Hur är det att vara förälder till någon som inte känns vid sitt barn?

En grej hände idag som fick mig att googla min pappas familjenamn. Det är "unikt", bara de jag på något sätt är släkt med åt det hållet heter så. Insåg nu, snart 30 år gammal att jag inte har någon aning om vad hans föräldrar heter, min farmor och farfar. Tog reda på det och plötsligt blev det lite mer på riktigt, det finns ytterligare två personer därute som gjort ett aktivt val att inte inkludera mig i sin familj.

Innan när jag tänkt "åt det hållet" i genbanken brukar det stanna vid att "min pappa var ung och kände inte för att ha barn" men nu, i takt med att bekanta skaffar barn och dialogen kring delaktig/ej delaktig kommer upp har jag börjat fundera, hur ÄR det egentligen att ha en son som vägrar vara pappa åt sitt barn? Hur orkar man med att veta att man kunde haft en relation till ett barnbarn om man bara lyft en telefonlur eller skickat ett par vykort? Hur är man okej med att sonen aktivt väljer att inte ge sitt barn tillgång till båda barnets föräldrar?

Jag funderar på att ta kontakt eftersom de självklart har bäst svar på frågan i det här specifika fallet men ni brukar ha så mycket bra råd och livserfarenhet. Hur hade ni tänkt, känt och agerat ifall en närstående eller barn till er väljer att inte vara del av sitt barns liv?

 

[inverterad]

Om en närstående inte ville vara en del av sitt barns liv så skulle jag 1. Ifrågasätta mig själv som kunnat vara nära någon som jag hade felbedömt så grovt, och 2. Den personen skulle inte vara närstående längre. Nej. Det är bara... Nej.

 

[Sel]

Jag vet inte. Om min bror, säg, skulle vara delaktig i att sätta ett barn till världen och av någon anledning valt att inte vara delaktig i hens uppväxt skulle jag inte aktivt ta kontakt med barnet heller. Den kontakt jag har med hans familj har jag genom honom, jag tycker på något vis inte att det är jättekonstigt.
Nu när jag känner avkommorna hans och vi har en egen kontakt skulle jag inte släppa den ifall han (eller de) teoretiskt bröt den, men jag skulle inte aktivt ta kontakt med en närståendes barn bara för att de var en närståendes barn.

 

[Asko]

Jag vet inte. Om min bror, säg, skulle vara delaktig i att sätta ett barn till världen och av någon anledning valt att inte vara delaktig i hens uppväxt skulle jag inte aktivt ta kontakt med barnet heller. Den kontakt jag har med hans familj har jag genom honom, jag tycker på något vis inte att det är jättekonstigt.
Nu när jag känner avkommorna hans och vi har en egen kontakt skulle jag inte släppa den ifall han (eller de) teoretiskt bröt den, men jag skulle inte aktivt ta kontakt med en närståendes barn bara för att de var en närståendes barn.

Jag tror att jag skulle tänka likadant som du, men om "barnet" i fråga skulle kontakta mig som vuxen/ung så skulle jag gärna kunna börja pratas vid. Det blir lite på dennes villkor om de vill ta kontakt med gammelmoster Asko tex

Som jag skumt nog är (gammelmoster alltså ) men har ingen kontakt med dem som sagt, men det är inte riktigt samma skäl bakom som i TS inlägg.

 

[Nahar]

Jag vet inte. Om min bror, säg, skulle vara delaktig i att sätta ett barn till världen och av någon anledning valt att inte vara delaktig i hens uppväxt skulle jag inte aktivt ta kontakt med barnet heller. Den kontakt jag har med hans familj har jag genom honom, jag tycker på något vis inte att det är jättekonstigt.
Nu när jag känner avkommorna hans och vi har en egen kontakt skulle jag inte släppa den ifall han (eller de) teoretiskt bröt den, men jag skulle inte aktivt ta kontakt med en närståendes barn bara för att de var en närståendes barn.

Jag tänker i samma banor som du. För mig hade det känts underligt om jag skulle ta kontakt med barnen när deras förälder inte vill ha kontakt, det blir som ett övertramp i mina ögon mot mitt eget barn och kanske mot barnbarn och den förälder de faktiskt har. Visst hade det funnits en del av mig som tyckt det var ledsamt att inte ha kontakt, men jag hade inte sett det som min sak att avgöra, eller som att det var lika med att aktivt ta avstånd att inte ta kontakt med barnbarnen.

 

[Cherarriduracell]

Jag vet inte. Om min bror, säg, skulle vara delaktig i att sätta ett barn till världen och av någon anledning valt att inte vara delaktig i hens uppväxt skulle jag inte aktivt ta kontakt med barnet heller. Den kontakt jag har med hans familj har jag genom honom, jag tycker på något vis inte att det är jättekonstigt.
Nu när jag känner avkommorna hans och vi har en egen kontakt skulle jag inte släppa den ifall han (eller de) teoretiskt bröt den, men jag skulle inte aktivt ta kontakt med en närståendes barn bara för att de var en närståendes barn.

Jag tänker att det är extrem skillnad mellan en bror och sitt barn som just fyllt 18 och fortfarande är hemmaboende men jag kan ha fel?

Visst att man är vuxen vid 18 men man är ju också väldigt liten och har många år kvar tills hjärnan och omdömet är färdigväxt.

 

[Cherarriduracell]

Jag tänker i samma banor som du. För mig hade det känts underligt om jag skulle ta kontakt med barnen när deras förälder inte vill ha kontakt, det blir som ett övertramp i mina ögon mot mitt eget barn och kanske mot barnbarn och den förälder de faktiskt har. Visst hade det funnits en del av mig som tyckt det var ledsamt att inte ha kontakt, men jag hade inte sett det som min sak att avgöra, eller som att det var lika med att aktivt ta avstånd att inte ta kontakt med barnbarnen.

Hade du känt samma om det var ditt omyndiga barn som tog det beslutet?

 

[Cherarriduracell]

Om en närstående inte ville vara en del av sitt barns liv så skulle jag 1. Ifrågasätta mig själv som kunnat vara nära någon som jag hade felbedömt så grovt, och 2. Den personen skulle inte vara närstående längre. Nej. Det är bara... Nej.

Det där är så olika! Ett ex kompis var i situationen när vi fortfarande var tillsammans, jag blev bestört och berättade för exet att jag skulle ha svårt att fortsätta umgås med personen om han skulle skita i sitt barn. Exet tyckte att jag var orimlig och att det inte alls var hans plats att försiktigt snacka med kompisen om kompisens livsbeslut. Jag tänker att det väl visst är så man gör, pratar med närstående om sånt som är viktigt? Det är så främmande för mig att stå och se på när kompisar tar stora livsavgörande beslut och inte prata om det alls? Självklart pratar man om det och delger olika infallsvinklar, om inte personen låter veta att det är färdigpratat om ämnet? Om inte annat för att man är nyfiken på hur tankarna går och vad som lett fram till beslutet?

 

[MiaMia]

Hade du känt samma om det var ditt omyndiga barn som tog det beslutet?

Även där tänker jag att det beror mycket på om man har någon relation till mamman sedan innan.
Om det är en flickvän som varit på besök hemma senaste året eller någon som bor på annan ort och de endast möttes en vecka på en musikfestival.
Och hur mamman ställer sig till att ha en kontakt med farföräldrarna samtidigt som hon inte har det med pappan. Kan även bero på hur ense de var om beslutet att pappan inte skulle vara delaktig och vad det ev. kan ligga för konflikter där.

 

[Tora]

Jag tänker att det är barnet som har rätt till sin historia. Jag hade kontaktat barnet (genom den andra föräldern om barnet är under 18 år) och frågat om det är okej med att upprätthålla en kontakt. Hade det inte varit ok för den andra föräldern så hade jag backat för att kontakta barnet igen när denne blir myndig för att barnet själv ska få bestämma.
Möjligtvis skulle jag ha kunnat prova att fråga fler gånger den andra föräldern innan barnet är 18 år beroende lite på omständigheterna. (Inte så att jag ringt flera gånger i veckan men kanske en gång om året eller så. Mycket kan ändras på 10 år).

 

[miumiu]

Jag hade tagit mig en kraftig funderare på vad jag gjort för fel själv i min uppfostran om min son valde att inte vara en närvarande förälder i sitt eget barns liv.

 

[Bee]

Att inte ta ansvar för sitt barn är så långt från de värderingar vi lever efter här hemma. Jag hade blivit otroligt ledsen och besviken om min son gjort det valet. Jag hade inte på något sätt ställt mig bakom det valet och min önskan hade självklart varit att ha en relation med mitt barnbarn.

 

[Nahar]

Hade du känt samma om det var ditt omyndiga barn som tog det beslutet?

Möjligen. Men som @MiaMia skrev, det finns så många omständigheter som spelar in. Hade jag haft en relation till mamman hade jag åtminstone erbjudit att finnas där.

 

[Seabaz]

Jag har en vän som blev gravid och pappan till barnet vägrar tro att det är hans barn. Han vägrar också DNA test

Alla "vet" att det är hans barn. Jag bodde ihop med min vän när hon blev gravid och om inte 100% är jag ändå 99% att hon inte låg med någon annan än denne man under den perioden. Hon var också kär i honom om det har någon betydelse.

Barnet är idag 4 år och ser ut som en kopia av sin pappa.
Pappans mamma (farmor) har tagit sin sons sida och försvarar honom med näbbar och klor så ingen vågar ens nämna detta för henne längre. Pappan dock (farfar) som lider periodvis av obotlig sjukdom har under åren tagit kontakt på sitt eget vis.

Sist var för 6 månader sedan när mamman och barnet var på café och han kommer in (ensam) på samma café och sätter sig vid bordet bredvid. Säger hej till mamman men inget mer men börjar prata med barnet och "leka"/måla tillsammans. Han frågar mamman om han får köpa en glass till barnet vilket han får och gör osv...

Så sorgligt egentligen....

Pappan till barnet har idag 2 barn med en annan kvinna och lever lyckliga familjen.
Deras första barn föddes bara några månader efter barnet jag skriver om, hans riktiga första barn....

Jag vet inte om detta hjälper nåt

Hade jag varit i din situation hade jag nog skickat ett brev, traditionell snigelpost om jag hade adressen.
Och sedan vore resten upp till farföräldrarna.


Mamman har valt att skriva "fader okänd" födelsebeviset sådet inte ska bli några problem i framtiden att skaffa t ex pass till barnet osv

 

[Cherarriduracell]

Jag har en vän som blev gravid och pappan till barnet vägrar tro att det är hans barn. Han vägrar också DNA test

Alla "vet" att det är hans barn. Jag bodde ihop med min vän när hon blev gravid och om inte 100% är jag ändå 99% att hon inte låg med någon annan än denne man under den perioden. Hon var också kär i honom om det har någon betydelse.

Barnet är idag 4 år och ser ut som en kopia av sin pappa.
Pappans mamma (farmor) har tagit sin sons sida och försvarar honom med näbbar och klor så ingen vågar ens nämna detta för henne längre. Pappan dock (farfar) som lider periodvis av obotlig sjukdom har under åren tagit kontakt på sitt eget vis.

Sist var för 6 månader sedan när mamman och barnet var på café och han kommer in (ensam) på samma café och sätter sig vid bordet bredvid. Säger hej till mamman men inget mer men börjar prata med barnet och "leka"/måla tillsammans. Han frågar mamman om han får köpa en glass till barnet vilket han får och gör osv...

Så sorgligt egentligen....

Pappan till barnet har idag 2 barn med en annan kvinna och lever lyckliga familjen.
Deras första barn föddes bara några månader efter barnet jag skriver om, hans riktiga första barn....

Jag vet inte om detta hjälper nåt

Hade jag varit i din situation hade jag nog skickat ett brev, traditionell snigelpost om jag hade adressen.
Och sedan vore resten upp till farföräldrarna.


Mamman har valt att skriva "fader okänd" födelsebeviset sådet inte ska bli några problem i framtiden att skaffa t ex pass till barnet osv

Min pappa vägrade också dna-test länge, gjordes som först vid 9 mån. Vi har aldrig haft problem med pass etc eftersom han inte varit ute efter att sabba, han har bara hållit sig undan. Fick veta när jag var runt 10 att han hållit koll på avstånd genom tidigare gemensamma bekanta etc, tiggt bilder från dem osv. Känns skitkonstigt att han varit engagerad på så sätt men inte fått för sig att ringa Soc och förklara läget eller över huvud taget skicka ett vykort med att han tänker på mig, utan bara nyfiken i smyg liksom. Det hjälper ju inte mig.

Jag är inställd på att jag kommer bli besviken. I bästa fall är de ledsna över att det blivit som det blivit och att tiden gått, i sämsta fall vill de inte höras alls eller har tusen ursäkter till varför de inte kunnat vara vuxna ansvarstagande i situationen. Jag har en känsla av att allt nog är "nån annans fel".

 

[Roheryn]

Jag är inställd på att jag kommer bli besviken. I bästa fall är de ledsna över att det blivit som det blivit och att tiden gått, i sämsta fall vill de inte höras alls eller har tusen ursäkter till varför de inte kunnat vara vuxna ansvarstagande i situationen. Jag har en känsla av att allt nog är "nån annans fel".

Du låter ganska bitter över att de inte hört av sig till dig? Jag tänker att deras situation kanske inte heller är helt okomplicerad? Kanske är det så att deras son säger till dem att de inte "får" kontakta dig, att han i så fall bryter med dem? Och i valet mellan sin son och ett okänt barnbarn väljer nog de flesta sin son.

Om det vore mitt barn som inte ville vara delaktig i sitt eget barn så skulle jag bli ledsen, jag skulle prata med mitt barn och försöka påverka hen, men det skulle ändå få vara mitt barns eget beslut och jag skulle respektera det (även om jag inte skulle gilla det). Skulle däremot barnbarnet själv höra av sig till mig skulle jag givetvis vilja ha kontakt!

 

[Cherarriduracell]

Du låter ganska bitter över att de inte hört av sig till dig? Jag tänker att deras situation kanske inte heller är helt okomplicerad? Kanske är det så att deras son säger till dem att de inte "får" kontakta dig, att han i så fall bryter med dem? Och i valet mellan sin son och ett okänt barnbarn väljer nog de flesta sin son.

Om det vore mitt barn som inte ville vara delaktig i sitt eget barn så skulle jag bli ledsen, jag skulle prata med mitt barn och försöka påverka hen, men det skulle ändå få vara mitt barns eget beslut och jag skulle respektera det (även om jag inte skulle gilla det). Skulle däremot barnbarnet själv höra av sig till mig skulle jag givetvis vilja ha kontakt!

Jag är inte bitter över detta, så det är nog en ton du själv läst in. Jag har ju haft viss kontakt med min pappa och fått återberättat för mig av andra släktingar hur "påråkanden" varit med hans föräldrar. Utifrån de pusselbitar jag har, har jag en bild över hur de gissningsvis kan vara men är väldigt öppen för att det ärligt talat kan ha blivit "bara fel och sen inte blivit av".

Om jag hade varit bitter, hade det varit ett problem på något sätt? Rent krasst är jag det ENDA barnet i den här situationen fylld av vuxna som av olika skäl agerat som de gjort. Det är väldigt svårt att ha en förälder-barn-relation med någon man inte känt under tiden man knyter an till sina anknytningspersoner. Ändock är det de vuxna som haft möjlighet till sina egna val, ett barn i förskoleåldern/lägre skolåldern har faktiskt inte samma möjligheter.

Det är ju mitt liv som jag levt. Utomstående kan tro och gissa och det är inte alls ovanligt att folk tror att det här är ett större trauma för mig än det faktiskt varit. Under hela skoltiden har kompisar stuckit in att man "borde försöka ha en relation, han är ju din PAPPA" för de tänker på relationen de själva haft med sin pappa sedan barnsben och glömmer liksom att det inte är så för mig. Brukade peka på random man på stan och säga "här är din nya pappa, skaffa en relation nu, tänk vad du går miste om" och då brukar poletten trilla ner för dem.

 

[dobbis]

Min pappa vägrade också dna-test länge, gjordes som först vid 9 mån. Vi har aldrig haft problem med pass etc eftersom han inte varit ute efter att sabba, han har bara hållit sig undan. Fick veta när jag var runt 10 att han hållit koll på avstånd genom tidigare gemensamma bekanta etc, tiggt bilder från dem osv. Känns skitkonstigt att han varit engagerad på så sätt men inte fått för sig att ringa Soc och förklara läget eller över huvud taget skicka ett vykort med att han tänker på mig, utan bara nyfiken i smyg liksom. Det hjälper ju inte mig.

Jag är inställd på att jag kommer bli besviken. I bästa fall är de ledsna över att det blivit som det blivit och att tiden gått, i sämsta fall vill de inte höras alls eller har tusen ursäkter till varför de inte kunnat vara vuxna ansvarstagande i situationen. Jag har en känsla av att allt nog är "nån annans fel".

Vet dom farmor/farfar ens om att du finns?

 

[Cherarriduracell]

Vet dom farmor/farfar ens om att du finns?

Ja det gör de

 

[TinyWiny]

Jag har varit mamma i den sitsen. Alltså mina barns pappa struntade i sina barn. För mig var det väldigt viktigt att hålla kontakten med barnens farfar och farmor (mina bioföräldrar hade ingen relation med mina barn heller för de hade inte lust och just därför blev det kanske än viktigare för mig att relationen med farmor och farfar fanns) och jag gjorde det också tills barnen var runt 10-12 år när pappan(!!!) förbjöd sina föräldrar att träffa barnen. Fick han höra att de hade varit hemma hos oss så skulle de inte få träffa sina barnbarn från hans nya relation. Redan tidigare hade det varit tjafs om att hans föräldrar inte skulle träffa barnen och kontakten med farfar var ytterst sporadisk men då när han fick barn i sin nya relation hade han ett grymt påtryckningsmedel. Det var verkligen helt vidrigt. Vi hittade dock sätt att ta oss runt det jag och barnens farmor men farfar försvann.

Barnens farmor for väldigt illa av sin sons idiotier och det var ju inte hennes sak att förklara eller försvara det heller. Han var ju vuxen och gjorde sina egna val men jag vet att hon var arg och jag vet att hon var väldigt ledsen och besviken på honom. Själv hade jag blivit fullkomligt förtvivlad om jag hade hamnat i det läget. Det hade varit så enormt långt ifrån de värderingar mina barn växte upp med och jag hade gjort mycket för att få ha en relation med mitt barnbarn ändå.

Men, framförallt mitt ena barn resonerar som du, hen vet ju inget annat än att leva utan sin pappa och även hen fick ofta höra hur synd det var om hen just för att andra tänkte på sin egen papparelation.