Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp? Jag är fullvaccinerad, mina familjemedlemmar är också fullvaccinerade. Vet dock minst en kollega som vägrat vaccinera sig och det lär finnas fler.
Nu tänker jag inte så mycket på jobbet, för dit måste man ju pallra sig oavsett, eller läkare/tandläkare/dylikt som man måste gå till om man behöver. Utan mer frivilliga grejer? Går ni och klipper er till exempel? Går ni på evenemang?
Min bror frågade igår om jag skulle med på hockey. Och min spontana känsla var nej, jag litar inte på att folk sköter det här med symptom och stanna hemma. Samtidigt kan jag ju inte leva resten av livet med att undvika saker för att andra inte sköter sig. Hur gör och tänker ni?
Här där jag bor är antalet smittade högre än vad det var hela första halvåret med pandemin och restriktionerna, det påverkar så klart också.
Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp?
Var länge sedan jag träffade någon som håller avstånd.Inte bekväm. När restriktionerna släpptes började jag använda munskydd igen. Jag tror inte en enda sekund på att folk kommer fortsätta hålla avstånd, avstå från diverse evenemang osv. om de är ovaccinerade och hur skulle det ens gå till när folk köar som vanligt i affärerna, folk får sitta nära varandra på evenemang/restauranger/bussar/tåg osv? Ska de ha en stor rockring på sig eller? En skylt på mage och rygg "ovaccinerad, håll avstånd"? Nej jag tycker att det är för tidigt att släppa på så mycket. Folk kan inte ta ansvar tyvärr.
Jag är inte speciellt orolig, såg att mamma som jobbat hela sommaren med att vaccinera folk hade svarat på en kommentar under ett inlägg på fb som handlade om de lättade restriktionerna där en person anklagade regeringen för att bara tänka på pengar och politik, inte på folks liv. Då smittspridningen skulle öka igen.
”vem är VD och fattar alla kloka beslut i ditt liv?…ja inte är det regeringen, Det är Du själv!
Skrämmande är att restriktioner ens ska behövas. Vad är det människor inte vill förstå o ta ansvar för i sina handlingar???”
Jag kan faktiskt hålla med, jag själv kommer inte ändra på något hur jag levde när restriktionerna var uppe. Bara fortsätta som innan och visa hänsyn till andra. Det är trots allt bara mig själv jag kan påverka och lättast ändra på.
Sen är jag inte den som rör mig speciellt mycket utanför hemmet ändå, så har inte direkt märkt någon stor förändring sen restriktionerna lättades.
Tror ändå något gott kommit ur allt det här, det har fått mig att tänka om lite med hygien, avstånd osv.
Hyfsat bekväm. Men det är nog delvis pga åker inte kollektivt, trängs inte i affärer eller på nattklubbar i mitt "normala liv". På mitt jobb är nog absoluta majoriteten vaccinerade (vårdpersonal) och patienterna är vaccinerade eller testade när de kommer till oss alt har vi skyddskläder. Känner mig ok med restauranger/barer om det inte är supertrånga förhållanden. Kommer absolut vänta ett par månader till innan jag helt återgår till normalitet dock.
Är inte jättebekväm med det. Helt plötsligt agerar folk som om Corona inte finns längre. Det är trängsel i matbutiken och jag känner mig seriöst stressad när jag hör folk nysa/hosta bakom mig trots jag också är fullvaccinerad. Kommer att behöva åka utomlands på en jobbrelaterad resa nu i okt och det känns också jobbigt. Jag umgås i en liten krets till vardags och det känns helt bekvämt att kramas eller vara nära men jag kommer nog att vänta lite med att gå på evenemang och liknande saker.Som rubriken lyder- hur bekväma är ni med att samhället öppnar upp? Jag är fullvaccinerad, mina familjemedlemmar är också fullvaccinerade. Vet dock minst en kollega som vägrat vaccinera sig och det lär finnas fler.
Nu tänker jag inte så mycket på jobbet, för dit måste man ju pallra sig oavsett, eller läkare/tandläkare/dylikt som man måste gå till om man behöver. Utan mer frivilliga grejer? Går ni och klipper er till exempel? Går ni på evenemang?
Min bror frågade igår om jag skulle med på hockey. Och min spontana känsla var nej, jag litar inte på att folk sköter det här med symptom och stanna hemma. Samtidigt kan jag ju inte leva resten av livet med att undvika saker för att andra inte sköter sig. Hur gör och tänker ni?
Här där jag bor är antalet smittade högre än vad det var hela första halvåret med pandemin och restriktionerna, det påverkar så klart också.