hur kan en hantera stressen o ångesten?... -- jobbrelaterat

[vtok]

på förhand förlåt o varning för långt inlägg -- behöver så skriva av mig... vill även börja med o förtydliga jag vet jag Har mkt o vara tacksam för just nu. vet många har det annorlunda o mkt värre -- o jag känner verkligen med det. ändock -- stressen har tagit järngrepp om mig just nu.

bakgrund: psykisk ohälsa av ’varierande slag’ ffa uttryckt i ångest o depressioner av varierande grad. har regelbunden men av anledningar rättså komplicerad kontakt med psyk -- samtal. mediciner. fram o tillbaka. ibland varit så under isen det varit tal om inläggning.

har varit sjukskriven från o till på olika % sen snart ett par år tillbaks. men har inte känt jobbet i sig är orsak till mina problem -- o Vill jobba -- så har helatiden försökt hålla jobbet (kollegor) utanför o få det till liksom bara funka. efter en djup svacka i vintras har jag efter jag blev insatt på den senaste medicinen även känt lite uppgång i depressionen.

så -- i ett slag har världen vänts upponer... förutom allt runt viruset självt o den allmänna oron -- ibland ganska extrem -- nedstämdheten o vardagsomställningen därav -- så som dom flesta som har möjligheten är jag numera beordrad jobba hemifrån. det innebär Ensamhet. både bokstavligt o arbetsmässigt.

har jättesvårt för o kunna hantera det. arbetsbelastningen är nu för några av oss högre än nånsin förr -- o telefon mail o skype i all ära känns ansvaret o pressen enorm. högre belastning. allt småprat o vardagsprat struket. inga strukturerade möten. ingen i närheten o ställa en spontan fråga till. medveten om varenda telsamtal blir störningsmoment för upptagen kollega -- endel svarar öht inte i telefon. endel är helt tvärt om numera bara tillgängliga på jobbet alls ett par dgr/vecka...

kände inre stress o dålig självkänsla/självförtroende/oduglighet redan innan. nu är den extrem. tar ångestdämpande det första jag gör på morgonen o går sen på ordinerad maxdos under dagen. drömmer på riktigt mardrömmar om jobbet Varje natt. har fått låta inkommande externa telefonsamtal passera för jag heltenkelt suttit o stortjutit framför datorn..

vet inte hur detta ska bara funka. o känner liksom inte jag kan prata med ngn om det o vad skulle det finnas för ngt konkret o göra?...

högsta ledningen har visat lite förståelse för situationen öht. tagit sig uttryck på olika sätt men ffa genom tystnad -- en bara förväntas ställa om o fixa jobbet. alla är under hög press så klart men min känsla är det Är inte så enkelt!... tekniken finns o funkar visst -- men Jag har svårt för klara det...

känner mig pågrund utav dom problem jag liksom dras med o är redan sjukskriven för ganska långsam o ineffektiv -- o blir ännu mer stressad av det. glömmer o hinner inte ta pauser -- jobbar mer än jag eg ska. för nytt kommer in helatiden o allt läggs på hög. vi försöker peppa varann -- vi kan bara göra vårt bästa o hinner det vi hinner -- men vet ju samtidigt jobbet måste bli gjort! inget bara försvinner.

hade det varit normal situation hade jag evt kunnat prata lite med min chef om min situation utfrån mitt svajiga mående -- nu är det inte normal situation för ngn alls o pågrund utav belastningen finns ingen tillgänglig som skulle kunna ta över mina uppgifter om jag skulle få frånvaro. vill heller inte tynga min chef som själv är med o få dra tyngsta lasset nu..

men skulle jag bli heltidssjukskriven nu så skulle jag inte nånsin kunna se mina kollegor i ögonen igen. det är tuff tid för Alla o jag sitter redan isolerad o är inte märkbart sjuk dvs feber o andningssvårigheter -- så finns liksom ingen allmängiltig anledning till frånvaro nu.. har öht under hela sjukskrivningen känt det svårt över vara sjukskriven för ngt ’osynligt’.

men jag vet inte hur dethär ska gå. mitt psykiska mående rasar igen. trasslar in mig helt i ångest o katastroftankar. har haft svårt med krav o stress även innan -- samtidigt jobbet varit min kontakt med omvärlden o anledning till stiga upp på morgonen. är ganska ensam förövrigt o liksom haft mkt lite ork över till ngt annat -- så det har känts viktigt o hålla fast vid. men allt det positiva med jobbet är borta för nu -- o ngt positivt i vardagen o omvärlden finns heller knappast o hämta.

fullt fokus på jobb x timmar -- resten på världskatastrof. även jag försöker undvika sociala medier o många nyheter -- som alltid varit jobbigt ta in när jag mått dåligt -- så Går det inte komma undan.

vet inte hur jag ska tänka bara? hur kan jag hantera detta?... hur kan en ta hand om sig utan sätta andra i skiten samtidigt?

känner mig så totalt dj-vla värdelös -- en liten lort.

 

[ekra]

Det är en väldigt tuff situation för alla, men särskilt för de som redan sliter från början. Har ni någon som är personalansvarig som har ansvar för de anställdas hälsa som du kan prata med?

De första veckorna var värst tycker jag, även om det är svårt nu med. Mig har det hjälpt att prata med andra om att jag mår dåligt, man märker att man inte är ensam och det blir lättare att ta sig igenom det när man har andra att stötta sig på. Och så hjälper det att försöka att inte vara så hård mot sig själv. Det här är tufft, men det kommer att gå över.

Jag har kommit närmare mina kollegor och lyckats bli riktigt god vän med en av dem. Jag har annars rätt svårt att våga anförtro mig och att ta kontakt för att få nya vänner, men bestämde bara att nu måste jag verkligen lätta på locket, och det har blivit väldigt bra. Vi hänger på Skype och delar med oss av sammanbrott och gråtattacker och annan skit vi går igenom och så blir det bättre. Jag upplever folk generellt som mer kontaktsökande än vanligt nu.

Och det hjälper att veta att man är långt ifrån ensam i det här.

 

[vtok]

Det är en väldigt tuff situation för alla, men särskilt för de som redan sliter från början. Har ni någon som är personalansvarig som har ansvar för de anställdas hälsa som du kan prata med?

De första veckorna var värst tycker jag, även om det är svårt nu med. Mig har det hjälpt att prata med andra om att jag mår dåligt, man märker att man inte är ensam och det blir lättare att ta sig igenom det när man har andra att stötta sig på. Och så hjälper det att försöka att inte vara så hård mot sig själv. Det här är tufft, men det kommer att gå över.

Jag har kommit närmare mina kollegor och lyckats bli riktigt god vän med en av dem. Jag har annars rätt svårt att våga anförtro mig och att ta kontakt för att få nya vänner, men bestämde bara att nu måste jag verkligen lätta på locket, och det har blivit väldigt bra. Vi hänger på Skype och delar med oss av sammanbrott och gråtattacker och annan skit vi går igenom och så blir det bättre. Jag upplever folk generellt som mer kontaktsökande än vanligt nu.

Och det hjälper att veta att man är långt ifrån ensam i det här.

tack du tog dig tiden o svara. förstår det är många som har det kämpigt nu o på olika sätt. underbart fint o höra du hittat så mkt bra stöd o kommit närmare en kollega. hoppas det hjälper er tillsammans!

mina kollegor o även chef är också bra o vi funkar normalt mkt bra ihop -- men känner inte jag kan prata med dom nu. har inte ’den’ kontakten -- har somsagt hela tiden försökt hålla mitt mående privat -- o känns mest som jag stör när jag tar kontakt nu. inte för dom avvisar -- men för jag vet det gör jag avbryter dom mitt uppe i ngt. uppfattar inte heller som dom flippat på samma sätt jag känner jag gjort -- men har ju ffa mitt psykiska dåliga mående o inneboende personliga problem i botten o som nu tyvärr går ut mer o mer över jobbet. visst -- vad vet man.. -- men sällan det är dom som tar kontakt iaf. känner mig som den svaga länken. sen är så klart ingen inte påverkad av det som händer -- stress o oro..

har hr-ansvarig men vet inte vad jag skulle säga till h*n. kan inte med bara lämpa över min personliga skit utan ha ngt konkret o komma med?... h*n har ju inte heller ngn makt o göra ngt åt situationen -- som är så olikt mot ngt som varit tidigare.. har ju vårdkontakt med jag försökt prata litegrann med men låter så lätt ’det går bli sjukskriven bara säg till’... men neej -- det är just det det inte gör.. vill i vissa stunder bara försvinna.

ååh kan hellre önska jag var ensam än veta alla upplever kaos -- eller ändå värre än så nu. hur blev det såhär .. kan känna sån stark längtan över se andra peppa över menlös ishockeymatch eller ngt -- så helt ointresserad men bara för se andra människor glada igen.

 

[enough]

Jag har en lite annan situation och den är inte coronarelaterad, men jag känner igen mig mycket!
Sen c:a ett år tillbaka har jag haft ett nytt jobb, ett projektuppdrag, som jag jobbat med mestadels hemifrån. Det var en sån där tacksam chans att få göra nåt helt nytt och spännande som jag brinner för, och att det ingick en del moment jag hade noll koll på fick jag så lov att ta, fast det kändes läskigt.

Det här varit värre än jag trodde. Jag har känt mig skräckslagen och villrådig, inkompetent och kass och oerhört stressad, det har påverkat min vardag med helt överdrivna proportioner. Emellanåt har det känts bra och roligt, sen jobbigt igen. Jag har haft så svårt att hantera att axla ansvaret och speciellt när misstag fått ekonomiska konsekvenser.

Det jag märker väldigt tydligt är att när det känns bättre så har det inte så mycket att göra med hur det egentligen går, utan det är min egen attityd till min insats som är avgörande för hur jag mår. I stället för att tänka " det här kommer nog gå halvt åt skogen och det beror på att jag är så värdelös, så mycket borde gjorts annorlunda och jag som ansvarig borde uppäckt de där misstagen, hur kunde de vara så dumma att ge mig detta uppdrag" tänker jag "det här kommer nog att gå halvt åt skogen, men det beror ju på förutsättningarna och är inte mitt fel, nåt misstag är ok, det har varit nytt för både mig och de andra och vad mycket jag lärt mig, jag har bättre koll nu än förut, vad coolt ändå". När jag är snällare och mer tolerant mot mig själv blir allt bättre, ibland kan jag till och med skratta lite åt kaoset. Men jag har tyvärr inte hittat nåt bra sätt för att inte sen återigen fastna i det elakare mönstret.
Handlingsförlamningen som uppstår ur ångesten och bildar en stressad ond cirkel är också väldigt jobbig, jag blir så oerhört ineffektiv ibland och fattar absolut inte vad jag ska få lön för. Men mitt snällare jag kan tänka att jag lätt kan få räkna med all tanketid i mina arbetstimmar. Det är bara ett deltidsjobb men finns ju där med mig även mina lediga dagar.

Det känns som att även för dig är ditt största problem att du inte är så snäll mot dig själv. Går det att börja fokusera på allt du faktiskt gör i stället för det du tycker att du inte riktigt lyckas med? Att se att under de jobbiga förutsättningar som råder nu är det omöjligt för vem som helst att göra ett perfekt jobb och att det är helt okej?

Jag vet inte hur länge du känt så här. Räddningen för min del har varit att krasch-dagarna följts av bättre dagar. När det känts som värst har det vänt och jag har fått andrum och lite självförtroende tillbaks. Jag hoppas att det är så för dig också, i annat fall är det helt okej att faktiskt inte klara det, att ge upp ett litet tag just nu och komma igen senare. Dina kollegor/chefer vill självklart inte att du ska gå under.

 

[vtok]

Jag har en lite annan situation och den är inte coronarelaterad, men jag känner igen mig mycket!
Sen c:a ett år tillbaka har jag haft ett nytt jobb, ett projektuppdrag, som jag jobbat med mestadels hemifrån. Det var en sån där tacksam chans att få göra nåt helt nytt och spännande som jag brinner för, och att det ingick en del moment jag hade noll koll på fick jag så lov att ta, fast det kändes läskigt.

Det här varit värre än jag trodde. Jag har känt mig skräckslagen och villrådig, inkompetent och kass och oerhört stressad, det har påverkat min vardag med helt överdrivna proportioner. Emellanåt har det känts bra och roligt, sen jobbigt igen. Jag har haft så svårt att hantera att axla ansvaret och speciellt när misstag fått ekonomiska konsekvenser.

Det jag märker väldigt tydligt är att när det känns bättre så har det inte så mycket att göra med hur det egentligen går, utan det är min egen attityd till min insats som är avgörande för hur jag mår. I stället för att tänka " det här kommer nog gå halvt åt skogen och det beror på att jag är så värdelös, så mycket borde gjorts annorlunda och jag som ansvarig borde uppäckt de där misstagen, hur kunde de vara så dumma att ge mig detta uppdrag" tänker jag "det här kommer nog att gå halvt åt skogen, men det beror ju på förutsättningarna och är inte mitt fel, nåt misstag är ok, det har varit nytt för både mig och de andra och vad mycket jag lärt mig, jag har bättre koll nu än förut, vad coolt ändå". När jag är snällare och mer tolerant mot mig själv blir allt bättre, ibland kan jag till och med skratta lite åt kaoset. Men jag har tyvärr inte hittat nåt bra sätt för att inte sen återigen fastna i det elakare mönstret.
Handlingsförlamningen som uppstår ur ångesten och bildar en stressad ond cirkel är också väldigt jobbig, jag blir så oerhört ineffektiv ibland och fattar absolut inte vad jag ska få lön för. Men mitt snällare jag kan tänka att jag lätt kan få räkna med all tanketid i mina arbetstimmar. Det är bara ett deltidsjobb men finns ju där med mig även mina lediga dagar.

Det känns som att även för dig är ditt största problem att du inte är så snäll mot dig själv. Går det att börja fokusera på allt du faktiskt gör i stället för det du tycker att du inte riktigt lyckas med? Att se att under de jobbiga förutsättningar som råder nu är det omöjligt för vem som helst att göra ett perfekt jobb och att det är helt okej?

Jag vet inte hur länge du känt så här. Räddningen för min del har varit att krasch-dagarna följts av bättre dagar. När det känts som värst har det vänt och jag har fått andrum och lite självförtroende tillbaks. Jag hoppas att det är så för dig också, i annat fall är det helt okej att faktiskt inte klara det, att ge upp ett litet tag just nu och komma igen senare. Dina kollegor/chefer vill självklart inte att du ska gå under.

ett stort tack för ditt svar! känner inte jag är kapabel o få fram ngt vettigt svar -- hjärnan är mos o varit väldigt nere idag.. -- men har läst ditt inlägg flera ggr o det har fått mig tänka endel. kanske vad jag behöver o försöka se annorlunda på det o hur jag hanterar känslorna. känner igen mig så mkt i det du skriver. du verkar ha väldigt mkt kloka tankar om din situation!

försöker ta en dag i taget nu. ibland dom senaste dagarna har jobbet tom. kunnat kännas nästan som ngt ångestlindrande -- för min ångestnivå är så konstant hög o då har jag så svårt kunna fokusera på ngt eller ta intryck av nästan nåt alls -- men jobbet är iaf tvingande till fokus på annat sätt än ’fritiden’. har mkt svårare för o ’komma undan’ allmänna ångesten då -- när inga krav finns o alla tankarna kan röra sig fritt o jag inte orkar eller kan hitta ngt o distrahera mig med.

plus jag får om iofs helt annorlunda än normalt så fortsatt ha iaf ngn kontakt med andra människor! extra mkt värt som hemmasittande utan så många kontakter på fritiden.. även inte alla samtal är så positiva pågrund utav situationen nu . o dom externa samtalen med andra än kollegor känns extremt påfrestande o är annat än dom uppgifter jag ens har normalt..

samtidigt jobbstressen inte avtar -- men försöker fokusera mer på den iaf ibland kan vara faktiskt ngt lättare hantera än den allmänna ångesten som pyr extra mkt just nu. även det är svårt o veta vad som är ’hönan o ägget’ o hur mkt jobbstressen eg påverkar mitt mående istort. den har alltid varit en känslig punkt -- o nu då änmer stress o helt annorlunda jobbsituation än vanligt.

ska försöka promenera o vila mkt i helgen. kan ff inte se hur sjukskrivning skulle kunna vara ngt alternativ -- fast jag i stunder nästan vill ringa akuten o be få lägga in mig.. även det känns som jag gör värdelöst jobb vill jag verkligen inte lämna mina kollegor sticket genom ngt resursbortfall.

en dag i taget..

 

[fejko]

Motionerar du? Har du regelbundna vanor? Kan du inte sätta upp delmål att jobba emot tex att du bokar möte med någon (på telefonen) så du får lite struktur att jobba efter. Sedan kan du belöna dig med något när du varit duktig tex genom att titta på en film eller göra något annat du tycker är kul?

 

[vtok]

Motionerar du? Har du regelbundna vanor? Kan du inte sätta upp delmål att jobba emot tex att du bokar möte med någon (på telefonen) så du får lite struktur att jobba efter. Sedan kan du belöna dig med något när du varit duktig tex genom att titta på en film eller göra något annat du tycker är kul?

tack för tips!!

motion är det jag mest försöker fokusera på. tjatar min vårdkontakt också alltid om.. så klart välmenande men har verkligen fått inpräntat vikten av motion. i snitt har tom. faktiskt lyckats med gå mkt fler steg per dag nu än på länge -- ändock jag knappt rör mig två meter under jobbtimmarna. har märkt det är oftast den mest effektiva ångestlindringen.. vill knappt ’gå hem’ igen när jag tagit mig ut. ändock jag känner mig rättså matt i kroppen.. blir inte direkt powerwalks -- men märker det gör nytta o komma ut! så tacksamt med vädret som varit hittills.

o förfallet är väll tyvärr rätt totalt som hemarbetande men försöker hålla lite rutiner iaf. det svåraste är kunna ta pauser o att lunchen blivit enda tiden till ’jobba ostört’.. utöver ’efter jobbet’ tiden när jag loggar ur även skype o telefon. men då ska jag ju eg heller inte jobba ngt mer alls övht. försöker jobba på det o chefen uppmuntrar till jag ska hålla mina tider -- men ändock svårt när en vet det en lämnar en dag kommer fyllas på med ännu mer nästa dag.. o datorn Alltid tillgänglig nu o jag ofta kan känna jag behöver Tid för en uppgift för hjärnan inte är så effektiv jag skulle önska. typiskt sånt som påverkar jag känner mig oduglig för känns jag kanske eg överarbetar vissa saker men har så svårt o kunna hantera det annorlunda.. känns ändock ngt mindre stressigt om jag kan göra endel saker i lugn o ro. men borde kanske jobba mer på försöka stänga av -- helt..

sen regelbundna strukturerade el planerade samtal/möten är väll bland det jag mest kan sakna. för samla ihop oss. som vi naturligt gör annars när vi ses på kontoret. inte alltid så strukturerat o mkt konkreta möten för min del men då finns iaf alla på plats tillskillnad från nu. men ingen annan verkar känna behovet så vill inte ta deras tid för o ’kräva’ ngt sånt.. spontana samtal över vissa saker sker förståss ändå så kontakten finns ändock på sätt&vis.. kanske mest för eget ’socialt behov’ o oduglighetsnoja jag känner så..

o vad gäller annat är det det som är så väldigt svårt ’privat’.. har inget nöje alls i film o tv eller musik eller ngt. orkar inte ens ha radio på i bakgrunden -- alla intryck känns jobbigt.. men försöker förmå mig ta upp en bok ibland. har märkt det ibland funkar faktiskt så det är ngt jag försöker varva ner lite med emellanåt .

 

[Smulu]

sen regelbundna strukturerade el planerade samtal/möten är väll bland det jag mest kan sakna. för samla ihop oss. som vi naturligt gör annars när vi ses på kontoret. inte alltid så strukturerat o mkt konkreta möten för min del men då finns iaf alla på plats tillskillnad från nu. men ingen annan verkar känna behovet så vill inte ta deras tid för o ’kräva’ ngt sånt.. spontana samtal över vissa saker sker förståss ändå så kontakten finns ändock på sätt&vis.. kanske mest för eget ’socialt behov’ o oduglighetsnoja jag känner så..

Det där tror jag det är fler än dej som behöver och saknas. Du kan föreslå för din chef att ni har korta möten i hela gruppen 15 - 30 min en eller två gånger i veckan vid samma tid via t ex Skype. Vill du ha ett namn för företeelsen så brukar det kallas puls.

 

[vtok]

Det där tror jag det är fler än dej som behöver och saknas. Du kan föreslå för din chef att ni har korta möten i hela gruppen 15 - 30 min en eller två gånger i veckan vid samma tid via t ex Skype. Vill du ha ett namn för företeelsen så brukar det kallas puls.

tack för tips. men vet inte i fall jag ’vågar’ det.. förstår på dom andra som dom vill bara gå all in o jobba med sitt -- o undviker samtal spec samtal ’bara för att’. allmänt ibland svårt o få kontakt med vissa. har somsagt mkt bra kollegor o ingen nekar hjälp vid problem men dom flesta har tidsbrist.

sån info som berör flera o vi hade pratat tillsammans om på kontoret mailas ut nu.. det funkar väll ändå på det stora hela jobbmässigt så anses kanske bra så -- mest psykiskt det påfrestar mkt -- tycker jag. samtidigt så alla en pratar med tycker ju också situationen är jobbig o tråkig o det är annorlunda jobba hemma mot vara på kontoret -- så känns mest som gnäll från min sida ta det så hårt.. vill inte låta mitt o min ångest/nedstämdhet påverka andra. vet ju sen innan min stesströskel är väldigt låg.

- - -
vaknade idag igen med jobbet i huvudet. helt osammanhängande grejer som rusar runt i huvudet innan jag vaknat helt ens -- vet i början inte vad som är dröm o verklighet. trodde det var lite lugnare igår ändå men undermedvetet kan jag visst inte släppa det. börjar känna mig påverkad fysiskt -- skapar ännu mer oro o rädsla jag ska behöva isolera mig helt o inte ens kunna gå ut mer. vad är stressymptom o vad är symptom på ngt .. helt annat? vad om ngt är annorlunda med hur jag brukar må? normalt hade jag inte tänkt mkt på det -- känner mig inte Sjuk -- men nu överanalyserar en verkligen allt i kroppen. bara ångestlindrande medicinen som kan dämpa ngt. så känns skönt jag har den o ta till iaf.. fått tips om mindfulness också från vården.. kanske värt testa i stunder jag inte är bara handlingsförlamad o se om det kan lugna sinnet ngt?...

 

[vtok]

mår bara sämre o sämre. det är eg inget nytt jag hamnar i svackor men såhär har jag inte mått sen i vintras innan jag fick nya medicinen o det var prat om inläggning.

jobbstressen förståss -- aldrig haft sånhär inför måndagsångest -- men tror allt som pågår runtom hela världen påverkar mkt också. är allmänt så himla känslig för negativa saker o nyheter osv o har lätt till katastroftankar -- men det är inte bara egenpåhittade katastroftankar nu -- det har blivit verkligheten. oro så klart -- men paralyserande oro.

samtidigt känner mig så värdelös för är ju ännu inte personligen drabbad. så många som är drabbade o så många som osjälviskt kämpar så hårt för hjälpa o få vården o samhället o världen funka fortsatt. så många som fått göra stora uppoffringar -- mitt liv var rättså isolerat även innan pågrund utav hur läget varit. inte för jag mådde bra av det då heller -- men utöver jobbet o hemarbete har inga stora förändringar eg hänt.

har ingen Anledning må såhär el sämre än ngn annan.

ändå blir det tyngre varje dag. blir som paralyserad o varesig vill eller orkar nånting på nivån sköta daglig personlig hygien är ansträngande. träffat ett par familjemedlemmar idag men drar mig undan. vill inte oroa dom så försöker hålla skenet uppe ngt sånär men orkar knappt prata. orkar inte vara med på deras aktiviteter. bara sitta rakt upp o ner o försöka intala mig jag uppskattar solen iaf fortfarande värmer.

försöker dra ner på nyheter o sociala medier -- men går knappast komma undan om jag inte ska stänga av omvärlden helt. vad mer kan en göra?... hur hanterar ni detta som sker o oron för er själva el anhöriga?...

 

[Fruentimber]

hur hanterar ni detta som sker o oron för er själva el anhöriga?...

Genom terapi.

 

[ekra]

Jag pratar om min oro med andra och då känns det mycket bättre.

 

[vtok]

Genom terapi.

hur funkar det tycker du?...

av anledningar har jag ingen pågående terapi. bara oregelbundna besök hos läk o så min kontaktperson jag träffar ibland. men känns jätteskönt ha den kontakten iaf -- fast svårt förmedla hur det är.

Jag pratar om min oro med andra och då känns det mycket bättre.

skönt du känner det hjälper dig!

jag har bara mina anhöriga eg -- o dom vill jag inte oroa med min oro o mående. vi ringer ofta o det kan vara skönt o prata men blir mer allmänt. dethär går så hemskt djupt. vill inte belasta dom.

sen kollegor jag pratar med då -- men samma där. vi är inte så personliga o sitter så mkt i samma båt för det ska kännas ngt lugnande eller lindrande. blir mer en försöker hålla garden uppe fast än allt rasar inombords.

en vän hörde faktiskt av sig men tyvärr drar jag mig lätt undan när jag mår dåligt. har så svårt o komma ur den cirkeln .

 

[Fruentimber]

hur funkar det tycker du?...

av anledningar har jag ingen pågående terapi. bara oregelbundna besök hos läk o så min kontaktperson jag träffar ibland. men känns jätteskönt ha den kontakten iaf -- fast svårt förmedla hur det är.

Det fungerar väldigt bra. Jag kommer gissningsvis aldrig bli frisk från mina hjärnspöken, men terapin har gett mig verktyg och perspektiv som gör att jag kan hantera ångesten på ett annat, betydligt effektivare sätt.

 

[ekra]

hur funkar det tycker du?...

av anledningar har jag ingen pågående terapi. bara oregelbundna besök hos läk o så min kontaktperson jag träffar ibland. men känns jätteskönt ha den kontakten iaf -- fast svårt förmedla hur det är.



skönt du känner det hjälper dig!

jag har bara mina anhöriga eg -- o dom vill jag inte oroa med min oro o mående. vi ringer ofta o det kan vara skönt o prata men blir mer allmänt. dethär går så hemskt djupt. vill inte belasta dom.

sen kollegor jag pratar med då -- men samma där. vi är inte så personliga o sitter så mkt i samma båt för det ska kännas ngt lugnande eller lindrande. blir mer en försöker hålla garden uppe fast än allt rasar inombords.

en vän hörde faktiskt av sig men tyvärr drar jag mig lätt undan när jag mår dåligt. har så svårt o komma ur den cirkeln .

Det hjälper mig jättemycket att få till att träffa folk IRL också, (med avstånd utomhus, vilket känns tryggast nu, och också rekommenderas här i Norge).

Jag drar mig också undan när jag mår dåligt, men har blivit mycket bättre på att be om hjälp när jag mår piss. Tex berätta att jag känner mig isolerad och att jag får ångest av att se på nyheterna och att jag inte klarar att fokusera på jobbet). Det var värst de tre första veckorna, nu går det mycket bättre.

Jag mår också mycket bättre när jag lyckas släpa mig ut ur lägenheten och motionera eller bara se något annat en stund för att bryta de negativa tankebanorna. Ibland är jag ledsen hela turen/träningsrundan/promenaden, men 8/10ggr hjälper det och jag blir mer positivt inställd efteråt. Ibland krävs det att jag tar mig ut flera dagar i rad för att få någon effekt.

Jag märker också att stress hos mig skapar spänningar i nacke och axlar och att ha ont där gör mig nedstämd, och försämrar mitt mående rejält. Att göra små stretch övningar (och ibland lite hantelövningar) hjälper att lätta på det. Och så håller jag på en del med Kundaliniyoga som fokuserar mycket på andning och att få ro i kroppen. (Finns bra hjälp för övningar på nätet, googla tillexempel kundalini för nacke och rygg så borde det komma upp något användbart).

 

[vtok]

Det fungerar väldigt bra. Jag kommer gissningsvis aldrig bli frisk från mina hjärnspöken, men terapin har gett mig verktyg och perspektiv som gör att jag kan hantera ångesten på ett annat, betydligt effektivare sätt.

mm tror det är samma för mig ang bli frisk från hjärnspöken. tyvärr har jag svårt hantera situationen med vården av olika anledningar o tidigare trauman. men tacksam dom inte gett upp mig -- kanske kan jag också komma så långt ngn dag. skönt höra terapin iaf hjälper dig!

Det hjälper mig jättemycket att få till att träffa folk IRL också, (med avstånd utomhus, vilket känns tryggast nu, och också rekommenderas här i Norge).

Jag drar mig också undan när jag mår dåligt, men har blivit mycket bättre på att be om hjälp när jag mår piss. Tex berätta att jag känner mig isolerad och att jag får ångest av att se på nyheterna och att jag inte klarar att fokusera på jobbet). Det var värst de tre första veckorna, nu går det mycket bättre.

Jag mår också mycket bättre när jag lyckas släpa mig ut ur lägenheten och motionera eller bara se något annat en stund för att bryta de negativa tankebanorna. Ibland är jag ledsen hela turen/träningsrundan/promenaden, men 8/10ggr hjälper det och jag blir mer positivt inställd efteråt. Ibland krävs det att jag tar mig ut flera dagar i rad för att få någon effekt.

Jag märker också att stress hos mig skapar spänningar i nacke och axlar och att ha ont där gör mig nedstämd, och försämrar mitt mående rejält. Att göra små stretch övningar (och ibland lite hantelövningar) hjälper att lätta på det. Och så håller jag på en del med Kundaliniyoga som fokuserar mycket på andning och att få ro i kroppen. (Finns bra hjälp för övningar på nätet, googla tillexempel kundalini för nacke och rygg så borde det komma upp något användbart).

tack -- för du delar med dig! stretchövningar är bra tips. har smärta i ryggen så det ska jag försöka tänka på o ta upp övningar för. bra påminnelse.

försöker även hålla fast vid promenaderna så långt det är möjligt. även jag inte märker ngn stor skillnad -- efteråt när jag kommer in igen dvs -- men kanske det ändock varit ännu värre utan.. -- så kan det iaf vara tillfälligt lindrande o komma ut.

dock mår jag bara alltmer dåligt o allt blir tyngre o tyngre. dom senaste dagarnas försök till promenad har slutat med timmavis sittande på en bänk stirrande på inget. skönt komma ut bara men är matt i kroppen o så stark stress/ångestpåslag. nojar även över fysiska symptom som smugit sig på som tycks mkt förknippade med stress -- men ändock nu skulle kunna var symptom på både stress -- som ngt annat... när det nu pratas en massa om andra o lindriga symptom mot förut ffa feber o hosta-symptom. dom senaste dagarna har ex magen kraschat totalt. vågar inte längre träffa ngn! vilket jag iof knappt gjort förut heller o senaste månaden näst intill bara utomhus -- så eg känns långsökt det vore ngt annat / corona jag åkt på..

men det gör det också ändå mer svårare o ’bryta cirkeln’. blir ännu ensammare o ändå mer svårt med vara öppen med hur en mår eller övht ens ha kontakt med andra. orkar inte. kan känna jag borde flagga för jobbet men ff -- har inget konkret o komma med mer än hela situationen känns som fritt fall. finns iaf ingen lösning -- bara mer kris om jag inte orkar fortsätta som nu. alla mina närmsta o fantastiska kolleger kämpar som dårar redan. inte lätt för ngn.

vill ibland kontakta min vårdkontakt när det känns som jag inte vet var jag ska ta vägen -- men vill inte störa där heller -- o även där -- har inget konkret o komma med.. vad jag skulle behöva o vilja ha hjälp med. vill ju då bara försvinna. men det går ju inte..

 

[Daff]

mm tror det är samma för mig ang bli frisk från hjärnspöken. tyvärr har jag svårt hantera situationen med vården av olika anledningar o tidigare trauman. men tacksam dom inte gett upp mig -- kanske kan jag också komma så långt ngn dag. skönt höra terapin iaf hjälper dig!



tack -- för du delar med dig! stretchövningar är bra tips. har smärta i ryggen så det ska jag försöka tänka på o ta upp övningar för. bra påminnelse.

försöker även hålla fast vid promenaderna så långt det är möjligt. även jag inte märker ngn stor skillnad -- efteråt när jag kommer in igen dvs -- men kanske det ändock varit ännu värre utan.. -- så kan det iaf vara tillfälligt lindrande o komma ut.

dock mår jag bara alltmer dåligt o allt blir tyngre o tyngre. dom senaste dagarnas försök till promenad har slutat med timmavis sittande på en bänk stirrande på inget. skönt komma ut bara men är matt i kroppen o så stark stress/ångestpåslag. nojar även över fysiska symptom som smugit sig på som tycks mkt förknippade med stress -- men ändock nu skulle kunna var symptom på både stress -- som ngt annat... när det nu pratas en massa om andra o lindriga symptom mot förut ffa feber o hosta-symptom. dom senaste dagarna har ex magen kraschat totalt. vågar inte längre träffa ngn! vilket jag iof knappt gjort förut heller o senaste månaden näst intill bara utomhus -- så eg känns långsökt det vore ngt annat / corona jag åkt på..

men det gör det också ändå mer svårare o ’bryta cirkeln’. blir ännu ensammare o ändå mer svårt med vara öppen med hur en mår eller övht ens ha kontakt med andra. orkar inte. kan känna jag borde flagga för jobbet men ff -- har inget konkret o komma med mer än hela situationen känns som fritt fall. finns iaf ingen lösning -- bara mer kris om jag inte orkar fortsätta som nu. alla mina närmsta o fantastiska kolleger kämpar som dårar redan. inte lätt för ngn.

vill ibland kontakta min vårdkontakt när det känns som jag inte vet var jag ska ta vägen -- men vill inte störa där heller -- o även där -- har inget konkret o komma med.. vad jag skulle behöva o vilja ha hjälp med. vill ju då bara försvinna. men det går ju inte..

Jag känner igen dina tankar och förstår att det är jättejobbigt. Jag tycker det är jätteviktigt med möten nu när jag jobbar hemifrån och min arbetsgrupp ses en gång per dag just nu. Om du orkade berätta för din chef att du tycker det är jobbigt att arbeta hemifrån kanske chefen skulle kunna planera in möten eller säga att det är okej att komma in till kontoret ibland. Jag är rätt säker på att det inte bara är du i din arbetsgrupp som känner så här men kanske är det inte nån som vågar ta upp det för att man tror att alla andra trivs i den nuvarande situationen.

Det låter som att du behöver för något för att få stopp på den här cirkeln av stress och ångest. Kan du kanske prova ringa en stödlinje för att få prata av dig? Vet att man bla brukar kunna ringa jourhavande präster men tror ser finns fler sånna linjer man kan ringa. Om du ringer dit stör du ju inte någon, dom är ju där för att prata med dem som behöver det

 

[vtok]

Jag känner igen dina tankar och förstår att det är jättejobbigt. Jag tycker det är jätteviktigt med möten nu när jag jobbar hemifrån och min arbetsgrupp ses en gång per dag just nu. Om du orkade berätta för din chef att du tycker det är jobbigt att arbeta hemifrån kanske chefen skulle kunna planera in möten eller säga att det är okej att komma in till kontoret ibland. Jag är rätt säker på att det inte bara är du i din arbetsgrupp som känner så här men kanske är det inte nån som vågar ta upp det för att man tror att alla andra trivs i den nuvarande situationen.

Det låter som att du behöver för något för att få stopp på den här cirkeln av stress och ångest. Kan du kanske prova ringa en stödlinje för att få prata av dig? Vet att man bla brukar kunna ringa jourhavande präster men tror ser finns fler sånna linjer man kan ringa. Om du ringer dit stör du ju inte någon, dom är ju där för att prata med dem som behöver det ❤

tack för ditt inlägg.

problemet med jobbet är väl heltenkelt alla känner tiden inte finns. o sen det känns så mkt det är min inbyggda osäkerhet o förmåga o köra fast som gör jag gärna vill ha ngn o bolla vissa saker med. men det är ju mitt problem o blir bara jag känner mig som belastning så försöker undvika ringa samtal.. saknar bara den naturliga kontakten vi normalt har o när vi t om kan älta o skratta åt problem ihop så väldigt mkt .

sen börjar paradoxalt känna jag vet inte ens om jag hade orkat åka in till kontoret nu även det hade blivit tillåtet igen.. orkar ju knappt gå ut för promenad längre o då bryr jag mig inte ens om fixa mig ngt innan. blir verkligen ond cirkel av det -- men försöker vart fall hålla dom rutiner jag har. idag kom jag runt hela rundan på promenaden.

tack för tipset om stödlinje. har ringt ngn sån vid andra tillfällen o fått jättebra stöd i stunden. men kan tänka trycket är hårt nu -- många som har det jobbigt o när det är som värst vet jag inte vad jag skulle fått sagt ändå i ’paralysen’. men kan vara ett alternativ kanske för inte belasta ngn annan ifall det rinner över.

 

[vtok]

dethär Går inte. kan inte hantera det längre. så känns det -- men vart fall vet jag inte hur.

tar mina ångestdämpande regelbundet över dan o ena stunden känns det ngt sånär ok -- nästa stund åter paralyserad av nedstämdhet o ångest. suttit tre tim i bilen idag helt planlöst bara för komma ur lgh. sen nu suttit i soffan lika länge o tänkt läsa en bok -- men utan förmå mig öppna den. försökt se en serie som verkar bra men kan inte bibehålla fokuset mer än ngn minut. borde tvätta håret o dammsuga -- kan inte förmå mig till det. skulle vilja ringa ngn men orkar heller inte prata.

imorgon jobb igen. kavla upp ärmarna o låta käck i telefon.

get shit done. this too shall pass. försöker intala mig det blir bra o går över -- fast tankarna mtp på händelserna som pågår i hela världen nu vill säga det motsatta.. katastroftankar som alltid men starkare än nånsin -- men hur fortsätter man? när en inte ser ngn ände på det? har ju varit här förr o det sista som gav märkbar skillnad var när jag fick nuvarande medicinen. nu finns ju inte det som alt längre pågrund utav den redan finns o justerad till maxdos. o är den enda av flera testade mediciner som gett ngn önskad effekt övht.

vad händer om det går så långt som inläggning? hur funkar det i praktiken ens? vad händer med jobbet -- går det komma tillbaka efter en sjunkit till den botten?... nämndes igen som ev möjligt alt. om jag vill vid kontakt för ngn vecka sen igen -- men antar det också krävs mer läkbedömning.

men osäker jag ens skulle vilja dvs ifall det skulle hjälpa eller vore som ge efter o hoppa ner i avgrundshålet? ffa för jobbet känns Så viktigt. för mig o hålla fast i för inte tappa allt -- spec när läget är som det är o komma tillbaka till kontoret för snabbt catcha upp med alla igen inte vore möjligt nu o antagligen inte på flera veckor fram över heller -- o inte minst för mina kollegors skull. hur skulle dom inte kunna se det som ett svek förall framtid?

f-n är så tacksam det inte är värre än jag Har jobb. varför kan jag inte bara funka ?

 

[vtok]

gräver upp tråden igen..

vården lyfter igen frågan fall jag vill lägga in mig. är inte där nu o vet inte fall det blir aktuellt -- men det är haken. Vet inte vad som händer -- känner inte jag har befälet över min egen kropp längre även fast jag Vill.

funderar mkt på fall jag borde nämna ngt för chefen. arbetssituationen är inte optimal nu för ngn -- det vet o känner alla men är inget ngn kan råda över -- men vill inte ’skylla’ mitt mående på ngn. har mina privata problem som inte jobbet har med o göra heller -- o vill inte dra dom för chefen. sen har denhär situationen inte gjort ngt bättre för en med låg stresströskel från början o jobbet har blivit en gigantisk puckel.

men borde jag flagga ngt för chefen? inte för begära ngt men berätta om ’såhär är det nu’? för dom ska veta? eller är det bättre för alla parter o hålla locket på o hoppas jag klarar situationen o tar mig ut på andra sidan igen? för inte skapa oro på arbetsplatsen eller riskera ngt för min egen framtid? utifall inget händer. det är skit nu -- kanske blir det bättre? kanske går det inte så långt jag passerar Gränsen.

bara det jag inte kan se den så Om det slutar med platt fall? är det ärligast säga ngt innan? fastän det är situation utöver det vanliga -- inte normalt läge för kompromisser o anpassningar -- för vad det hade kunnat hjälpa.. normala spelregler gäller inte nu -- för det Går inte. ingen rår över situationen. ingen kan trolla fram mer resurser. ingen kan säga ngt emot rekommendationerna om hemarbete. det är självklart. men är det schysstast vara öppen med läget här o nu eller bara dumt innan ngt kanske evt. blir faktum -- ’hej jag är sjukskriven’? är inte ute efter sympatier eller riskera förvärra ngt. men vad är mest rätt o göra i sånthär läge?

några inputs?..