Hur göra i denna situation?

[Zhanti]

Jag och mitt barns pappa har varannan vecka.
Barnet är nu 4 år och vi har haft såhär i tre år snart.
Det har fungerat hyfsat bra, mycket pga av att jag låtit pappan bestämma rätt mycket. Men nu känner jag att det inte fungerar lika bra längre.

Pappans hus ser ut som en svinstia (det är vidrigt), huset städas typ aldrig, han har haft råttor/möss i köket ett par gånger som tuggat hål på kablar. Det ligger grejer överallt, rörigt, skitigt och allmänt olämplig miljö för barn.

Han kommer direkt från jobbet och hämtar barnet, skitig och jäklig med händerna fulla av olja (jobbar som mekaniker) osv. Hans händer är mer eller mindre svarta

Jag misstänker starkt att han dumpar av barnet hos sina föräldrar och drar på annat. Men han nekar såklart. De åker dit nästan varje gång han hämtar.

När mitt barn kommer hem igen är hon otrevlig, kallar mig för allt möjligt (kossa, kackerlacka och piga är några exempel) lyssnar öhvt inte alls, skriker och grinar så fort hon inte får som hon vill. Verkligen stortjuter.
Kissar på sig och vägrar allt jag säger.
Sedan lugnar det ner sig efter ett par dagar för att bli likadant nästa gång.

När pappan kommer och hämtar blir hon likadan igen, lyssnar inte alls, gnäller och flamsar runt. Det tar evigheter att få på henne skorna bara. Inte så att hon inte vill åka utan hon bara...ja fjantar och bråkar. Vad hennes pappa säger skiter hon totalt i.

Han hävdar att hon inte får göra som hon vill där, men jag ser ju att det är så.
Jag är ju inte dum direkt. Var med pappan och handlade en gång, han hade då hämtar barnet och vi åkte från oss. Dottern ville ha en leksak, frågade om och om igen men pappan svarade inte ens. Jag sade ifrån en gång och sedan tjatade hon inte mer på mig. Pappan gick som en svans efter mig hela tiden, till slut smet jag iväg och betalade och gick ut.

Då fick jag ju se varför han var så efterhängsen.
Dottern tjatade om leksak och till slut svarade pappan, när det inte blev någon leksak fick hon världens utbrott, skrek och slängde sig på golvet.
Hon har ALDRIG gjort så i en affär med mig.

Pappan och dottern var och fikade hos mina föräldrar förut.
Dottern hade då bettet sig hemskt. Min mamma var helt över beteendet. Pappan sade ingenting. Sedan skyllde han på att "vi var ju hemma hos dem, då får väl dem säga till"

Var förbi och fikade hos pappan när dottern var där förut.
Huset var vidrigt som alltid, dottern slängde upp leriga bilar direkt från sandlådan på bordet där vi satt och fikade. Pappan tyckte det var helt ok

Dottern vill nu börja på fritidsaktivitet.
Toppen tycker vi! Ringde pappan och pratade om det, det är 1 kväll i veckan.
Varje söndag. Men det var såå besvärligt att åka på, de var ju inte hemma varje gång och de kan ju inte tvinga en att vara med varje gång
Påpekade då att han faktiskt får hålla sig hemma så dottern kan gå på det hon vill, men nej det gick inte.

Sade då att hans föräldrar fick väl åka till honom ibland också.
Han svarade då att de gjorde det, men var ju bara där över dagen.
Påpekade då att hans föräldrar fick väl offra lite då och stanna längre om de var så viktigt. Det svarade han inte på.

Jag blir så less.
Vad gör jag? Kan inte bara stå och se på när han förstör mitt barn.
Familjerätten på soc här är ett stort skämt. Vi har haft medlare förut, men vet inte om jag har råd med det nu.

Pappan har jobb, det har inte jag.
Han har körkort och bil, inte jag.
Men, jag har ett rent hem och konsekventa regler för henne.
Här hemma är hon lugn, sköter sig och hjälper till med saker i hemmet.

Hos pappan, ja det är ju bara och titta på hur det ser ut och hur hon beter sig där

Flera gånger har hon sagt "när pappa kör fort kräks jag"
När jag hämtade på dagis förut (efter pappaveckan) hade hon vinterjacka med sig.
Det är sommar nu!
Har även hämtat henne en gång förut när hon varit för varmt klädd, då var hon så varm att hon kräktes.
Det är länge sedan nu dock.

 

[ylvaaskersund]

Sv: Hur göra i denna situation?

Har hon bott varannan vecka i tre år och bara är fyra år så förstår jag varför hon är som hon är!

Se till att försöka återskapa en trygghet för barnet och ha henne hos dig större delen av tiden! Det verkar mer som barnet testar om du står kvar eftersom barnet blivit utsatt för dessa eviga uppbrott innan barnet varit moget för det!

Tyvärr har ni utsatt barnet för mycket oro med alla dessa flyttningar emellan er, barn klarar olika regler i olika hem, men inte när de är så unga, det blir bara förvirrande och detta barn har uppenbarligen inte klarat av detta!

Jag är övertygad om att ingen av er har gjort detta av ondo utan ni visste inte bättre, men det är förhoppningsvis inte för sent att få detta barn att bli tryggt, men det kräver att ni slutar upp med detta hattande och flyttande emellan er!

Tydligen har barnet det bättre hos dig, så låt henne bo hos dig största delen av sin tid och låt barnet träffa pappan ett par helger i månaden i stället!

 

[Mabuse]

Sv: Hur göra i denna situation?

Hur vet du det? Vad har du för belägg för att varannanveckasboende skulle vara så skadligt som du påstår?

 

[Zhanti]

Sv: Hur göra i denna situation?

Men om pappan vägrar gå med på det då?
Försökte få igenom det när vi tvistade förut, men han vägrade gå med på det.

 

[Mirtai]

Sv: Hur göra i denna situation?

Hur vet du det? Vad har du för belägg för att varannanveckasboende skulle vara så skadligt som du påstår?

Det rekommenderas (av BVC etc) att barn under 3 inte ska bo varannan vecka då de inte har samma tidsuppfattning som större barn. Att vara borta från en förälder i en vecka är en "evighet" för ett litet barn. Därför rekommenderas täta men korta umgängen.

Detta är socialstyrelsens rekommendationer (sid 41):

När det gäller anknytning mellan barn och föräldrar finns det inte särskilt mycket forskning som är tillämplig på frågan om växelvis boende. Det mesta pekar dock på att mycket små barn (under det första levnadsåret) i regel mår bäst av att ha en någorlunda kontinuerlig kontakt, utan längre avbrott, med åtminstone en vårdande vuxen. Det finns också goda skäl att tro att anknytningen till den andra föräldern inte behöver ta skada av att hans eller hennes samvarotid med barnet inte är lika stor från början, utan ökar successivt.

När det gäller små barn är det också rimligt att anta att korta och täta byten är bättre än att barnet växlar mellan föräldrarna under längre perioder. Förhoppningsvis ökar möjligheten att föräldrarna kan komma fram till en god lösning för barnet om de kan känna sig trygga med att chansen till en djup och nära relation med barnet på sikt inte är beroende av att de delar allting lika från första början.

 

[åke]

Sv: Hur göra i denna situation?

Men om man har flera barn då? Tex i åldern, 10, 8 och 2 år. Måste ju vara hemskt för tvååringen att inte få åka med till den andre föräldern när syskonen åker.

 

[Mirtai]

Sv: Hur göra i denna situation?

Vi har löst det så att vi har alla barnen mindre än vi egentligen vill. Det är sambons barn som är 2, 4 och 6 år. De två stora har vi tors-sön varannan vecka och 2-åringen fre-sön. Utöver det så träffar sambon dem någon kväll den vecka vi inte har helgen. Dett a kommer utökas under hösten med målet att ha dem varannan vecka.

I dagsläget är det inget konstigt för något av barnen att 2-åringen inte alltid är med. Vi har förklarat att det är för att han är liten. Storasyskonen reflekterar inte över det och 2-åringen är vad det verkar mest nöjd med att ha mamma för sig själv