. Men genom gradvis exponering, och att fokusera på att vara rationell och andas lugnt har det också blivit jättemycket bättre. Nu kan jag simma i svarta sjöar och tillgick med simma över näckrosblad utan att få panik.

När skräcken kommer i vattnet hjälper det mig att lägga mig på rygg och andas. Men jag förstår att det inte hjälper alla.

Har du provat att prata med dig själv när du blir irrationellt rädd? Påmint dig (högt!) att

a) Haj-attacker är trots allt ovanliga.

b) och att det sannolikt inte hajar där du badar.

Om det går så långt att du får panik har du kanske ökat svårighetsgraden för snabbt. Exponeringen handlar om att ta det så långsamt att det nästan känns fånigt och att upprepa varje steg tills det är helt avdramatiserat.

 

[Monkie]

Jag tror att det finns en orsak till rädslan även om du minns varför, minns man inte så är det inte lätt att bli fri från den eller ens träna på det. Kanske någon som skrämde upp dig med en hajhistoria när du var liten? Jag skull testa hypnos/hypnosterapi. Hypnos är inget farligt, bara djup avslappning, ungefär som strax innan du somnar. Hypnotisörer jobbar lite olika, antingen kan man gå till botten och försöka hitta vad som är orsaken eller så jobbar de med att ändra på känslan kring hajar och ersätta den med något positivt. Både och lär funka bra och det behövs troligen inte en massa sessioner utan en eller ett par skulle räcka.

Intressant, ska läsa på mer om detta!

Jag vet att jag var rädd innan, men att rädslan blev okontrollerad jag såg Hajen som liten, olovandes i smyg, och att en kompis pappa skojade, han simmade under vattnet och dök upp och vrålade.

 

[Monkie]

Är du rädd för hajar även i bassängen? Kan du ha på sig simmglasögon och kika under vattnet i bassängen när det blir obehagligt till att börja med?
Tror du får öva, öva och öva. Tänja dina gränser helt enkelt och gärna med hjälp av någon som vet en bra strategi

Japp, även i bassängen! Tränar med glasögon och öronproppar. Som mindre var jag även rädd i badkaret men det har gått över i alla fall!

 

[Monkie]

Utan att kunna någonting alls egentligen så är min första tanke att du kanske går lite fort fram i exponeringen? Från det lilla jag vet om exponering vid fobi så gäller det att hitta den punkt där det är obehagligt men fortfarande kontrollerbart. Du ska inte vara i lägen där paniken tar över. Blir det värre med tid så se till att ta dig ur innan paniken slår till. Låt det vara 3 minuter i vadhögt vatten om det är det du fixar utan panikkänslor. Låt stegen vara skrattretande små i början. Babysteps och tålamod!

Och se till att ha någon du litar på med dig! Speciellt i och med att det som du säger finns en viss olycksrisk. Och sök professionell hjälp om du känner att du vill och behöver!

Lycka till!

Tack!

Jag tror egentligen inte att jag gått för fort fram, har tränat sedan barnsben för att kunna båda.

Det kluriga är att det kan gå vissa gånger, men när rädslan kommer så kommer den snabbt, och när den sätter in går det inte att vända och det känns som att upplevelsen blir en dålig erfarenhet istället för träning.

 

[Lobelia]

Intressant, ska läsa på mer om detta!

Jag vet att jag var rädd innan, men att rädslan blev okontrollerad jag såg Hajen som liten, olovandes i smyg, och att en kompis pappa skojade, han simmade under vattnet och dök upp och vrålade.

Då är din rädsla högst motiverad om än orationell.

Jag är än idag rädd för att tända tändstickor efter att helt odramatiskt råkat tända en av misstag (trodde den var utbränd), jag var väl 4-6 år eller så. Jag hade lärt mig tända och hanterade det hela så fint. Men det dröjde till jag var 12-13 år och det blev för pinsamt att be andra tända. Jag ställde mig vid vasken som var halvfull med vatten och använde upp en halv ask. Obehaget sitter fortfarande i även om det är hanterbart och jag nästan aldrig tänder ljus hemma.

Jag funderar lite på att ta tag i den sista resten, det skulle vara mysigt med tända ljus då och då, men jag kommer sällan på tanken och slår bort den med det samma, men hypnos har funkat för mig i andra sammanhang.

 

[kamomillo]

Jag känner samma lika för björnar....
Opraktiskt när man bor i fjällen.
Jag har en vän som sakta men säkert tagit mej längre och längre ut i naturen, och med henne och hundarna känner jag mej trygg.
Till nu..
Det ligger 5 renkadaver precis där vi brukar vara, som örnar kalasar på,(fantastiska fåglar) men jag har fått för mej att
även BJÖRNAR kalasar där.
Så... Nu håller jag mej till vägarna runt byn igen

* Jenny *

 

[Nahar]

Jag har gått igenom fobiträning med psykolog för en liknande rädsla och kan verkligen rekommendera det. De som jobbar med det är väldigt påhittiga med exponering och mycket bra på att se till att ni går fram i rätt takt och med rätt steg. Jag behövde inte betala utan det gick genom allmänpsykiatrin efter remiss från psykolog på VC.

 

[Monkie]

Det skadar inte att ta hjälp om du inte kan lösa det på egen hand.

Jag har varit skiträdd för djupt mörkt vatten också, så jag nästan börjar hyperventilera, särskilt om jag får något mot kroppen. Men genom gradvis exponering, och att fokusera på att vara rationell och andas lugnt har det också blivit jättemycket bättre. Nu kan jag simma i svarta sjöar och tillgick med simma över näckrosblad utan att få panik.

När skräcken kommer i vattnet hjälper det mig att lägga mig på rygg och andas. Men jag förstår att det inte hjälper alla.

Har du provat att prata med dig själv när du blir irrationellt rädd? Påmint dig (högt!) att

a) Haj-attacker är trots allt ovanliga.

b) och att det sannolikt inte hajar där du badar.

Om det går så långt att du får panik har du kanske ökat svårighetsgraden för snabbt. Exponeringen handlar om att ta det så långsamt att det nästan känns fånigt och att upprepa varje steg tills det är helt avdramatiserat.

Jag har testat att prata med mig själv, men tyst, när någon nämner hajar när jag är i vattnet går jag upp .

Idag försökte jag resonera med mig själv att det omöjligtvis kunde vara en haj i bassängen, eftersom jag scannat den ganska lilla bassängen innan, jag hade glasögon och såg under vattnet, det var fler i bassängen, hajar finns inte i Sverige och definitivt inte där jag befann mig. Istället för att bli lugn blir jag mer och mer stressad, nu låter det nog helt sjukt, men jag började tänka att det fanns en lucka under bassängen som någon skulle öpnna och släppa in en haj. Hur mycket jag än vet att det är totalt orimligt tar paniken över och jag fick gå upp. Nu när jag skrev det här fick jag hjärtklappning

Häromdagen fungerade det okej i bassängen, så rädslan är inte konstant. Det gäller att jag inte tänker på något som har med hajar att göra för att jag ska kunna vara i vattnet.

Jag har exponerat mig för hajar på TV och internet, traskat ut på ett rev i vadhögt vatten för att kika på citronhajar som jagade, då har jag inte varit rädd. Så det är just själva simmandet med kroppen i vattnet som jag inte riktigt fixar.

Jag har också koll på olika arter och att vissa kan simma upp i sötvatten och jaga på grunt vatten till exempel. Läser artiklar om hajar och hajars föda, och ser samband som att sälen här ute är typisk hajföda och att den lockar till sig en ensam hungrig haj som simmat in i Kattegatt. Läste för något år sedan att klumpfisk blir vanligare och kan inte sluta tänka på att vithajar äter klumpfisk och ja... Så håller jag på och den rädda delen i mig går inte att övertyga om att rädslan är irrationell.

Ska nog ändå försöka söka hjälp och se om det kan leda nånstans. Märkligt nog vill jag inte ge upp mitt mål, men "målet i målet" är att inte vara rädd alls, för när jag blir rädd så tycker jag inte det är kul.

 

[Monkie]

Då är din rädsla högst motiverad om än orationell.

Jag är än idag rädd för att tända tändstickor efter att helt odramatiskt råkat tända en av misstag (trodde den var utbränd), jag var väl 4-6 år eller så. Jag hade lärt mig tända och hanterade det hela så fint. Men det dröjde till jag var 12-13 år och det blev för pinsamt att be andra tända. Jag ställde mig vid vasken som var halvfull med vatten och använde upp en halv ask. Obehaget sitter fortfarande i även om det är hanterbart och jag nästan aldrig tänder ljus hemma.

Jag funderar lite på att ta tag i den sista resten, det skulle vara mysigt med tända ljus då och då, men jag kommer sällan på tanken och slår bort den med det samma, men hypnos har funkat för mig i andra sammanhang.

Vet inte riktigt hur rädslor funderar, i ditt fall, kan du komma runt det genom att använda tändare?

Jag ska definitivt läsa mer om hypnos!

 

[Monkie]

Jag känner samma lika för björnar....
Opraktiskt när man bor i fjällen.
Jag har en vän som sakta men säkert tagit mej längre och längre ut i naturen, och med henne och hundarna känner jag mej trygg.
Till nu..
Det ligger 5 renkadaver precis där vi brukar vara, som örnar kalasar på,(fantastiska fåglar) men jag har fått för mej att
även BJÖRNAR kalasar där.
Så... Nu håller jag mej till vägarna runt byn igen

* Jenny *

Förstår precis. Till skillnad från hajar håller ju björnar dessutom till på torra land så desto svårare att låta bli att tänka på att en kan dyka upp kan jag tänka mig!

 

[ekra]

En annan taktik är ju att försöka vänja sig av med att spänna sig och fokusera på hajar så snart man närmar sig vattnet och försöka ersätta de hemska tankarna med något annat. Du har ju dessvärre tränat mycket på att associera djupt vatten med hajar och fokuserar antagligen tankarna mot det du är rädd för istället för på vad du vill uppnå.

Prova att fokusera på att ha en bra känsla i kroppen och hur bra det känns med vattnet mot kroppen, bli medveten om när du börjar spänna dig och prova spänna av, och tänk på gulliga saker som bor i vattnet. Eller välj något totalt ofarligt (och gärna lika irrationellt som haj) som du försöker att aktivt ersätta ”haj” med i tankarna och tankebilderna. Kanske en liten fet enhörning med regnbågsman? Så snart rädslan dyker upp i bassängen försöker du tvinga hjärnan att tänka på enhörningen.

Mental träning och visualisering är väldigt användbart.

I klättringen har jag fått öva mig på att vara rationell, utrustningen håller, höjden i sig är inte farlig, utan det handlar om hur jag väljer att förhålla mig till den.

 

[Monkie]

Jag har gått igenom fobiträning med psykolog för en liknande rädsla och kan verkligen rekommendera det. De som jobbar med det är väldigt påhittiga med exponering och mycket bra på att se till att ni går fram i rätt takt och med rätt steg. Jag behövde inte betala utan det gick genom allmänpsykiatrin efter remiss från psykolog på VC.

Är det genom KBT? Var din fobi något som var lätt att exponera sig för?

Jag tänker att exemplvis spindelfobi eller ormfobi är lättare att exponera sig för i små doser? Eller så tänker jag så eftersom jag själv inte är rädd för ovanstående.

Vet inte om min rädsla klassas som fobi? Jag hade nog kunnat klappa en haj tillexempel, om det var ett (säkert) galler emellan.

 

[Monkie]

En annan taktik är ju att försöka vänja sig av med att spänna sig och fokusera på hajar så snart man närmar sig vattnet och försöka ersätta de hemska tankarna med något annat. Du har ju dessvärre tränat mycket på att associera djupt vatten med hajar och fokuserar antagligen tankarna mot det du är rädd för istället för på vad du vill uppnå.

Prova att fokusera på att ha en bra känsla i kroppen och hur bra det känns med vattnet mot kroppen, bli medveten om när du börjar spänna dig och prova spänna av, och tänk på gulliga saker som bor i vattnet. Eller välj något totalt ofarligt (och gärna lika irrationellt som haj) som du försöker att aktivt ersätta ”haj” med i tankarna och tankebilderna. Kanske en liten fet enhörning med regnbågsman? Så snart rädslan dyker upp i bassängen försöker du tvinga hjärnan att tänka på enhörningen.

Mental träning och visualisering är väldigt användbart.

I klättringen har jag fått öva mig på att vara rationell, utrustningen håller, höjden i sig är inte farlig, utan det handlar om hur jag väljer att förhålla mig till den.

Ja så är det absolut! Jag har tränat omedvetet hela livet på att associera djupt vatten med hajar. En fet enhörning kan locka till sig hajar men jag förstår absolut tankegången med att ersätta haj med något annat.

Ett tag var min strategi att använda en vän emellan mig och min inbillade hajarattack, då fick jag istället för mig att hajen skulle attackera min vän och att jag inte skulle våga rädda min vän och att jag orsakar vännens död.

Blir du fortfarande rädd eller har du tränat bort det? Om rädslan ändå tittar fram, kan du vända den?

 

[ekra]

Ja jag blir fortfarande rädd, men sällan (eller rent av aldrig!) panikslagen. Jag behöver bara lite tid när jag blir rädd så tar jag mig igenom det.

Det hjälper att försöka slappna av, andas lugnt och tänka på att det jag gör är ingenting jämfört med vad som är fysiskt möjligt och att fokusera på annat, som hur väggen känns under händerna, och att jag gör det för att det är roligt. (klättrar) Med badandet i mörka vatten är det också mycket mina tankar jag jobbar med och andningen. Jag tänker på att det är en irrationell rädsla, att det går bra, och att det aldrig hänt något farligt när jag varit i mörkt vatten och att andra simmar runt obrydda i alla möjliga suspekta vatten och har det bra.

Och att rädslan sitter i huvudet och att den inte är förankrad i verkligheten. Jag tänker också mycket på att det faktiskt är jag som styr situationen och har kontroll. Det finns liksom ingen anledning till att jag skulle trilla ned, och det finns ju helinget riktigt farligt i vattnen jag simmar i.

Om enhörningen ser för god ut kanske du kan tänka dig att det finns en ogenomtränglig barriär som skyddar dig och att den är positiv och trevlig och att det är omöjligt för hajar att ta sig förbi. Eller någon annan visualisering som avdramatiserar det hela. Typ att hajarna bara är badleksaker.

Att tänka på att jag vill ta kontrollen över mina rädslor motiverar mig. Det är synd att låta rädslor kontrollera en.

 

[escodobe]

Har du en rejäl flytväst på dig, en sån där med krage? Även på grunt vatten? Jag tänker att det kan lindra rädslan för att rädslan ska bli så stor att du hamnar i vattnet och inte kan simma

 

[Monkie]

Ja jag blir fortfarande rädd, men sällan (eller rent av aldrig!) panikslagen. Jag behöver bara lite tid när jag blir rädd så tar jag mig igenom det.

Det hjälper att försöka slappna av, andas lugnt och tänka på att det jag gör är ingenting jämfört med vad som är fysiskt möjligt och att fokusera på annat, som hur väggen känns under händerna, och att jag gör det för att det är roligt. (klättrar) Med badandet i mörka vatten är det också mycket mina tankar jag jobbar med och andningen. Jag tänker på att det är en irrationell rädsla, att det går bra, och att det aldrig hänt något farligt när jag varit i mörkt vatten och att andra simmar runt obrydda i alla möjliga suspekta vatten och har det bra.

Och att rädslan sitter i huvudet och att den inte är förankrad i verkligheten. Jag tänker också mycket på att det faktiskt är jag som styr situationen och har kontroll.

Om enhörningen ser för god ut kanske du kan tänka dig att det finns en ogenomtränglig barriär som skyddar dig och att den är positiv och trevlig och att det är omöjligt för hajar att ta sig förbi. Eller någon annan visualisering som avdramatiserar det hela. Typ att hajarna bara är badleksaker.

Vad bra att det funkar för dig! Måste du strategitänka hela tiden om rädslan kommer, eller kan de jobbiga tankarna gå över och blir det roligt igen på samma pass?

 

[ekra]

Vad bra att det funkar för dig! Måste du strategitänka hela tiden om rädslan kommer, eller kan de jobbiga tankarna gå över och blir det roligt igen på samma pass?

Nej det går numera över rätt snabbt. Jag kan drabbas av akut höjdskräck väldigt plötsligt och ganska irrationellt, men om jag då får en liten paus med stramt rep så det känns tryggt, och jag antingen står stabilt och trycker mig mot väggen för att ta kontroll över andningen, eller sitter en stund i selen så går det generellt att klättra vidare. Och det hjälper mig också att tänka att jag gör det av egen fri vilja och alltid kan av avbryta om det blir för läskigt.

Jag är också väldigt hjälpt av att det ger mig väldigt mycket att känna att jag klarar av något som jag för några år sedan skulle ha sett som helt otänkbart. Det hjälper mig också att tänka på hur känslan kommer att vara efteråt om jag bara vågar lite till och tar mig igenom det som känns skrämmande.

 

[Monkie]

Har du en rejäl flytväst på dig, en sån där med krage? Även på grunt vatten? Jag tänker att det kan lindra rädslan för att rädslan ska bli så stor att du hamnar i vattnet och inte kan simma

Nej, det har jag inte testat. Men tror att jag åtminstone i bassäng skulle känna mig så "fel" att jag struntar i det hela i så fall.

Möjligtvis att jag skulle kunna testa om jag kommer så långt att jag kan simma i havet! I havet går jag max till midjan bara nu, så där blir det ingen nytta än.

 

[Nahar]

Är det genom KBT? Var din fobi något som var lätt att exponera sig för?

Jag tänker att exemplvis spindelfobi eller ormfobi är lättare att exponera sig för i små doser? Eller så tänker jag så eftersom jag själv inte är rädd för ovanstående.

Vet inte om min rädsla klassas som fobi? Jag hade nog kunnat klappa en haj tillexempel, om det var ett (säkert) galler emellan.

Fobi klassas det som (som jag förstått det) när rädslan är så stark att den hindrar dig att leva ett normalt liv och göra det du vill, och utifrån vad du skrivit i tråden så uppfyller du det. Det behöver inte vara något som du ens går och tänker på dagligen, bara det är ett hinder för dig.

Det är en slags KBT. Jag hade en session i veckan på 1-2 timmar med aktiv exponering, och sedan fick jag tankeövningar och annat att jobba med själv.

Det här med om det är lätt eller svårt att exponera har nog inte så mycket att göra med vad en är rädd för, utan hur rädslan ter sig. Min rädsla var (skäms fortfarande) en typ av leddjur som inte finns i Sverige. Mycket specifik rädsla som jag inte trillade över så ofta, men den hindrade mig från att åka utomlands, fick mig att kolla bakom tavlor m.m. i hotellrum, och såklart gick stressen igång bara jag föreställde mig det här djuret i närhet till mig. Samtidigt så kunde jag se bilder och film utan problem, kunde läsa på om det och så vidare.

Just det där med att lära sig mer om det som skrämmer en fick jag veta är lite farligt; det är bra så länge du kan använda kunskapen och vända den i huvudet till att få det du är rädd för att se mindre farligt ut, men om du redan har en fobi så är risken att det du lär dig istället passas in i din förvrängda tankevärld. Tänker t.ex. på det du skrev längre upp om sälar, där har din rädsla valt ut information som stöttar din fobi, istället för att ta till sig kunskap som visar att hajar inte vill äta människor alls, även i vatten där det finns massor av dem. Fobispecialisterna kan hjälpa dig att vrida på ditt tankesätt där, så att du lär dig "rätt" saker.

Det viktiga i sån terapi är att vara ärlig och tydlig. Förklara väldigt specifikt när du blir rädd och för vad, vad du vill kunna uppnå som rädslan hindrar dig från, och framför allt att vara ärlig med när du inte är rädd. Exponeringen fungerar ju inte om du inte faktiskt blir rädd!

 

[ekra]

Nej, det har jag inte testat. Men tror att jag åtminstone i bassäng skulle känna mig så "fel" att jag struntar i det hela i så fall.

Möjligtvis att jag skulle kunna testa om jag kommer så långt att jag kan simma i havet! I havet går jag max till midjan bara nu, så där blir det ingen nytta än.

I havet kan du pusha dig under trygga former med att sätta dig på botten där det är grunt (först på huk om sitta känns för läskigt) och så småningom sänka ner dig där det är lite djupare. Då övar du under väldigt trygga förhållanden. Du kan alltid ställa dig upp om du känner för stort obehag.