The calming stars
Trådstartare
Och hur gör man?
Jag är trött på att må dåligt, så trött. Jag tror hela tiden att det ska bli bättre av sig själv men sen hamnar jag här igen, på botten, och jag är så trött. Jag tror äntligen att jag börjar bli redo att söka hjälp, men jag vet inte hur man gör. Och jag är så trött.
Jag vet inte när allting började. Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag började skära mig när jag var 12 så jag antar att jag mådde dåligt då, men jag har inga minnen. Det var inte allvarligt, jag var för rädd för att mina föräldrar skulle upptäcka för att göra det "på riktigt". Jag lämnade inga ärr, använde bara saker som grillpinnar, saxar, spikar osv. Slutade igen ganska omgående för att jag var för rädd för att någon skulle upptäcka det. Höll mig till att göra illa mig själv med naglar och tänder. Sedan minns jag inte så mycket mer. Nästa minne är från när jag var 15 och planerade att ta livet av mig. Jag minns inte hur jag kände men jag minns att det var väldigt väldigt illa och att jag verkligen tänkt göra det. Men det gjorde jag inte. Detta var saker jag hade glömt bort men som jag kom ihåg igen förra året samt iår. Förra året började jag skära mig igen, den här gången på riktigt. Skärde mig i över ett halvår innan jag lyckades sluta igen och var ren i 5 månader. Sedan några återfall och nu har jag varit ren i snart 2 månader igen, den här gången enbart för att jag gjort mig av med allt det jag kan skada mig på. Jag vill fortfarande och jag saknar det, men jag kommer inte göra det igen.
Jag har en del diffusa minnen som ploppar upp här och där. Hur jag som litet barn försökte kväva mig själv, och göra mig själv blind genom att sätta en ficklampa mot ögat och stirra in i det så länge jag kunde. Jag känner därför att det måste finnas något där i grunden som gör att jag mår dåligt. Jag vill hitta det och komma över det, men jag har ingen aning om vad det är. Jag vet inte vad som finns under ångesten. Jag vet bara att jag mår dåligt, och att alla former av känslor får mig att må ännu sämre.
Jag vill inte leva, fast jag accepterar att jag gör det. Jag vet inte om jag någonsin har velat leva. Jag kommer inte göra något, inte på många år, men jag längtar ständigt efter den dagen det äntligen är slut. Men jag vet att det inte är än, så jag lever på precis som man ska.
Jag vet inte om jag verkligen behöver hjälp. Det är ingen fara med mig. Jag har läget under kontroll, allt är stabilt och blir bättre och bättre. Men det känns som att jag behöver hjälp att bearbeta saker så att jag kan låta dem gå. Men jag vet inte, kan man ens få hjälp med det? Jag har väldigt begränsad ekonomi så jag kan inte gå någonstans privat, och vad jag förstår så är det lång lång kö på annan vård. Känns dumt att ta upp en plats i den som någon annan kan behöva mer.
Jag är trött på att må dåligt, så trött. Jag tror hela tiden att det ska bli bättre av sig själv men sen hamnar jag här igen, på botten, och jag är så trött. Jag tror äntligen att jag börjar bli redo att söka hjälp, men jag vet inte hur man gör. Och jag är så trött.
Jag vet inte när allting började. Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag började skära mig när jag var 12 så jag antar att jag mådde dåligt då, men jag har inga minnen. Det var inte allvarligt, jag var för rädd för att mina föräldrar skulle upptäcka för att göra det "på riktigt". Jag lämnade inga ärr, använde bara saker som grillpinnar, saxar, spikar osv. Slutade igen ganska omgående för att jag var för rädd för att någon skulle upptäcka det. Höll mig till att göra illa mig själv med naglar och tänder. Sedan minns jag inte så mycket mer. Nästa minne är från när jag var 15 och planerade att ta livet av mig. Jag minns inte hur jag kände men jag minns att det var väldigt väldigt illa och att jag verkligen tänkt göra det. Men det gjorde jag inte. Detta var saker jag hade glömt bort men som jag kom ihåg igen förra året samt iår. Förra året började jag skära mig igen, den här gången på riktigt. Skärde mig i över ett halvår innan jag lyckades sluta igen och var ren i 5 månader. Sedan några återfall och nu har jag varit ren i snart 2 månader igen, den här gången enbart för att jag gjort mig av med allt det jag kan skada mig på. Jag vill fortfarande och jag saknar det, men jag kommer inte göra det igen.
Jag har en del diffusa minnen som ploppar upp här och där. Hur jag som litet barn försökte kväva mig själv, och göra mig själv blind genom att sätta en ficklampa mot ögat och stirra in i det så länge jag kunde. Jag känner därför att det måste finnas något där i grunden som gör att jag mår dåligt. Jag vill hitta det och komma över det, men jag har ingen aning om vad det är. Jag vet inte vad som finns under ångesten. Jag vet bara att jag mår dåligt, och att alla former av känslor får mig att må ännu sämre.
Jag vill inte leva, fast jag accepterar att jag gör det. Jag vet inte om jag någonsin har velat leva. Jag kommer inte göra något, inte på många år, men jag längtar ständigt efter den dagen det äntligen är slut. Men jag vet att det inte är än, så jag lever på precis som man ska.
Jag vet inte om jag verkligen behöver hjälp. Det är ingen fara med mig. Jag har läget under kontroll, allt är stabilt och blir bättre och bättre. Men det känns som att jag behöver hjälp att bearbeta saker så att jag kan låta dem gå. Men jag vet inte, kan man ens få hjälp med det? Jag har väldigt begränsad ekonomi så jag kan inte gå någonstans privat, och vad jag förstår så är det lång lång kö på annan vård. Känns dumt att ta upp en plats i den som någon annan kan behöva mer.