Absolut, det ska vi prova!
Ja testa för kanske är det det lilla som behövs för att det ska fungera.
Nej, precis! Jag har inget emot barn som kan argumentera men det finns liksom inget alternativ utan allt ska förhandlas om. Det största barnet kan vi ju prata med på ett annat sätt och där går det att prata om att ibland måste man inte argumentera om allt men det är svårt med en treåring som inte är särskilt kommunikativ i grunden.
Nej det är inte enkelt alltid och ibland tryter de egna argumenten också men det är superviktigt att lära barnen att argumentera för det har de så mycket nytta av hela livet.
Jag tycker att det fungerar bra, det har blivit mycket bättre när de är här längre perioder. De hinner landa och komma in i våra rutiner.
Sedan är det inte optimalt att bo varannan vecka av andra orsaker, under hästen hade vi dem många veckor i streck då deras mamma var sjuk och så harmoniska som de var då har de aldrig varit. SÅ det är klart att det märks att det är svårt för dem att åka mellan.
Det minsta barnet har utökat sin tid här mycket långsammare än de större, syskonen har varit ganska mycket separerade för att det ska bli bra även för honom.
Vad bra att du tycker att det fungerar för det är ju inte bara för barnen det ska fungera utan det ska ju fungera för alla. Självklart är inte varannan veckas boende optimalt men vad gör man?
Vad glad jag blir att läsa att minstingens tider har utökats efter hans behov istället för efter andras. Det är så vanligt att den minste bara får hänga med.
det är inte lätt att rannsaka sig själv och jag är den första att erkänna att jag ofta brister i hur jag bemöter barnen. Framförallt just nu med graviditet och foglossningar som gör att jag mer eller mindre är sängliggande är det inte alltid lätt att ha tålamod så som jag önskar att jag hade.
Nej det är verkligen inte enkelt men man kan ju bara göra det bästa man kan. Man är ju bara människa och man är inte alltid på topp heller. Det viktiga är ju att man inte bara struntar i barnen och låter dem hänga med i livet lite vind för våg utan att man faktiskt försöker.
Bra förslag, vi ska prova det! Under slutet av hösten började vi väcka honom precis innan det är dags att åka och klä på honom innan han är riktigt uppe och vaken. Då hinner han inte mysa ner sig i soffan och känna att han avbryter något för att åka till förskolan.
Det där är faktiskt ofta ett jättebra sätt att slippa konflikter att klä på ett halvsovande barn. Barn har svårare än oss att förflytta sig i tanken och får lättare separationsångest och då kan en så enkel lösning ordna det så bra.
Det handlar om att visa att de är viktiga i det lilla tänker jag. Ett exempel är dagens lunch när det minsta barnet sitter och säger "pappa, pappa" typ 100 gånger utan att min man reagerar. I det läget förstår jag att han inte känner sig sedd samtidigt som de också måste lära sig att respektera att någon annan faktiskt pratar och att vänta på sin tur inte betyder att vi struntar i dem.
Jag försöker göra så att om jag och någon pratar, tex ett av barnen berättar något, så ber jag nästa barn vänta. När barn ett pratat klart vänder jag mig till barn två och frågar vad de vill berätta, så att de ser att jag inte bara ber dem vänta och sedan struntar i dem utan det de har att säga är viktigt och jag vill höra det! Naturligtvis försöker jag bemöta min man på samma sätt
Ja precis! Även om man inte kan/vill avbryta samtalet man är i så kan man säga till barnet, -du får vänta lite, nu pratar jag med xx. Sedan ska jag lyssna på dig.
Här håller jag med till 1000 %! Det är verkligen en av de saker jag som vuxen är mest glad att jag fått med mig från min uppväxt, att kunna föra mig i alla situationer. Det är något jag vill ge mina barn också och där är det stor skillnad mellan mig och min man såväl som barnens mamma. Det handlar om allt från bordsskick till bemötande. Ett exempel är mellantjejen som just nu har lärt sig att himla med ögonen. Hennes mamma tycker det är sött medan jag mer ser det viktiga i att hon lär sig vad det egentligen betyder när man gör det och varför det inte är ok att himla med ögonen så fort vi säger något.
Ja att himla med ögonen är väl något de flesta tjejer gör i någon ålder men som du skriver så är det ju jätteviktigt att de förstår vad det innebär och i vilket sammanhang det kan vara okej att göra så på skoj och när det absolut inte är okej att göra så. Det är ju som att prutta, peta sig i näsan, skratta så att man skriker eller säga precis det man tänker. Det är helt okej i vissa sammanhang men inte i andra. Det är verkligen superviktigt att lära sig hur man ska bete sig för livet blir så onödigt komplicerat annars och man riskerar att såra andra människor dessutom om man inte vet hur man ska bete sig.
Tack för ett superbra svar (som vanligt!), det är så skönt att kunna ventilera det här med föräldraskap med utomstående. Det är ju skitsvårt att vara bonusförälder och en stor del av barnens liv och samtidigt inte ha några "rättigheter" alls. Att dessutom få ihop det med ett nytt barn kommer inte bli lätt och jag vill verkligen hitta lösningar som gör att vi alla mår bra och känner att livet hamnar på en lagom nivå. Jag skulle inte klara att leva med barn på det sätt som deras mamma gör och jag inser att det inte är rimligt att kräva att de ska vara på det sätt jag tycker vore optimalt.
Vi jobbar på det hela tiden och som tur är kan iaf jag och min man ha bra samtal om hur vi ser på barnen, oss och vår familj. Inser att alla inte har den förmånen och det gör att jag är förhoppningsfull att vi ska hitta en lösning
