Hundar och små barn.

[bananabambi]

Jag har en boxertik på snart två år, och en son på snart ett år.

Jag behöver lite tips på hur jag ska göra tillvaron mellan mina skyddslingar så bra som möjligt.

Nu har min son börjat förstå det roliga i att dra i hunden, även om han inte kan förfölja henne ännu. Han älskar hennes mjuka öron, och kittliga morrhår. Han kittlar henne mellan hennes tår, och han har t.o.m. slitit i hennes bröstvårtor och hon bara suckar det sistnämna gjorde han under en obevakad sekund och det får han inte göra, men det andra låter jag honom hållas med.

Hon lägger sig så ofta hon kan tätt intill min son. Enda gången hon inte får göra det är när hon fått godis. Jag tror inte att hon skulle bita honom i försvar, men jag är rädd att han kan få in fingrar i hennes mun när hon tuggar.

Jag har resonerat så att så länge Sonya (hunden) uppsöker min son (Elis) så får hon stå ut med det han gör med henne (inom rimliga gränser förstås. Jag är fortfarande med hela tiden när de två är tillsammans, så jag ser till att han inte gör henne illa, eller att hon inte kliver på honom. Men hon får stå ut med att han pillar med hennes öron och morrhår.) Vill hon inte vara med, då får hon gå därifrån, till de platserna där hon vet att hon får vara ifred. Elis kommer givetvis aldrig att få gå till Sonya när hon ligger i sin bädd vid sängen t.ex, eftersom hon alltid vill vara ifred där.

Än så länge är ju Elis för liten för att förstå att det kan straffa sig att göra hunden illa, men det jag undrar över är om man ens ska resonera så? Ska man tillåta hunden säga ifrån till sitt barn, och isåfall, hur mycket?

Hon har aldrig morrat åt honom, däremot har hon nafsat ett par gånger när Elis dragit henne i läpparna, eller kommit emot ögonen. Jag kan tycka att det är okey att hon säger ifrån, hon har öppnat munnen åt hans hand, som för att nafsa, men aldrig gjort något. Vid de tillfällena (två eller tre gånger) har jag sagt "nej" och "gå bort" vilket innebär att hon lommar iväg en sväng, men kommer ändå tillbaka eftersom hon är så sällskapssjuk. Jag är rädd för att jag med mitt "nej, gå bort" inte förstår vad jag menar? Jag vill ju inte att hon ska sluta säga ifrån, hellre det än att hon pinas och sedan hugger. (Vilket jag absolut inte tror om henne). Men jag vill få henne att förstå att tycker hon det är nog så ska hon gå därifrån.

Gör jag rätt, eller hur anser ni att jag ska göra för att det ska bli lättare för min hund att förstå? Jag hade redan innan Elis kom bestämt vad jag skulle tillåta och inte, från henne, men det finns så många gråzoner

Hon är väldigt lyhörd, lyssnar och lyder minsta lilla. Hon får aldrig ta något ifrån Elis, vilket innebär att han kan stoppa in små ostbitar eller kex i munnen på henne och hon tar det inte. Det är absolut förbjudet, och där finns det inga gråzoner. Nästan samma sak med hennes leksaker, han hon lagt sin leksak hos honom får hon bara ta den om han inte håller i den, men hon uppsöker alltid ögonkontakt innan för att få mitt godkännande. Dessa saker fungera utmärkt, och det är så skönt att veta att hon inte tar något ifrån honom.

Hur gör ni andra som har hundar och små barn?

 

[Athos]

Sv: Hundar och små barn.

Jag tycker du har satt bra gränser för hunden . Däremot tycker jag det är dags att du lär sonen att det är "AJAJ" att dra i hundens läppar, peta i ögonen, ja han behöver inte klappa där överhuvudtaget.

 

[saila]

Sv: Hundar och små barn.

Jag skulle inte låta barnet dra i öron, svans eller annat, är som gjort för kontroverser. Inte heller krama eller hålla fast, vilket kan uppfattas hotfullt. Lär barnet tidigt vad som gäller.
Kommer hunden fram själv och söker kontakt är det ok, men annars tycker jag mer eller mindre att hunden ska lämnas ifred.
Säger hunden till om barnet varit hårdhänt skulle jag tycka det var befogat, men skulle den göra något oprovocerat är det över gränsen.
Låt hunden vara en del i familjen och med i barnens närhet, men på hundens egna villkor, då tror jag det går bäst.

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Jo, jag har "ajjat" ögon, mun och de stackars bröstvårtorna redan från början. Men han är så liten än att han inte förstår Men det är ju bara att fortsätta precis som jag gör med annat, han blir ju större och lär sig han med.

 

[Athos]

Sv: Hundar och små barn.

Bröstvårtorna glömde jag Har alltid haft hanhundar

Fortsätt du som du gör, han blir ju som sagt äldre och förstår mer snart

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Kommer hunden fram själv och söker kontakt är det ok, men annars tycker jag mer eller mindre att hunden ska lämnas ifred.

Ovanstående gör jag ju redan :smirk: Jag har låtit honom pilla och undersöka de delarna av hunden som hon själv går med på att låta honom röra, och så länge han inte kan skada henne. Ögon och mun får han som sagt inte röra. Han måste också få undersöka, utan att göra illa henne. Jag anser att om hon uppsöker den närvaron med honom så får hon också tåla det som händer där, annars gå därifrån. Kramas får man inte göra, men det kan han inte ännu. Dock säger jag alltid ifrån när andra barn kramar henne.

Säger hunden till om barnet varit hårdhänt skulle jag tycka det var befogat, men skulle den göra något oprovocerat är det över gränsen

Det beror ju på hur hunden säger ifrån, vilket sätt ska man acceptera? Jag har accepterat nafsningarna jag beskrev, men jag bör väl andå fortsätta be henne gå därifrån om hon talat om att hon inte vill mer?

Hon har hittills aldrig gjort något oprovocerat mot honom, mer än olyckor som blir när hon t.ex. ska resa sig upp och råkar kliva på en hand, eller när hon råkar slå honom i huvudet med svansen. Jag har inte velat banna henne då eftersom jag är rädd att hon inte förstår vad hon gjort för fel, och jag vill inte att hon ska bli förvirrad och osäker i hans sällskap.

Lär barnet tidigt vad som gäller.

Lite lättare sagt än gjort med en tiomånaders. Dock tror jag att om jag fortsätter vara konsekvent med vad som är tillåtet och inte så kommer han förstå det tids nog.

Låt hunden vara en del i familjen och med i barnens närhet, men på hundens egna villkor, då tror jag det går bäst.

Precis så är det hos oss. Hon är alltid med, där vi är. Men allt är inte på hennes villkor, det är en ömsesidig hänsyn jag vill ha. Hon är tillräckligt gammal för att förstå att hon välter honom om hon buffar på honom, eller att hon inte får springa omkull honom. Det och mycket mer kräver jag av henne, när hon väljer att vara med oss (vilket är i princip alltid).

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Han har aldrig varit intresserad av dom förut, så därför hade jag inte 100% uppsikt när han satt vid hennes tassar. Helt plötsligt gav han ifrån sig ett asgarv och sedan hade han dargit ut skinnet på henne säkert två decimeter! Aj. Men hon låg kvar och suckade, så det kan nog inte ha gjort så ont.

 

[Bebben]

Sv: Hundar och små barn.

Nu har jag en ännu yngre son, och en yngre hund också. Men jag är själv uppväxt med minst 2 hundar runt mig hela tiden, och alla mina syskon också. Reglerna som gällde för mig som liten, gällde även för mina småsyskon (Samt alla hundar som passerat genom åren såklart) som kom när jag var tonåring.
Barnen får umgås med alla hundar, men inte vara hårdhänta med dom. Inget öron- eller svansdragande, aldrig ta saker ifrån hunden, låta hunden vara ifred om den lagt sig ned osv osv.
Hundarna har haft regler som exempelvis att aldrig ta något ifrån barnen, att markera på ett schysst sätt om något går fel till, att hellre gå därifrån än att bli arg, att aldrig busa runt barn på golvet och liknande.

Det har alla lärt sig väldigt fort, eftersom hundarna alltid fått säga ifrån om barn råkar bli hårdhänta. Jag själv lärde mig tidigt att det kan göra ont om man lägger sig i hundarnas lekstund.

Så jag tänker göra på samma sätt med min son nu, som det alltid gjorts i min familj. Strikta regler för vad som är okej och inte, och acceptera att hunden säger ifrån på ett bra sätt. Även barnet får säga ifrån om hunden skulle bli jobbig, men också där på ett bra sätt. Min förhoppning är att dessa två kommer att få ett lika nära förhållande som jag hade med den hunden jag delade min uppväxt (Och vagn, säng, godis, lek och mat..) med.

Benjamin är nu 1 år gammal, och min son Sebastian är 5 mån. Benjamin ligger nästan alltid bredvid Sebastian, både i säng och på filtar på golvet. Han sitter även ofta bredvid honom i babysittern. Sebastian har inte full koll på sina händer än, och har både råkat smälla till Benjamin, kasta en napp i huvudet på honom och nypt honom i skinnet. Han gör ingenting, men markerade att det gjorde ont när han blev nypt. Nu förstår inte Sebbe det än, men det kommer han ju att göra senare så det är jag inte bekymrad över. Benjamin vet om att Sebastian exempelvis sparkas när han ligger på sin filt på golvet, men väljer trots det att ligga där och sova under hans små sparkar. Då får han stå ut med det. Även han har sina fristäder som kommer att vara Sebastian-förbjudna när han är så pass rörlig.

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Det låter som om vi tänkt ganska lika. Då vet jag att jag inte är ute och cyklar

 

[mimmipigg]

Sv: Hundar och små barn.

En normalt funtad hund och speciellt en tik står ut med mycket från barn. Få däremot inte spunk när tiken fräser ifrån, låter och ser ofta värre ut än det är, då anser tiken att barnet nått en gräns och ska uppfostras och det brukar oftast sluta med att barnet accepterar det NEJ det fått från hunden.
Mina barn har ofta lyssnat mer på de "tillsägelser" de fått från hundarna än från oss föräldrar.

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Nej, jag tycker ju att jag känner min hund och och vet att hon kan få tala om själv när hon tycker det räcker. Men det är så förbaskat svårt när andra är med. Man ska inte bry sig om vad andra tycker/tänker, men vi har många icke hundvana i närheten, speciellt min sons kusin och hans föräldrar, och de törs knappt låta sin son vara i närheten av vår hund. Efter att jag råkade tala om att hon kan säga ifrån när deras son röck i henne

 

[Bebben]

Sv: Hundar och små barn.

Äh, låt dom hålla sin son borta från hunden då. Jag anser att det är hundens rätt att få säga ifrån, sen är det upp till oss människor att visa HUR den får säga ifrån.

Hundarna jag växte upp med fick morra, skälla och i extremfall nafsa. Alternativt gå därifrån såklart.
Den gången då jag skulle kasta mig över en sovandes Schäfer så nafsade han mig i armen när han blev väckt (och antagligen väldigt chockad). Jag gjorde aldrig om det, och det lämnade inga men hos mig heller. Men barnet måste självklart vara tillräckligt gammalt föratt förstå också, min son skulle ju exempelvis inte förstå det än. Din son skulle nog göra det dock.

(Observera att jag inte är för att hundar nafsar små barn, utan mer att dom måste få säga ifrån dom också..)

 

[bananabambi]

Sv: Hundar och små barn.

Jag tycker också att hundar måste få säga ifrån. Alla ska ju trivas inom hemmets fyra väggar, och då innebär ju det är även vovven måste få tala om när det blir för mycket. Och som du säger, vill de inte umgås med hunden så är det deras problem. Dock älskar deras son vår hund, han är för det mesta jätteduktig med henne, men det är föräldrarna som inte är ett dugg hundvana och därför tycker att det är fruktansvärt att vi kan tänkas tillåta hunden nafsa.

Jag gillar inte att min hund morrar, det känns värre än att hon nafsar. Jag tolkar hennes morrningar som att hon hotar min snarare än säger ifrån. Och för min sons del är nafsandet bättre, eftersom jag tror att han skulle tycka morrandet var roligt och inte alls uppfatta det som det är tänkt. Men morrandet kommer alltid i samband med att hon har något hon inte vill ge ifrån sig (hon slutar morra så snart man talar om att man faktiskt tänkt ta ifrån henne det hon har, morrningarna tror jag är hot, men hon gör inte så mycket med hoten eftersom hon vet att hon måste släppa det hon har), men vid de situationerna får aldrig min son vara med hunden, så hon har aldrig morrat åt honom.