Hur blir man kär?

Hade svårt att välja om jag skulle starta en vanlig tråd eller inte, men nu fick det bli en dagbokstråd.

För en stund sedan ringde en kille som jag senast hade kontakt med för 2,5 år sedan. Vi träffades och pratade på tåget för drygt tre år sedan och det är enda gången vi mötts.

Det verkade i samtalet som om han fortfarande är (=tror att han är) kär i mig.

Han frågade om jag träffar någon och jag förklarade att jag fortfarande är en sådan som inte blir kär. Han hade svårt att förstå det och sa ungefär att det "kanske är annorlunda med någon från en annan kultur". Han sa också (eller frågade?) om jag provat att vara ensam med någon
... Tänker att han menade provat att aktivt försöka bli kär. Men funkar det verkligen så?

Som såhär:
"Okej, jag känner inte såna känslor som den där personen, men jag får väl låtsas att jag gör det så kanske det blir riktiga känslor sedan". Funkar det verkligen? Hur sja man i så fall få sig att vilja prova?

Ibland tycker jag att min personlighet eller vad man ska kalla det är nästan ironisk.

Jag trivs så bra med att vara tillsammans med familj (föräldrar plus bror). Det var verkligen jätteroligt i somras när vi alla var tillsammans i flera dagar (men inte 24 timmar om dygnet förstås!). Tycker också mycket om att vara med släktingar.

Är superglad att jag aldrig behöver ha någon som är viktigare än andra (partner verkar ändå vara den mest betydelsefulla för många) utan jag kan tycka om många lika mycket och ha dem lika viktiga.

Samtidigt så tycker jag att det är så trivsamt med visst familjeliv.

Jag är också introvert men får energi och blir gladast när jag umgås med andra . Bara inte för många på en gång eller flera nya på en gång.

 

[Elo]

Nej. Man blir inte kär bara för att man försöker (har testat ett par gånger). Jag hade gärna velat att så var fallet, men nej. Jag saknar tvåsamheten och skulle gärna vilja hitta någon att dela mitt liv med, men det är svårt utan den där heliga och alsmäktiga kärleken. Jag tänker mig att det skulle vara som att spendera tid med bra kompisar eller familjen. Trevligt, roligt (ibland irriterande) men att ändå ha någon där när man sträcker ut handen....

 

[starcraft]

Jag tror inte man kan bli kär bara för att man vill/försöker, men tror inte heller att ett enda möte är avgörande. Det måste absolut finnas ”något” i ett första möte, men tror inte det måste finnas ”kärlek i första ögonkastet” för att det ska bli något framöver.

jag tror dock att etiketten ”en sån som inte blir kär” är lite av en självuppfyllande profetia. Jag tror att man behöver vara lite öppen för möjligheten för att känslorna ska få det utrymmet. Men det är inte heller något måste att leva i en kärleksrelation och kärleksrelationer kan se ut på många sätt. Vill man inte ha en relation där partnern prioriteras över allt annat så behöver man det inte heller, men det gäller att hitta någon som delar den bilden

 

[Takire]

jag tror dock att etiketten ”en sån som inte blir kär” är lite av en självuppfyllande profetia.

Det vet jag förstås inte om jag håller med om (men ser att du skriver tror ). Sedan kan nog det allra mesta i livet förändras lite grann när det gäller hur man är, alltså inklusive kärlek då. Det enda som garanterat inte ändrar sig är väl de basala behoven.


Om jag går till mig själv så trodde ju jag att jag bara var sen med att bli kär (och för den delen intresserad av sex!) fram till att jag var en bit över 20 år. Jag liksom gick och väntade på att bli kär, men det hände aldrig. Det hände bara att folk blev kära i mig och blev besvikna eller vägrade tro på att kärleken var obesvarad .

Det är förstås svårt att veta vad som leder till vad, men jag kan inte känna att jag någon gång känt igen mig i någon beskrivning av att vara kär.

Då har jag ändå haft goda vänner av olika kön och tycker verkligen om andra människor.

 

[Casteloro]

Tycker det här är intressant, jag brukar nämligen säga att jag inte kan bli kär. Jag är bara en sådan person som behöver kärlek vid första ögonkastet för att ens kunna känna av att jag är kapabel att känna av förälskelse. Det handlar allt annat än om utseendet, vilket i princip aldrig händer. Inte för att jag står utan alternativ, men jag är själv inte intresserad. Därför ger jag det aldrig någon chans, men det är väl det man måste om man vill träffa någon? Vem vet, du kanske blir överraskad.

 

[Takire]

Tycker det här är intressant, jag brukar nämligen säga att jag inte kan bli kär. Jag är bara en sådan person som behöver kärlek vid första ögonkastet för att ens kunna känna av att jag är kapabel att känna av förälskelse. Det handlar allt annat än om utseendet, vilket i princip aldrig händer. Inte för att jag står utan alternativ, men jag är själv inte intresserad. Därför ger jag det aldrig någon chans, men det är väl det man måste om man vill träffa någon? Vem vet, du kanske blir överraskad.

Alltså jag är väldigt lycklig med att inte ha en sådan relation, men jag skulle ändå vilja förstå.

Hur ger man det en chans? Vad innebär det?

 

[Casteloro]

Alltså jag är väldigt lycklig med att inte ha en sådan relation, men jag skulle ändå vilja förstå.

Hur ger man det en chans? Vad innebär det?

Träffa personen?

 

[Takire]

Träffa personen?

då har jag gett det chanser massor av gånger utan att veta om det.

 

[corzette]

Nu är ju alla olika ... Men i mitt fall är jag väldigt framåt. När jag träffade sambon så fattade han INGENTING.
Vi träffades på en pokemon go raid och jag kände direkt att jag ville veta mer om honom. Han tyckte väl att jag va söt men tänkte inte mer på det. Vi hade tillgång till samma chattar så började hänga där och hänga med i jargongen (inga svårigheter för mej) och sen "nästla" mej in på hans pokemon"turer" så vi tillbringa kanske 2-3 timmar i bil spelandes pokemon.
Han trodde då jag bara var en "hängiven pokemonspelare som han" men jag stötte som faaan på han (skojjar inte, jag va PÅ) ... Han fattade fortafarnde inte att jag ens stötte på honom. efter 2 veckor trodde jag tom jag lyckats skrämma bort honom. Lät honom va så mkt jag kunde, men efter en vecka ish så träffades vi igen, och den dagen blev vi även ihop, då föll nämligen poletten ner hos honom och han "fattade" att jag stötte på honom. Sen blev han väl inte "kär" direkt den kvällen, men intresset för att bli ihop fanns definitivt. Och vi är nu 2 år senare fortfarande ihop och ingen tvivlar på att han älskar mej lika mkt som jag älskar honom...

Vad jag vill säga med det ? Hmm man kanske inte blir kär i nån för att, intresset måste ju ändå finnas... Men i min sambos fall så visste han inte att jag var något han var intresserad av. Man kan ju säga att jag "skapade" intresset. Sen tycker ju jag att det "gensvaret" jag fick av honom utan att han visste att han gav var ju anledningen till att jag fortsatte stöta på honom. Men han själv var som sagt helt ovetande tills typ dagen han bara "hmm hon kanske gillar mej, nu ska jag se vart det här leder" ish...

gud så flummigt det blir Men men ...

 

[Takire]

Nu är ju alla olika ... Men i mitt fall är jag väldigt framåt. När jag träffade sambon så fattade han INGENTING.
Vi träffades på en pokemon go raid och jag kände direkt att jag ville veta mer om honom. Han tyckte väl att jag va söt men tänkte inte mer på det. Vi hade tillgång till samma chattar så började hänga där och hänga med i jargongen (inga svårigheter för mej) och sen "nästla" mej in på hans pokemon"turer" så vi tillbringa kanske 2-3 timmar i bil spelandes pokemon.
Han trodde då jag bara var en "hängiven pokemonspelare som han" men jag stötte som faaan på han (skojjar inte, jag va PÅ) ... Han fattade fortafarnde inte att jag ens stötte på honom. efter 2 veckor trodde jag tom jag lyckats skrämma bort honom. Lät honom va så mkt jag kunde, men efter en vecka ish så träffades vi igen, och den dagen blev vi även ihop, då föll nämligen poletten ner hos honom och han "fattade" att jag stötte på honom. Sen blev han väl inte "kär" direkt den kvällen, men intresset för att bli ihop fanns definitivt. Och vi är nu 2 år senare fortfarande ihop och ingen tvivlar på att han älskar mej lika mkt som jag älskar honom...

Vad jag vill säga med det ? Hmm man kanske inte blir kär i nån för att, intresset måste ju ändå finnas... Men i min sambos fall så visste han inte att jag var något han var intresserad av. Man kan ju säga att jag "skapade" intresset. Sen tycker ju jag att det "gensvaret" jag fick av honom utan att han visste att han gav var ju anledningen till att jag fortsatte stöta på honom. Men han själv var som sagt helt ovetande tills typ dagen han bara "hmm hon kanske gillar mej, nu ska jag se vart det här leder" ish...

gud så flummigt det blir Men men ...

Jag fattar ingenting . Om känslorna där. Men jag tror inte det beror på hur du skrivit.

 

[Voeux]

Jag tror inte man kan bli kär bara för att man vill/försöker, men tror inte heller att ett enda möte är avgörande. Det måste absolut finnas ”något” i ett första möte, men tror inte det måste finnas ”kärlek i första ögonkastet” för att det ska bli något framöver.

jag tror dock att etiketten ”en sån som inte blir kär” är lite av en självuppfyllande profetia. Jag tror att man behöver vara lite öppen för möjligheten för att känslorna ska få det utrymmet. Men det är inte heller något måste att leva i en kärleksrelation och kärleksrelationer kan se ut på många sätt. Vill man inte ha en relation där partnern prioriteras över allt annat så behöver man det inte heller, men det gäller att hitta någon som delar den bilden

Håller med, och tror även att kärlek känns olika under livets gång. Jag hade en gång ett par vänner som "inte blev kära", som var 30+. Visade sig efter en tid att båda en gång i tiden blivit kära, och sen brända, och sedan dess inte känt så igen. Problemet var bara att de var i 16-års åldern när detta skedde. Jag tänker bara att det kanske inte är så konstigt att de upplever att de inte blir kära om de förväntar sig att det ska kännas som då. Kärlek nu och kärlek som tonåring kanske är lite olika. Visst, en del kanske fortfarande vill få så mycket fjärilar i magen att man nästa kräks, men för min egen del har det visat sig betyda att jag mest är rädd och osäker. Kärlek med trygghet känns annorlunda för mig, och även om min blivande man visst gör mig pirrig så är det ingen emotionell berg-och dalbana. Tråkigt, hade 16-åriga jag sagt. Väx upp, säger 33-åriga jag till svar då.

TS, kärlek känns olika för alla och jag tycker inte att man ska övertänka det. Känner du en vilja att umgås med någon så gör det, se vart det landar. Inte så taggad på att hänga och nyfiken på hur relationen kan utvecklas? Nej, kanske inte rätt då.

 

[starcraft]

Håller med, och tror även att kärlek känns olika under livets gång. Jag hade en gång ett par vänner som "inte blev kära", som var 30+. Visade sig efter en tid att båda en gång i tiden blivit kära, och sen brända, och sedan dess inte känt så igen. Problemet var bara att de var i 16-års åldern när detta skedde. Jag tänker bara att det kanske inte är så konstigt att de upplever att de inte blir kära om de förväntar sig att det ska kännas som då. Kärlek nu och kärlek som tonåring kanske är lite olika. Visst, en del kanske fortfarande vill få så mycket fjärilar i magen att man nästa kräks, men för min egen del har det visat sig betyda att jag mest är rädd och osäker. Kärlek med trygghet känns annorlunda för mig, och även om min blivande man visst gör mig pirrig så är det ingen emotionell berg-och dalbana. Tråkigt, hade 16-åriga jag sagt. Väx upp, säger 33-åriga jag till svar då.

TS, kärlek känns olika för alla och jag tycker inte att man ska övertänka det. Känner du en vilja att umgås med någon så gör det, se vart det landar. Inte så taggad på att hänga och nyfiken på hur relationen kan utvecklas? Nej, kanske inte rätt då.

Så är det ju verkligen! Jag blev ordentligt bränd och stukad i senaste relationen så jag är inte intresserad av en sån himlastormande kärlek igen och inte heller alla berg-och-dalbanor och på/av-relationer jag hade kring 20 års åldern, nä nu vill jag ha något stabilt och tryggt. Dötrist och otänkbart för 10 år sedan. Nu är det drömmen

Det vet jag förstås inte om jag håller med om (men ser att du skriver tror ). Sedan kan nog det allra mesta i livet förändras lite grann när det gäller hur man är, alltså inklusive kärlek då. Det enda som garanterat inte ändrar sig är väl de basala behoven.


Om jag går till mig själv så trodde ju jag att jag bara var sen med att bli kär (och för den delen intresserad av sex!) fram till att jag var en bit över 20 år. Jag liksom gick och väntade på att bli kär, men det hände aldrig. Det hände bara att folk blev kära i mig och blev besvikna eller vägrade tro på att kärleken var obesvarad .

Det är förstås svårt att veta vad som leder till vad, men jag kan inte känna att jag någon gång känt igen mig i någon beskrivning av att vara kär.

Då har jag ändå haft goda vänner av olika kön och tycker verkligen om andra människor.

Jag tänker att det räcker väl fint med att det är en person man tycker om och vill umgås med? Oavsett om det passar in i någon annans beskrivning av att vara kär? Det är inte heller något måste att ha en kärleksrelation om man inte vill, huvudsaken är att man trivs med sitt liv.

 

[Takire]

Håller med, och tror även att kärlek känns olika under livets gång. Jag hade en gång ett par vänner som "inte blev kära", som var 30+. Visade sig efter en tid att båda en gång i tiden blivit kära, och sen brända, och sedan dess inte känt så igen. Problemet var bara att de var i 16-års åldern när detta skedde. Jag tänker bara att det kanske inte är så konstigt att de upplever att de inte blir kära om de förväntar sig att det ska kännas som då. Kärlek nu och kärlek som tonåring kanske är lite olika. Visst, en del kanske fortfarande vill få så mycket fjärilar i magen att man nästa kräks, men för min egen del har det visat sig betyda att jag mest är rädd och osäker. Kärlek med trygghet känns annorlunda för mig, och även om min blivande man visst gör mig pirrig så är det ingen emotionell berg-och dalbana. Tråkigt, hade 16-åriga jag sagt. Väx upp, säger 33-åriga jag till svar då.

TS, kärlek känns olika för alla och jag tycker inte att man ska övertänka det. Känner du en vilja att umgås med någon så gör det, se vart det landar. Inte så taggad på att hänga och nyfiken på hur relationen kan utvecklas? Nej, kanske inte rätt då.

Jag var i alla fall inte kär som tonåring heller . Men alla tjejer i 6-års 1995 inklusive jag själv om jag minns rätt sa att de var kära i en och samma pojke i klassen . Stackarn. Dock tycker jag inte att denna kärlek räknas. Tror jag tänkte på honom noll gånger när vi inte var på samma plats.

 

[Takire]

TS, kärlek känns olika för alla och jag tycker inte att man ska övertänka det.

Men när det är en känsla som man upplever att man aldrig någonsin har haft, kan du förstå att man blir nyfiken då?

 

[Takire]

Så är det ju verkligen! Jag blev ordentligt bränd och stukad i senaste relationen så jag är inte intresserad av en sån himlastormande kärlek igen och inte heller alla berg-och-dalbanor och på/av-relationer jag hade kring 20 års åldern, nä nu vill jag ha något stabilt och tryggt. Dötrist och otänkbart för 10 år sedan. Nu är det drömmen




Jag tänker att det räcker väl fint med att det är en person man tycker om och vill umgås med? Oavsett om det passar in i någon annans beskrivning av att vara kär? Det är inte heller något måste att ha en kärleksrelation om man inte vill, huvudsaken är att man trivs med sitt liv.

Jo, absolut! Fast det skulle kännas hemskt att liksom ha bara en person som är viktigare än ens andra vänner...

 

[corzette]

Jo, absolut! Fast det skulle kännas hemskt att liksom ha bara en person som är viktigare än ens andra vänner...

Fast när du ÄR där och har en person som blir din bästa vän som är viktigare än dina vänner känner du dej inte hemsk.
Sen innebär inte att den som är viktigare än alla vänner att du måste släppa dina vänner, det innebär bara att man kompromissar om när man vill se sina andra vänner. Jag är en som anser att min sambo är min viktigaste person, men alla är inte så. Jag har kvar alla mina vänner. Vi träffas varken mer eller mindre för att jag har sambon. De har egna liv de med numer. De är gifta/sambos med barn (varken jag eller sambon är det minsta barnkära) så det faller sej naturligt att inte ses så ofta numer. MEN vi anser ändå att vi kan ringa och snacka skit när som. MEN för dom som också har "viktigare" personer i sina liv (barn , sambon) gör att det är ju lika för alla ...

 

[starcraft]

Jo, absolut! Fast det skulle kännas hemskt att liksom ha bara en person som är viktigare än ens andra vänner...

Varför behöver en person vara viktigare än alla andra? Jag vill inte ha en relation som går före allt annat (Been there, kände mig kvävd). Sen om jag är i en relation vill jag gärna hänga med den personen, men det innebär inte att alla andra är oviktiga. Mina vänner betyder ju lika mycket nu som då och jag tar mig tid att umgås med dem både när jag är singel och i relation.

 

[Takire]

Om jag ställer en ny fråga: vad är skillnaden på kärlek och vänskap?

När jag var runt 13 år hade jag t.ex. en bästa kompis som jag umgicks med i stallet. Väl hemma igen chattade vi med varandra plus att jag även ringde. Jag ville vara med henne så ofta som möjligt men jag tänkte aldrig att jag var KÄR i henne. Vi lekte och umgicks med varandra bara, och kunde gärna umgås flera också (fast det var svårt när det var någon med som bara hon kände från början.

Jag har och har haft flera starka vänskaper men vänskaperna har varit "likadana" om än inte identiska.

 

[starcraft]

Om jag ställer en ny fråga: vad är skillnaden på kärlek och vänskap?

När jag var runt 13 år hade jag t.ex. en bästa kompis som jag umgicks med i stallet. Väl hemma igen chattade vi med varandra plus att jag även ringde. Jag ville vara med henne så ofta som möjligt men jag tänkte aldrig att jag var KÄR i henne. Vi lekte och umgicks med varandra bara, och kunde gärna umgås flera också (fast det var svårt när det var någon med som bara hon kände från början.

Jag har och har haft flera starka vänskaper men vänskaperna har varit "likadana" om än inte identiska.

En lite svår fråga, men den största skillnaden för mig mellan vänskap och kärlek är nog attraktion och det sexuella. Visst kan man känna attraktion med personer man inte är kär i också, men om man nu ska sätta fingret på något. Men förutom att dela säng så gör jag ungefär samma saker med vänner som med den jag är i en kärleksrelation med. Jag träffar oftast den jag har en relation med oftare än mina vänner, men det beror mest på att vi bor lite längre ifrån varandra och jag är en person som inte har så stort socialt behov. När jag bodde granne med mina vänner så träffades vi oftare såklart!