SweetSunday
Trådstartare
Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av fysisk sjukdom (just då icke diagnosticerad gallsten (visste alltså inte vad det var som gjorde mig trött och orsakade mina magbesvär) var jag tröttare under sista året och fick kämpa hårdare än någonsin för att klara mina betygsmål (jag hade höga mål eftersom jag hade helt klart för mig själv vad jag ville studera efter gymnasiet och antagningspoängen var nära max). Det var en sån frustration att nästan ramla av stolen på vissa lektioner för att jag somnade en sekund, att inte kunna koncentrera mig för fem öre och att höra på lärarna att de var förvånade över hur jag kunde börja prestera sämre helt plötsligt.
Studenten kom och betygen räckte precis för att ta sig in på utbildningen jag ville. De goda betygen de första åren vägde upp så pass bra att de minskade betygen sista året (ffa sista halvåret) räckte till (dessa betyg var förstås bra om man som utomstående tittar på dem, annars hade jag inte kommit in på min utbildning. Men för mig, som tidigare hade kunnat lyckas med alla ämnen om jag bara la manken till och pluggade järnet, var frustrationen stor när orken och mitt allra bästa ändå inte räckte till de betyg jag egentligen siktade på). Sommarjobbet som följde var tufft. Jag jobbade som servitris. Mellan 8-12 h om dagen med ca 40 min bilresa dit och 40 min hem. 30 000 steg om dagen. Ovanpå det ett stressigt tempo, många nya saker att lära sig hantera fort (min första gång som servitris) och höga krav (kände jag då iaf) från cheferna. Efter 2 månader på jobbet kraschade jag. Veckorna innan hade jag gråtit varje dag jag kom hem och dagen innan hade jag fått gå tidigare från jobbet pga illamående (+ darrningar och total ångest och gråtande, men det var illamåendet jag nämnde till chefen då). Jag kunde inte gå tillbaka dagen efter utan ringde och sjukskrev mig. Jag förklarade sedan läget för arbetet och det var okej att avsluta min sommaranställning ett par veckor i förväg.
4 veckor senare började universitetet och en krävande utbildning som jag drömt om i hela mitt liv. Jag var fortfarande slut. Ville inte vara med på insparken, men var med på en del ändå. Mest för jag tänkte att jag troligen skulle ångra om jag inte gick. Jag klarade första året, med ett par omtentor och enormt stöd hemifrån när det gäller plugghjälp. Men jag grät i stort sett varje dag. Mina dagar var grå och bara att ta sig till skolan var en kamp, vissa dagar grät jag medan jag cyklade dit. När min pojkvän skulle åka hem efter en helg var jag så förstörd att jag någon gång valde att inte gå på mina (icke-obligatoriska) föreläsningar och följa med honom hem till hans stad istället. När min mamma till slut själv sa ifrån för att hon själv blev nedbruten av att höra mig varje dag och hon ändå kände att hon inget kunde göra sökte jag hjälp. Jag fick gå till en kurator. Det var jätteskönt att prata och jag grät mycket under tiden.Vi pratade om mina problem med kontrollbehov och tvångshandlingar (typ kolla i alla skåp och garderober innan jag gick och la mig, känna på dörren så den är låst 17 gånger, kolla vattenkranen så den är avstängd osv.)i samband med sömn. Sömn har varit ångestladdat för mig. Sova är något jag skjuter upp och att gå och lägga mig är förenat med en stark motvilja numera men då var det ångest. Vi pratade också om hur det gick att hantera motgångar (började gråta när jag missade bussen, jag glömde köpa tomater ect.).
Genom att kämpa på gick det, men bättre blev det egentligen inte förrän jag skaffade min hund i slutet av mitt första år på universitet. Han har gjort att jag har något som fyller mig med energi när allt annat tar energi. Samtidigt mår jag fortfarande inte bra och jag vet inte hur jag ska styra in på rätt spår. Jag älskar att vara med min hund, men det är också den ända tiden jag är helt glad och lever helt i nuet. (dvs när vi tränar, går i skogen, leker osv). Jag har fortfarande svårt att motivera mig till att studera, detta var lätt på gymnasiet men nu är det riktigt svårt. Jag känner att jag mer och mer isolerar mig från människor. Jag har typ 2 vänner (+ några frän gymnasiet men dessa tappar jag kontakten mer och mer med). Dessa två vänner tappar jag också lätt kontakten med i perioder då jag mår som sämst. Min familj orkar jag alltid prata med, det är skönt. Min pojkvän finns där och vi ses på helger (vi bor i olika städer). Jag älskar honom samtidigt som jag inte alltid ser fram emot att vi ses. Jag vet att det beror på mitt mående när jag känner så. (Jag har velat ibland om om vi är rätt för varandra (alltid när jag mår dåligt och är aldrig velig när jag mår bra) osv, men problemet är att när jag mår dåligt vet jag inte hur kärlek känns. Jag är bottenlös, krävande, egoistisk och allt annat man kan vara. Han kan ge mig massor av kärlek utan att jag känner mig älskad eller älskar tillbaka i dessa situationer. Eller jag känner mig älskad men det räcker på något sätt inte just då.) Mår jag dåligt så vill jag isolera mig och jag orkar inte vara glad och kärleksfull. Han vet detta och tröstar mig så gott han kan (som ni ser ovan så ger han massor, men får i dessa lägen inget tillbaka, vilket han själv inte nämnt, men jag känner så. Jag blir mest mer avig och tillbakadragen.) Problemet är att det känns som att mitt dåliga mående ibland trubbar av mina känslor för honom. Jag älskar honom i grunden och han är fortfarande världens finaste, men jag känner mig ofta trängd och kvävd numera. Men bara de dagar mitt mående är i botten (vilket är för ofta, det är väl det som är problemet). De dagar mitt mående är bra och vi tillsammans går ut i skogen med hunden eller går på någon stå-upp-komiker eller gör något annat roligt ihop (som inte innebär att bara se på serier eller så) så kan jag verkligen känna kärlek och passion (kan faktiskt till och med räcka att vi går och handlar mat tillsammans för att jag ofta ska må bättre och därmed bli näst intill nykär igen). Dvs när vi gör mer aktiva saker. Fast egentligen har det nog mest med att göra att jag mår bra när vi gör saker över lag och när jag mår bra kan jag älska tillbaka. Så istället för att fokusera på mitt förhållande som jag lätt gör (tror på nåt sätt ofta att man ska må bra i ett förhållande, men ett förhållande kan ju inte få mig att må bra om jag inte redan själv kan få mig att må bra. Jag har tänkt att förhållandet är fel eftersom jag inte mår bra. Men det är snarare så att förhållandet och mina känslor är en direkt indikator på hur jag mår egentligen. Mår jag bra är vårt förhållande bra. Eller egentligen är väl förhållandet bra även när jag mår dåligt, det är bara jag som inte kan se det då och envisas med att stanna i mitt mörker, tills det på något mystiskt sätt brukar gå över och jag blir glad igen. (Kanske är pojkvännens tröst som hjälper). Ibland känner jag mig som en jojo. Jag är jätteglad, fantiserar om framtiden, resor, jobb, djur, barn och allt för att sekunden efter bli totalt deppig och gråtig och tycka att livet är totalt meningslöst för att sedan några timmar senare bli glad och börja planera för projekt (älskar projekt) och framtiden igen. Som ni ser har jag hängt upp mig mycket på vårt förhållande men som jag skrev så är det dags att byta fokus till det som faktiskt är ett problem: mitt eget mående. Det är måendet som gör alla förhållanden runt omkring mig jobbiga och till en ansträngning och som drar ner mig i mörkret. Det är måendet som gör att jag inte orkar ha kontakt med vänner och som gör att jag drar mig undan från pojkvännen. Dessa vänner är heller inte några djupa vänner utan djupa saker pratar jag om med pojkvännen, vi pratar om allt (även detta som jag skriver nu). Det är mitt mående som har hindrat mig från att orka ta kontakt och skapa en enda vän i min egen klass (har ingen i klassen).
Nu blev det långt, men har ni några tips för hur man gör sig själv glad, hur man jobbar på sin studiemotivation, hur man mer och mer sällan hamnar i mörkret igen? Vad har ni som mått dåligt psykiskt gjort för att må bättre?
OBS
Några punkter:
* Jag är ute och rör mig minst 2 h om dagen med hunden min oftast mer (+ träning i olika sporter som vi håller på med). Dvs motion får jag (vilket brukar föreslås mot psykisk ohälsa.
* Min sömn är ibland bristande pga av min motvilja mot att somna och mitt uppskjutande av att gå och lägga mig. Detta tar jag gärna emot tips om hur jag ska kunna förbättra ännu mer än jag redan gjort!
* Jag äter nyttigt och är normalviktig (matvanor brukar också pratas om när det gäller självhjälp)
* Jag har skrivit på andra forum och människor skriver kommentarer om att mitt förhållande är dåligt och att jag borde göra slut. Dessa kommentarer undanbedes. Jag vet att jag älskar min pojkvän och kan inte föreställa mig att leva utan honom. Då hade jag inte sett mönstret i mitt mående och hur det påverkar mina relationer med andra människor. Det har jag märkt på senare tid.
Studenten kom och betygen räckte precis för att ta sig in på utbildningen jag ville. De goda betygen de första åren vägde upp så pass bra att de minskade betygen sista året (ffa sista halvåret) räckte till (dessa betyg var förstås bra om man som utomstående tittar på dem, annars hade jag inte kommit in på min utbildning. Men för mig, som tidigare hade kunnat lyckas med alla ämnen om jag bara la manken till och pluggade järnet, var frustrationen stor när orken och mitt allra bästa ändå inte räckte till de betyg jag egentligen siktade på). Sommarjobbet som följde var tufft. Jag jobbade som servitris. Mellan 8-12 h om dagen med ca 40 min bilresa dit och 40 min hem. 30 000 steg om dagen. Ovanpå det ett stressigt tempo, många nya saker att lära sig hantera fort (min första gång som servitris) och höga krav (kände jag då iaf) från cheferna. Efter 2 månader på jobbet kraschade jag. Veckorna innan hade jag gråtit varje dag jag kom hem och dagen innan hade jag fått gå tidigare från jobbet pga illamående (+ darrningar och total ångest och gråtande, men det var illamåendet jag nämnde till chefen då). Jag kunde inte gå tillbaka dagen efter utan ringde och sjukskrev mig. Jag förklarade sedan läget för arbetet och det var okej att avsluta min sommaranställning ett par veckor i förväg.
4 veckor senare började universitetet och en krävande utbildning som jag drömt om i hela mitt liv. Jag var fortfarande slut. Ville inte vara med på insparken, men var med på en del ändå. Mest för jag tänkte att jag troligen skulle ångra om jag inte gick. Jag klarade första året, med ett par omtentor och enormt stöd hemifrån när det gäller plugghjälp. Men jag grät i stort sett varje dag. Mina dagar var grå och bara att ta sig till skolan var en kamp, vissa dagar grät jag medan jag cyklade dit. När min pojkvän skulle åka hem efter en helg var jag så förstörd att jag någon gång valde att inte gå på mina (icke-obligatoriska) föreläsningar och följa med honom hem till hans stad istället. När min mamma till slut själv sa ifrån för att hon själv blev nedbruten av att höra mig varje dag och hon ändå kände att hon inget kunde göra sökte jag hjälp. Jag fick gå till en kurator. Det var jätteskönt att prata och jag grät mycket under tiden.Vi pratade om mina problem med kontrollbehov och tvångshandlingar (typ kolla i alla skåp och garderober innan jag gick och la mig, känna på dörren så den är låst 17 gånger, kolla vattenkranen så den är avstängd osv.)i samband med sömn. Sömn har varit ångestladdat för mig. Sova är något jag skjuter upp och att gå och lägga mig är förenat med en stark motvilja numera men då var det ångest. Vi pratade också om hur det gick att hantera motgångar (började gråta när jag missade bussen, jag glömde köpa tomater ect.).
Genom att kämpa på gick det, men bättre blev det egentligen inte förrän jag skaffade min hund i slutet av mitt första år på universitet. Han har gjort att jag har något som fyller mig med energi när allt annat tar energi. Samtidigt mår jag fortfarande inte bra och jag vet inte hur jag ska styra in på rätt spår. Jag älskar att vara med min hund, men det är också den ända tiden jag är helt glad och lever helt i nuet. (dvs när vi tränar, går i skogen, leker osv). Jag har fortfarande svårt att motivera mig till att studera, detta var lätt på gymnasiet men nu är det riktigt svårt. Jag känner att jag mer och mer isolerar mig från människor. Jag har typ 2 vänner (+ några frän gymnasiet men dessa tappar jag kontakten mer och mer med). Dessa två vänner tappar jag också lätt kontakten med i perioder då jag mår som sämst. Min familj orkar jag alltid prata med, det är skönt. Min pojkvän finns där och vi ses på helger (vi bor i olika städer). Jag älskar honom samtidigt som jag inte alltid ser fram emot att vi ses. Jag vet att det beror på mitt mående när jag känner så. (Jag har velat ibland om om vi är rätt för varandra (alltid när jag mår dåligt och är aldrig velig när jag mår bra) osv, men problemet är att när jag mår dåligt vet jag inte hur kärlek känns. Jag är bottenlös, krävande, egoistisk och allt annat man kan vara. Han kan ge mig massor av kärlek utan att jag känner mig älskad eller älskar tillbaka i dessa situationer. Eller jag känner mig älskad men det räcker på något sätt inte just då.) Mår jag dåligt så vill jag isolera mig och jag orkar inte vara glad och kärleksfull. Han vet detta och tröstar mig så gott han kan (som ni ser ovan så ger han massor, men får i dessa lägen inget tillbaka, vilket han själv inte nämnt, men jag känner så. Jag blir mest mer avig och tillbakadragen.) Problemet är att det känns som att mitt dåliga mående ibland trubbar av mina känslor för honom. Jag älskar honom i grunden och han är fortfarande världens finaste, men jag känner mig ofta trängd och kvävd numera. Men bara de dagar mitt mående är i botten (vilket är för ofta, det är väl det som är problemet). De dagar mitt mående är bra och vi tillsammans går ut i skogen med hunden eller går på någon stå-upp-komiker eller gör något annat roligt ihop (som inte innebär att bara se på serier eller så) så kan jag verkligen känna kärlek och passion (kan faktiskt till och med räcka att vi går och handlar mat tillsammans för att jag ofta ska må bättre och därmed bli näst intill nykär igen). Dvs när vi gör mer aktiva saker. Fast egentligen har det nog mest med att göra att jag mår bra när vi gör saker över lag och när jag mår bra kan jag älska tillbaka. Så istället för att fokusera på mitt förhållande som jag lätt gör (tror på nåt sätt ofta att man ska må bra i ett förhållande, men ett förhållande kan ju inte få mig att må bra om jag inte redan själv kan få mig att må bra. Jag har tänkt att förhållandet är fel eftersom jag inte mår bra. Men det är snarare så att förhållandet och mina känslor är en direkt indikator på hur jag mår egentligen. Mår jag bra är vårt förhållande bra. Eller egentligen är väl förhållandet bra även när jag mår dåligt, det är bara jag som inte kan se det då och envisas med att stanna i mitt mörker, tills det på något mystiskt sätt brukar gå över och jag blir glad igen. (Kanske är pojkvännens tröst som hjälper). Ibland känner jag mig som en jojo. Jag är jätteglad, fantiserar om framtiden, resor, jobb, djur, barn och allt för att sekunden efter bli totalt deppig och gråtig och tycka att livet är totalt meningslöst för att sedan några timmar senare bli glad och börja planera för projekt (älskar projekt) och framtiden igen. Som ni ser har jag hängt upp mig mycket på vårt förhållande men som jag skrev så är det dags att byta fokus till det som faktiskt är ett problem: mitt eget mående. Det är måendet som gör alla förhållanden runt omkring mig jobbiga och till en ansträngning och som drar ner mig i mörkret. Det är måendet som gör att jag inte orkar ha kontakt med vänner och som gör att jag drar mig undan från pojkvännen. Dessa vänner är heller inte några djupa vänner utan djupa saker pratar jag om med pojkvännen, vi pratar om allt (även detta som jag skriver nu). Det är mitt mående som har hindrat mig från att orka ta kontakt och skapa en enda vän i min egen klass (har ingen i klassen).
Nu blev det långt, men har ni några tips för hur man gör sig själv glad, hur man jobbar på sin studiemotivation, hur man mer och mer sällan hamnar i mörkret igen? Vad har ni som mått dåligt psykiskt gjort för att må bättre?
OBS
Några punkter:
* Jag är ute och rör mig minst 2 h om dagen med hunden min oftast mer (+ träning i olika sporter som vi håller på med). Dvs motion får jag (vilket brukar föreslås mot psykisk ohälsa.
* Min sömn är ibland bristande pga av min motvilja mot att somna och mitt uppskjutande av att gå och lägga mig. Detta tar jag gärna emot tips om hur jag ska kunna förbättra ännu mer än jag redan gjort!
* Jag äter nyttigt och är normalviktig (matvanor brukar också pratas om när det gäller självhjälp)
* Jag har skrivit på andra forum och människor skriver kommentarer om att mitt förhållande är dåligt och att jag borde göra slut. Dessa kommentarer undanbedes. Jag vet att jag älskar min pojkvän och kan inte föreställa mig att leva utan honom. Då hade jag inte sett mönstret i mitt mående och hur det påverkar mina relationer med andra människor. Det har jag märkt på senare tid.
Senast ändrad:
.
