Jag är inte så säker på att hästar behandlades hårdare förr, det som däremot skiljer sig är att förr användes mera muskelkraft vid hanteringen om det behövdes.
Har funderat lite kring en sak, någon mer kanske har tänkt i samma banor.
Jag upplever att hästar (framför allt ’halvblod’ kanske?) har blivit mer nerviga och stressade. Tycker det är stor skillnad på hästar idag mot för tjugo år sedan. De rycker, springer runt en, reser sig, skräms av minsta lilla, stressar, testar. Tycker var och varannan häst har lös träck, det är kedjegrimskaft hit, lugnande huvor dit, magnesium.
Varför är dagens hästar så hispiga? Beror det på avel, foder, eller att vi stänger in dom ensamma i små hagar ?
Förr var det någon enstaka i varje stall som klassades som nervvrak. Nu är det mer regel än undantag känns det som
Vad säger ni?
Jag var aktiv i halvblodsvärlden för 20 år sedan, återvände sedan 15 år efter då jag haft ett långt hästuppehåll.
För mig är skillnaden markant, dels upplever jag främst halvbloden som mer explosiva, en del tom farliga. Jämfört med förr då det kanske fanns en handfull såna hästar. Däremot fanns det svåra hästar men inte på detta explosiva sätt.
Men jag ser också en helt annan hästhantering, upplever att man förr var mer fyrkantig, det som var förbjudet var också det. Man gick fint vid in och utsläpp och man levde inte holabaloo på stallgången. Godis och dyl gav man efter ridningen.
Idag upppever jag en mjukare linje, vilket säkert också kan vara positivt men jag ser fler grymt ouppfostrade och förvirrade hästar som fått allt för mycket att säga till om och som inte har en aning om vem som har komandot. Och gud både den som säger till hästen.
Värsta exemplet jag stött på var en dressyrdomare som köpte en uberflashig häst, dessutom jäkligt trevlig men känslig och lyhörd men som hållits inom ramarna av fd ägaren.
Nu började den attackera de andra hästarna (då menar jag attackera, inte sura eller hota utan den flög på). På stallgången (där hästarna står brevid varandra) slängde den sig, reste sig och såg totalt livsfarlig ut. Ledde man den och var osäker exploderade den och sparkade efter den som ledde. Vad gör då ägaren, jo denne sysslar med ”belöningsbaserad hästräning” vilket innebär att man stoppar ett utfall med att hästen skall fokusera på en petflaska istället (som om hästen gör det), man fick absolut inte säga till hästen, däremot använde man sig av att stå helt passiv när hästen resten sig i gången och stod den still en halv sekund klickade man (klicker) och gav godis.
Ägaren blev mer och mer förtvivlad och gick kurs efter kurs i relationsbaserad hästräning (medan vi andra knappt vågade vistas i stallet) där hon fick veta vilket trauma hästen gått igenom osv osv (vilket inget tyder på).
Till sist vägrade ju folk hantera den, utom jag. Ägaren hade massa ider om varför den gillade mig... och bad om råd ”hur gör du när du leder”... hmm tar hästen och går ungefär, och är säker på vart vi skall och hur det skall Utan en massa krångel. ”Men varför reser den sig inte i gången med dig”.... ja kanske för att i min värld står man still på gången och det skall vara en trevlig plats, alltså ställer jag mig inte passiv tills hästen blir hysterisk. I min värld var hästen ouppfostrad och rädd, för han hade inte en aning om vilken roll han hade eller vad ägaren var bra för.
Detta är ett extremfall som tyvärr slutade dåligt, men jag ser mycket liknande hästhantering där hästen är en bebis man matchar lindor och schabrak till, matar med godis men aldrig sätter en gräns på ”bebisen”.
Upplevde att förr var det mer ”raka rör”, mer konsekvent hästhantering men även mindre explosiva hästar och mer fokus på hanteringen.
De medryttare jag haft som ridit många år har inte vetat hur man leder en häst till hagen, hur man säger till en sturig häst osv... jag upplever att den biten försvunnit mer och mer på ridskolan vilket även ridlärare hållt med om ”föräldrarna vill ha valuta för sina pengar dvs ridning”, inte betala 170 spänn för att borsta och umgås.
Jag tror det är salig kombination av både mer explosiva och känsliga hästar, men även sämre hästhantering med mer ”snuttegull-låtgå” hantering
